Pappa fick diagnosen tunntarmscancer i slutet av november. 2014. Med metastas i lymfsystemet nära kroppspulsådern så operation kommer inte bli av. Bara pallativ.
Med cancer i tunntarmen så kan min pappa inte käka som vanligt, bara ytterst lite åt gången, och alldeles för ofta spyr han upp allt innehåll i magsäcken. Han ligger i soffan, har ont där cancern spritt sig och tynar bort. Kilo för kilo försvinner. I kramarna vi ger varandra känner jag hur styrkan minskar dag för dag.
Jag har en ständig klump i magen, en ständig rädsla för den dagen det är slut. Hur fan kommer jag att reagera? Vad kommer det att bli av mig? Jag är en vuxen man med jobb och sambo men känner mig så liten ändå. Jag är rädd att sorgen eftet min pappa kommer att förändra mig.
Jag är rädd att min pappa inte får uppleva att bli farfar och jag är så jävla ledsen att min pappa inte får uppleva de saker han så gärna vill uppleva.
Är hemma hos mina föräldrar och sover i ett gästrum. Jag rensar ut saker redan nu. Har till exempel packat ihop all hans utrustning till hemvärnet, vilket känns knäckande nog. Han älskar det militära och att packa ihop en uniform med tanken att han inte kommer kunna använda den igen känns så fruktansvärt definitiv.
Jag fick en hatt idag av han. En cowboyhatt från High chaparall. Funderade på om jag skulle neka att ta emot den, han lever ju fortfarande, men jag tog emot den ändå. Ska jag ha något från honom vill jag gärna att han ska gett det till mig personligen medan han fortfarande är i livet.
Samtidigt känns det som att han ställer in sig på att förbereda sig på att dö genom att ge bort sina saker.
Insikten om det sista kommer att jaga mina tankar länge.
Trots att döden är det enda vi kan vara helt säkra på i livet, kommer den ändå alltid som en smäll på käften. Det vore omänskligt av dig att kunna stå fullvuxet rakryggad inför den.
Det krävs mod för att kämpa, men minst lika mycket för att ge upp; det krävs styrka för att vinna, men minst lika mycket för att acceptera en förlust. Jag tycker att du är oerhört klok, stark och modig som tillåter dig att erkänna din rädsla. Våga fortsätta på den vägen! Tillåt alla upptänkliga känslor att komma och gå. Även om du försöker föreställa dig nu hur du kommer att må när det tar slut, så är det omöjligt att förutse. Sorg är ett oförutsägbart fenomen. Ett första steg mot att ta makten över den är att acceptera att det inte låter sig göras.
Min pappa gick bort när jag var elva. Hans cancer utvecklades i magsäcken någon gång under 2001, men det uppdagades först i mars 2002. Åtta månader senare fanns han inte längre. Under dessa åtta månader tynade han bort mer och mer, blev mindre och mindre tills jag inte längre kände igen honom. Döden måste ha kommit som en befrielse för honom, och perioden som följd precis efteråt kan jag knappt minnas.
Än i dag kan jag stanna upp lamslagen av förundran över att jag, mamma och brorsan klarade av att fortsätta leva. Jag får nästan nypa mig i armen: är det verkligen sant? Med insikten om att det faktiskt är det, kommer också stoltheten och fascinationen. Vi tog oss igenom det! Vi gick inte alldeles under! Det blev något riktigt fint av oss!
Det kommer att bli något riktigt fint av dig också. Du kommer också att uppleva samma stolthet och fascination en dag. Men. Just nu är det viktigaste att du fortsätter att finnas där för och med din pappa, och att du fokuserar på att våga hantera dina känslor. Förstå hur modig du är. Håll dig i nuet. Prata. Kom ihåg att det är mer än okej att vara svag.
Pappa fick diagnosen tunntarmscancer i slutet av november. 2014. Med metastas i lymfsystemet nära kroppspulsådern så operation kommer inte bli av. Bara pallativ.
Med cancer i tunntarmen så kan min pappa inte käka som vanligt, bara ytterst lite åt gången, och alldeles för ofta spyr han upp allt innehåll i magsäcken. Han ligger i soffan, har ont där cancern spritt sig och tynar bort. Kilo för kilo försvinner. I kramarna vi ger varandra känner jag hur styrkan minskar dag för dag.
Jag har en ständig klump i magen, en ständig rädsla för den dagen det är slut. Hur fan kommer jag att reagera? Vad kommer det att bli av mig? Jag är en vuxen man med jobb och sambo men känner mig så liten ändå. Jag är rädd att sorgen eftet min pappa kommer att förändra mig.
Jag är rädd att min pappa inte får uppleva att bli farfar och jag är så jävla ledsen att min pappa inte får uppleva de saker han så gärna vill uppleva.
Är hemma hos mina föräldrar och sover i ett gästrum. Jag rensar ut saker redan nu. Har till exempel packat ihop all hans utrustning till hemvärnet, vilket känns knäckande nog. Han älskar det militära och att packa ihop en uniform med tanken att han inte kommer kunna använda den igen känns så fruktansvärt definitiv.
Jag fick en hatt idag av han. En cowboyhatt från High chaparall. Funderade på om jag skulle neka att ta emot den, han lever ju fortfarande, men jag tog emot den ändå. Ska jag ha något från honom vill jag gärna att han ska gett det till mig personligen medan han fortfarande är i livet.
Samtidigt känns det som att han ställer in sig på att förbereda sig på att dö genom att ge bort sina saker.
Insikten om det sista kommer att jaga mina tankar länge.
Stor styrkekram till dig från mig! <3>
Trots att döden är det enda vi kan vara helt säkra på i livet, kommer den ändå alltid som en smäll på käften. Det vore omänskligt av dig att kunna stå fullvuxet rakryggad inför den.
Det krävs mod för att kämpa, men minst lika mycket för att ge upp; det krävs styrka för att vinna, men minst lika mycket för att acceptera en förlust. Jag tycker att du är oerhört klok, stark och modig som tillåter dig att erkänna din rädsla. Våga fortsätta på den vägen! Tillåt alla upptänkliga känslor att komma och gå. Även om du försöker föreställa dig nu hur du kommer att må när det tar slut, så är det omöjligt att förutse. Sorg är ett oförutsägbart fenomen. Ett första steg mot att ta makten över den är att acceptera att det inte låter sig göras.
Min pappa gick bort när jag var elva. Hans cancer utvecklades i magsäcken någon gång under 2001, men det uppdagades först i mars 2002. Åtta månader senare fanns han inte längre. Under dessa åtta månader tynade han bort mer och mer, blev mindre och mindre tills jag inte längre kände igen honom. Döden måste ha kommit som en befrielse för honom, och perioden som följd precis efteråt kan jag knappt minnas.
Än i dag kan jag stanna upp lamslagen av förundran över att jag, mamma och brorsan klarade av att fortsätta leva. Jag får nästan nypa mig i armen: är det verkligen sant? Med insikten om att det faktiskt är det, kommer också stoltheten och fascinationen. Vi tog oss igenom det! Vi gick inte alldeles under! Det blev något riktigt fint av oss!
Det kommer att bli något riktigt fint av dig också. Du kommer också att uppleva samma stolthet och fascination en dag. Men. Just nu är det viktigaste att du fortsätter att finnas där för och med din pappa, och att du fokuserar på att våga hantera dina känslor. Förstå hur modig du är. Håll dig i nuet. Prata. Kom ihåg att det är mer än okej att vara svag.
En stor styrkekram får du av mig också.