Tog studenten i våras. Trodde jag skulle ut och resa ett halvår i höstas men planerna blev ändrade eftersom pappa fick muncancer. Tiden sedan beskedet har varit den värsta i mitt liv. Strålbehandlingar, cellgifter, operation och infektioner. Skaffade ett jobb hemma och fick heltid. Hade kunnat klara av det hela om jag bara märkt att mamma klarar av situationen men det gör hon inte. Jag jobbar heltid, hjälper till att handlar, städar, kör pappa till sjukhusen och är den som ser till att pappa kommer in till vårdcentralen och sjukhusen när han mår dåligt. Det är JAG som alltid måste ringa sjukvårdsupplysningen. JAG som får övertala mamma och pappa inte får ta bilen själv eller hänga med och handla för han är infektionskänslig och troligen har fått lunginflammation också. Det är JAG som måste vara den som alltid är positiv. Nu har det blivit för mycket. Efter mycket tjat fick jag in pappa förra veckan på sjukhuset igen. Tvingade mamma att ringa sjukvårdsupplysningen för EN gångs skull. De sa att han skulle åka in direkt (PRECIS SOM JAG SAGT I 2 VECKOR). Det var som vanligt jag som får köra 1,5 timme till sjukhuset och sitta och vänta med honom på akuten (INTE MAMMA). Dagen efter hälsade jag på honom och då svimmade han av och började krampa. Det var JAG som bad om få träffa läkaren så hen skulle göra prover. Sedan den dagen har jag bott hos min pojkvän och tagit ledigt från mitt jobb. För jag orkar inte mer. Det enda jag gör på dagarna nu är att sova, åka och hälsa på pappa en stund, åka tillbaka och vänta på att min pojkvän ska komma hem. Vill ha hjälp, har bokat tid hos kurator men det är många veckor dit och vet inte vad jag ska ta mig till. I slutet av veckan måste jag säga till jobbet hur jag vill göra. Ska jag vara kvar, säga upp mig, gå ner i tid? Jag vet inte. Orkar inte jobba för tillfället för mår så dåligt men blir galen av att inte göra någonting på dagarna och bara tänka på allt detta. Skulle vara skönt att prata med kuratorn som är utomstående men det dröjer så länge dit så jag måste ändå klura ut en lösning själv. Mamma går inte att prata med. Hon bara säger att jag ska "släppa" det jag är arg för och "förstå" att hon också mår dåligt. Kan inte bo hos min pojkvän hur länge som helst även om familjen är underbar. Han ska inte behöva ta hand om sin flickvän hur länge som helst. Jag vet inte vad jag ska göra. Alla i min närhet är så villiga att hjälpa till och det betyder något oerhört men mina närmaste förstår inte och de är de enda som kan göra den verkliga skillnaden. För om de inte förstår är det fortfarande jag som får ta itu med allting. Jag klarar inte av längre att jag ska ha ansvaret över min pappas liv. Är rädd för att om jag jobbar och just den dagen skulle pappa må jättedåligt och mamma blundar för allvaret så är inte jag hemma och kan skaffa hjälp så händer något honom.
Vet inte vad jag ska göra. Känner mig som 49 snarare än 19.
Jag förstår att du har det jättejobbigt!!! För det första - att ens förälder är sjuk, det är tungt nog. Att inte veta om han kommer klara sig eller inte och att se honom lida, det tar på en som person!! Jag vet, för min mamma var sjuk för några år sedan. För det andra - att du drar ett lass som inte borde vara ditt utan din mammas. Jag tycker att du ska försöka säga till dina föräldrar hur det här blir för dig. De kanske inte har förstått det. Jag känner igen mig till viss del i din berättelse. Jag försökte vara alla till lags och positiv hela tiden. Till slut orkade jag inte, bröt ihop och efter att jag pratat med mina föräldrar kände jag hur bördan lättade. Kram <3>
Tack så mycket för ditt svar. Känns så skönt att någon tar sig tid att läsa det man skrivit och svarat. Har pratat med mina föräldrar nu efter att inte varit hemma på 5 dagar. Bröt ihop efter det också. Har slutat jobbet nu och försöker att fokusera mer på mig själv.
