Min mamma har fått obotlig lungcancer. Provsvaren från de första cellgifterna har kommit, och de har inte fungerat alls så tumörerna har istället fortsatt växa mycket...jag är 16 år och har precid börjat gymnasiet. Hur ska jag klara av allt det här? Det är så jobbigt, gör så ont. Att se henne bli allt svagare och svagare och veta att hon kanske snart går bort helt. Att veta att man snart ska sitta där i kyrkan på hennes begravning. Att jag redan nu måste hitta en låt att spela på hennes begravning. Och inte bara det, jag har ingen att prata om det med. Ingen som lyssnar, svarar eller vet hur det känns. Alla är så jäkla rädda!
På kvällarna, när jag känner mig så fruktansvärt ledsen, så har jag ingen att prata med, finns ingen som kan trösta mig. Och bara det när man ska berätta hela grejen för folk så känner jag mig så dum! Varför ska jag berätta detta? Och när jag berättar att jag känner såhär för folk så säger dom bara "så ska du inte känna". Nej jag vet! Men nu är det så jag känner...vet inte hur eller vad jag ska göra. Om det finns någon som känner igen något av detta så snälla hör av dig.
Jag har idag fått beskedet att min mamma också har obotlig lungcancer:( jag förstår precis hur du känner och känslan är hemsk! Min mamma fick beskedet cancer för två år sen men då fick de bort tumören helt, och nu har den kommit tillbaka med full kraft. Jag tänker på denna sjukdom dagligen sen två år tillbaka... Kan inte hjälpa det, men den finns alltid där helt enkelt. Känner mig otillräcklig och skulle göra allt för att bota min mamma, men tyvärr kan jag inte hjälpa på det sättet. Jag har nu bestämt denna gång att jag ska ta hjälp av en kurator på sjukhuset, tror och hoppas det kan hjälpa min ångest och otillräcklighet som jag känner hela tiden. Tycker också det är jobbigt och prata med vänner då det känns som om de inte förstår, men som jag tror de gör igentligen, men den känslan som vi har är nog jätte svårt för nån att förstå som inte varit i samma sitts. Vet inte hur jag ska klara av ett liv utan min mamma! Kram till dig Matilda! Hoppas det hjälpte lite att höra vad jag känner.
Min mamma dog i spridd bröstcancer för ca 4 månader sedan. Känner igen mig i hopplösheten, hur rädd och ledsen man är och hur ont det gör. Hon gick bort på min födelsedag.
Det som har hjälp mig otroligt mycket är att prata med en kurator, man mår bättre när man inte behöver axla alla känslor själv. Jag hoppas att du hittar en bra kurator. Du kan tex ringa till vårdcentralen för att få hjälp eller be om hjälp på sjukhuset där din mamma här sin läkar osv. Vården finns för oss alla!
Bergravningen var jobbig och vacker på samma gång. Man tar sig igen allt detta. Mitt söjearbete går frammåt, gråter inte lika ofta längre och kan t.o.m skratta. Mamma är med mig i minna minnen och tankar. Sorgearbetet är såklart tuft, men du kommer att klara dig!
Det är samma med min pappa.. Dock så fick han det fö ca 5 år sen och dom har lyckats göra så att det inte växer alltför mycket. Dock går man ju alltid men dendär olustiga känslan. Det är verkligen jättejobbigt att du tänker "jag måste hitta en låt till hennes begravning, det är verkligen hemskt! Men i dom här fem åren så har jag tänkt att man får försöka göra det bästa av det in till det sista liksom. Man får vara ledsen o må piss. Man kan inte vara glad hela tiden speciellt inte med en förälder med dendär hemska sjukdomen. .
Tack alla för underbara svar! Det styrker verkligen! Det är en jobbig sits vi alla sitter i och det är skönt att det inte bara är jag som har de här tankarna och känner såhär. Tusen tack!
Min mamma gick bort för snart ett år sedan. Jag har inte förrän nu börjat gå till kurator. Det jag kände medan hon var sjuk var att det var skönt att prata om sjukdomen med henne. Jag hade en väldigt nära relation med henne, och jag vet ju inte hur du har det, men jag tror att det är bra att försöka prata lite om det med sin familjemedlem som är sjuk. Jag har hela tiden känt att "varför ska jag berätta för en kurator om hur jag mår", och har därför valt att inte ta hjälp av det, men jag tror att när man har gått några gånger så lär man sig nog att kuratorn faktiskt bryr sig och att man kan öppna upp sig. Hoppas du lyckas hitta nåt sätt att hantera det här!
Tack Marcus för ditt svar! Förlåt att jag svarar så sent...
Mamma gick faktiskt bort för en månad sedan. Men jag pratade en hel del med mamma om sjukdomen och du har rätt det hjälpte. Vi hade också en väldigt bra relation.
Min mamma gick oxå bort i obotlig lungcancer, den 3 juni 2013, hon hade småcellig lungcancer, alltså den "farligaste". Hon var min allra bästa vän, i våran familj är vi ganska nära och kärleksfulla. Pappa och jag har också en bra och nära relation men inte på samma sätt, med mamma kunde jag prata om allt! Jag vet precis hur det känns och skulle också vilja prata med någon, det kunde lika gärna vart jag som skrev det du skrev för allt stämde in på mig precis. Jag är dock 15 och går fortfarande i nian men annars har vi vart i precis samma situation.
Jag såg även nu det senaste du skrev, att hon gick bort och jag vill bara säga att även om det inte känns så, så blir det bättre, det var nu mer än ett halvår sedan min fina mamma försvann men jag har verkligen inte slutat sörja, jag gråter ofta men skrattar även som jag brukade, det har blivit bättre även om det finns en stor smärta och saknad i hjärtat hela tiden. Inga kompisar förstår det vi går igenom om inte som själva har genomgått detsamma. Men vi är inte ensamma, vi har varandra ❤
Åh! Min mamma hade också småcellig lungcancer! Har sett vad du lagt ut tidigare och det stämmer exakt för mig med...vill du snacka vidare? Skulle var underbart att ha någon och prata med ibland om sådana saker som många andra inte förstår...
Igår lade Matilda ut sitt telefonnummer så ni skulle kunna få kontakt. Vi har tagit bort det, för er säkerhets skull. Eftersom forumet är öppet för alla så skulle vem som helst (även de med dåliga intentioner) kunna kontakta er om vi tillät att ni lade ut era kontaktuppgifter.
Men vi förstår att ni vill ha kontakt med varandra!! Därför har vi startat Snacka (tryck på den rosa bubblan) där ni på ett säkert sätt kan få kontakt med varandra. Anmäl er där och skriv vem ni vill komma i kontakt med, så kan vi på så vis förmedla kontakt.
Jag förstår hur du känner till 110 % . Min pappa har en obotlig prostatacancer och kommer att dö p.g.a det.
När jag läste det du skrev känner var det precis som om jag skulle ha skrivit det, jag har ingen själv att prata med om detta, för det är ingen jag känner som sitter i samma sits. Men det gör du. Och om du vill ha någon att prata med som förstår dig, så gör jag det mer än gärna!
Som alla vet så är det sjukt jobbigt att ha en anhörig som drabbats av canser. sjukdomen är för jävlig, själv har min mamma drabbats av hjärntumör och ätit cellgifter & det värsta är att den har spridit sig :(
Min mamma har fått obotlig lungcancer. Provsvaren från de första cellgifterna har kommit, och de har inte fungerat alls så tumörerna har istället fortsatt växa mycket...jag är 16 år och har precid börjat gymnasiet. Hur ska jag klara av allt det här? Det är så jobbigt, gör så ont. Att se henne bli allt svagare och svagare och veta att hon kanske snart går bort helt. Att veta att man snart ska sitta där i kyrkan på hennes begravning. Att jag redan nu måste hitta en låt att spela på hennes begravning. Och inte bara det, jag har ingen att prata om det med. Ingen som lyssnar, svarar eller vet hur det känns. Alla är så jäkla rädda!