Till dig E. Jag känner också stor ilska och man är sjukt förbannad när någon man älskar blir sjuk. Så låt aldrig någon säga till dig att du inte får vara arg för det är just det vi får vara. Min mamma ligger här hemma och väntar på att dö, jag är förkrossad och vet inte hur jag ska gå vidare. Kämpa på
Tog studenten i våras. Trodde jag skulle ut och resa ett halvår i höstas men planerna blev ändrade eftersom pappa fick muncancer. Tiden sedan beskedet har varit den värsta i mitt liv. Strålbehandlingar, cellgifter, operation och infektioner. Skaffade ett jobb hemma och fick heltid. Hade kunnat klara av det hela om jag bara märkt att mamma klarar av situationen men det gör hon inte. Jag jobbar heltid, hjälper till att handlar, städar, kör pappa till sjukhusen och är den som ser till att pappa kommer in till vårdcentralen och sjukhusen när han mår dåligt. Det är JAG som alltid måste ringa sjukvårdsupplysningen. JAG som får övertala mamma och pappa inte får ta bilen själv eller hänga med och handla för han är infektionskänslig och troligen har fått lunginflammation också. Det är JAG som måste vara den som alltid är positiv. Nu har det blivit för mycket. Efter mycket tjat fick jag in pappa förra veckan på sjukhuset igen. Tvingade mamma att ringa sjukvårdsupplysningen för EN gångs skull. De sa att han skulle åka in direkt (PRECIS SOM JAG SAGT I 2 VECKOR). Det var som vanligt jag som får köra 1,5 timme till sjukhuset och sitta och vänta med honom på akuten (INTE MAMMA). Dagen efter hälsade jag på honom och då svimmade han av och började krampa. Det var JAG som bad om få träffa läkaren så hen skulle göra prover. Sedan den dagen har jag bott hos min pojkvän och tagit ledigt från mitt jobb. För jag orkar inte mer. Det enda jag gör på dagarna nu är att sova, åka och hälsa på pappa en stund, åka tillbaka och vänta på att min pojkvän ska komma hem. Vill ha hjälp, har bokat tid hos kurator men det är många veckor dit och vet inte vad jag ska ta mig till. I slutet av veckan måste jag säga till jobbet hur jag vill göra. Ska jag vara kvar, säga upp mig, gå ner i tid? Jag vet inte. Orkar inte jobba för tillfället för mår så dåligt men blir galen av att inte göra någonting på dagarna och bara tänka på allt detta. Skulle vara skönt att prata med kuratorn som är utomstående men det dröjer så länge dit så jag måste ändå klura ut en lösning själv. Mamma går inte att prata med. Hon bara säger att jag ska "släppa" det jag är arg för och "förstå" att hon också mår dåligt. Kan inte bo hos min pojkvän hur länge som helst även om familjen är underbar. Han ska inte behöva ta hand om sin flickvän hur länge som helst. Jag vet inte vad jag ska göra. Alla i min närhet är så villiga att hjälpa till och det betyder något oerhört men mina närmaste förstår inte och de är de enda som kan göra den verkliga skillnaden. För om de inte förstår är det fortfarande jag som får ta itu med allting. Jag klarar inte av längre att jag ska ha ansvaret över min pappas liv. Är rädd för att om jag jobbar och just den dagen skulle pappa må jättedåligt och mamma blundar för allvaret så är inte jag hemma och kan skaffa hjälp så händer något honom.
Vet inte vad jag ska göra. Känner mig som 49 snarare än 19.
fortsättning... Jag märker också att min och mammas dålig relation påverkar pappa negativt. Har så dåligt samvete över det. /E
Hej E!
Jag förstår att du har det jättejobbigt!!! För det första - att ens förälder är sjuk, det är tungt nog. Att inte veta om han kommer klara sig eller inte och att se honom lida, det tar på en som person!! Jag vet, för min mamma var sjuk för några år sedan. För det andra - att du drar ett lass som inte borde vara ditt utan din mammas. Jag tycker att du ska försöka säga till dina föräldrar hur det här blir för dig. De kanske inte har förstått det. Jag känner igen mig till viss del i din berättelse. Jag försökte vara alla till lags och positiv hela tiden. Till slut orkade jag inte, bröt ihop och efter att jag pratat med mina föräldrar kände jag hur bördan lättade. Kram <3>
Hej Sofia!
Tack så mycket för ditt svar. Känns så skönt att någon tar sig tid att läsa det man skrivit och svarat. Har pratat med mina föräldrar nu efter att inte varit hemma på 5 dagar. Bröt ihop efter det också. Har slutat jobbet nu och försöker att fokusera mer på mig själv.
Hoppas din mamma mår bättre idag!
Kram <3>
Till dig E. Jag känner också stor ilska och man är sjukt förbannad när någon man älskar blir sjuk. Så låt aldrig någon säga till dig att du inte får vara arg för det är just det vi får vara. Min mamma ligger här hemma och väntar på att dö, jag är förkrossad och vet inte hur jag ska gå vidare. Kämpa på
Tack för dom orden. Önskar dig och din mamma all lycka. Stor kram!
Hej E!
Hoppas att du vet om att det finns närstående penning att söka hos F-kassan.
Anhörigstödet i din kommun kan kanske hjälpa dig i din svåra situation. Gapet finns på internet. Där vi med sjuka anhöriga kan stötta varandra.
Glöm inte bort dig själv. Hitta något som du kan fylla på med ny energi, för att orka det svåra.
Kram
Tack G.L! Betyder jättemycket att du tog dig din tid att läsa vad jag skrivit och kommit med råd. Tack verkligen!