På kvällarna, när jag känner mig så fruktansvärt ledsen, så har jag ingen att prata med, finns ingen som kan trösta mig. Och bara det när man ska berätta hela grejen för folk så känner jag mig så dum! Varför ska jag berätta detta? Och när jag berättar att jag känner såhär för folk så säger dom bara "så ska du inte känna". Nej jag vet! Men nu är det så jag känner...vet inte hur eller vad jag ska göra. Om det finns någon som känner igen något av detta så snälla hör av dig.
Hej Matilda!
Jag har idag fått beskedet att min mamma också har obotlig lungcancer:( jag förstår precis hur du känner och känslan är hemsk! Min mamma fick beskedet cancer för två år sen men då fick de bort tumören helt, och nu har den kommit tillbaka med full kraft. Jag tänker på denna sjukdom dagligen sen två år tillbaka... Kan inte hjälpa det, men den finns alltid där helt enkelt. Känner mig otillräcklig och skulle göra allt för att bota min mamma, men tyvärr kan jag inte hjälpa på det sättet. Jag har nu bestämt denna gång att jag ska ta hjälp av en kurator på sjukhuset, tror och hoppas det kan hjälpa min ångest och otillräcklighet som jag känner hela tiden. Tycker också det är jobbigt och prata med vänner då det känns som om de inte förstår, men som jag tror de gör igentligen, men den känslan som vi har är nog jätte svårt för nån att förstå som inte varit i samma sitts. Vet inte hur jag ska klara av ett liv utan min mamma! Kram till dig Matilda! Hoppas det hjälpte lite att höra vad jag känner.
Min mamma dog i spridd bröstcancer för ca 4 månader sedan. Känner igen mig i hopplösheten, hur rädd och ledsen man är och hur ont det gör. Hon gick bort på min födelsedag.
Det som har hjälp mig otroligt mycket är att prata med en kurator, man mår bättre när man inte behöver axla alla känslor själv. Jag hoppas att du hittar en bra kurator. Du kan tex ringa till vårdcentralen för att få hjälp eller be om hjälp på sjukhuset där din mamma här sin läkar osv. Vården finns för oss alla!
Bergravningen var jobbig och vacker på samma gång. Man tar sig igen allt detta. Mitt söjearbete går frammåt, gråter inte lika ofta längre och kan t.o.m skratta. Mamma är med mig i minna minnen och tankar. Sorgearbetet är såklart tuft, men du kommer att klara dig!
styrkekramar° <3>
Det är samma med min pappa.. Dock så fick han det fö ca 5 år sen och dom har lyckats göra så att det inte växer alltför mycket. Dock går man ju alltid men dendär olustiga känslan. Det är verkligen jättejobbigt att du tänker "jag måste hitta en låt till hennes begravning, det är verkligen hemskt! Men i dom här fem åren så har jag tänkt att man får försöka göra det bästa av det in till det sista liksom. Man får vara ledsen o må piss. Man kan inte vara glad hela tiden speciellt inte med en förälder med dendär hemska sjukdomen. .
Tack alla för underbara svar! Det styrker verkligen! Det är en jobbig sits vi alla sitter i och det är skönt att det inte bara är jag som har de här tankarna och känner såhär. Tusen tack!
Hej!
Min mamma gick bort för snart ett år sedan. Jag har inte förrän nu börjat gå till kurator. Det jag kände medan hon var sjuk var att det var skönt att prata om sjukdomen med henne. Jag hade en väldigt nära relation med henne, och jag vet ju inte hur du har det, men jag tror att det är bra att försöka prata lite om det med sin familjemedlem som är sjuk. Jag har hela tiden känt att "varför ska jag berätta för en kurator om hur jag mår", och har därför valt att inte ta hjälp av det, men jag tror att när man har gått några gånger så lär man sig nog att kuratorn faktiskt bryr sig och att man kan öppna upp sig. Hoppas du lyckas hitta nåt sätt att hantera det här!
Tack Marcus för ditt svar! Förlåt att jag svarar så sent...
Mamma gick faktiskt bort för en månad sedan. Men jag pratade en hel del med mamma om sjukdomen och du har rätt det hjälpte. Vi hade också en väldigt bra relation.
Hej matilda!
Min mamma gick oxå bort i obotlig lungcancer, den 3 juni 2013, hon hade småcellig lungcancer, alltså den "farligaste". Hon var min allra bästa vän, i våran familj är vi ganska nära och kärleksfulla. Pappa och jag har också en bra och nära relation men inte på samma sätt, med mamma kunde jag prata om allt! Jag vet precis hur det känns och skulle också vilja prata med någon, det kunde lika gärna vart jag som skrev det du skrev för allt stämde in på mig precis. Jag är dock 15 och går fortfarande i nian men annars har vi vart i precis samma situation.
Jag såg även nu det senaste du skrev, att hon gick bort och jag vill bara säga att även om det inte känns så, så blir det bättre, det var nu mer än ett halvår sedan min fina mamma försvann men jag har verkligen inte slutat sörja, jag gråter ofta men skrattar även som jag brukade, det har blivit bättre även om det finns en stor smärta och saknad i hjärtat hela tiden. Inga kompisar förstår det vi går igenom om inte som själva har genomgått detsamma. Men vi är inte ensamma, vi har varandra ❤
Åh! Min mamma hade också småcellig lungcancer! Har sett vad du lagt ut tidigare och det stämmer exakt för mig med...vill du snacka vidare? Skulle var underbart att ha någon och prata med ibland om sådana saker som många andra inte förstår...
Hej Matilda, förlåt för sent svar, jag har inte sett att du svarat, jag vill så gärna ha dig att prata med, hur?❤
Matilda, jag försöker igen, ser du detta så svara så snabbt du kan!❤️
Åh förlåt! Har inte varit inne o tittat! Smsa mig...
Hej älskardigmamma och Matilda!
Igår lade Matilda ut sitt telefonnummer så ni skulle kunna få kontakt. Vi har tagit bort det, för er säkerhets skull. Eftersom forumet är öppet för alla så skulle vem som helst (även de med dåliga intentioner) kunna kontakta er om vi tillät att ni lade ut era kontaktuppgifter.
Men vi förstår att ni vill ha kontakt med varandra!! Därför har vi startat Snacka (tryck på den rosa bubblan) där ni på ett säkert sätt kan få kontakt med varandra. Anmäl er där och skriv vem ni vill komma i kontakt med, så kan vi på så vis förmedla kontakt.
Varma hälsningar Nära cancer
Hej Matilda, igen, jag såg nu att du hade svarat, hur ska vi göra? Jag har vart inne på det här "snacka" men fattar inte riktigt.. <3>
Hej älskardigmamma!
Vi såg att du tyckte att något var svårt med Snacka. Skicka gärna ett mejl till oss på kontakt@naracancer.se så kan vi hjälpa dig. :-)
Hej!
Jag förstår hur du känner till 110 % . Min pappa har en obotlig prostatacancer och kommer att dö p.g.a det.
När jag läste det du skrev känner var det precis som om jag skulle ha skrivit det, jag har ingen själv att prata med om detta, för det är ingen jag känner som sitter i samma sits. Men det gör du. Och om du vill ha någon att prata med som förstår dig, så gör jag det mer än gärna!
Vill jätte gärna ta kontakt med er båda! Sarah och älskardejmamma !
Vill jätte gärna ta kontakt med er båda! Sarah och älskardejmamma !
vet ni hur det ät att har lungcancer
Hej matilda
Som alla vet så är det sjukt jobbigt att ha en anhörig som drabbats av canser. sjukdomen är för jävlig, själv har min mamma drabbats av hjärntumör och ätit cellgifter & det värsta är att den har spridit sig :(
skickar massa styrka till dig!
vikkan, hoppas och ber att din mamma ska bli bättre, ingen är värd denna fittsjukdomen :(