Min mamma har fått bröstcancer. Vi fick reda på det för två veckor sedan och jag är så orolig. Tänk om hon dör! Jag skulle inte klara mig utan henne! Jag vet inte hur jag ska klara av skolan. over dåligt på nätterna och tänker på det hela dagarna. Är det någon som känner igen sig? Hur gör ni för att orka?
Jag känner verkligen igen mig, min pappa är sjuk. Och jag klarar inte ens av tanken av att han skulle försvinna. Jag har det jättesvårt i skolan nu pågrund av dehär. Jag har pratat med lärarna och får lite överseende. Kan även vara bra att gå hos en psykolog, där du kan prata av dig lite. Inget tvång, men bara ett tips.
Skönt att höra att jag inte är själv! Jag pratade med min mentor idag och det känns bra att hon vet hur det är. Hon tyckte att jag ska prata med kuratorn. Vi får se... Tack för ditt stöd!
Du gör helt rätt! Prata med din mentor, kurator och framförallt, din mamma. Du gör kanske redan det men jag vet att det kan vara lätt hänt att man drar sig från att prata med sina föräldrar när det är något man tycker är jobbigt som gäller dem.
Det "värsta" du kan göra är att du börjar isolera dig. Vilket man ofta vill när man är deprimerad. Man orkar inte/vill inte umgås. Jag hoppas verkligen du fortfarande känner att du vill umgås med vänner, syskon, familj och om du inte gör det, pusha dig själv. Ofta kan man behöva höra lite andra saker än sina tankar när man har det jobbigt.
Min mamma har troligtvis också bröstcancer, fick veta det ikväll. Jag håller på att dö, för hon är min klippa!! Hon får inte försvinna!! Det är hon jag alltid ringer då jag är ledsen eller något är jobbigt, men nu går ju inte det, jag vill ju inte vara en börda genom att hon ska behöva trösta mig. Jag har syskon och vänner att prata med men inget är som att prata med mamma! Jag vill ju vara peppande och stödjande, men det känns omöjligt just nu. Känns som att jag aldrig mer kommer kunna kolla henne i ögonen utan att börja gråta. Vad ska jag ta mig till egentligen?!? Jag vet ju att bröstcancer ofta går att bota, men jag tänker alltid det värsta (kan ha att göra med att pappa dog i cancer för 5år sedan) och gräver ner mig själv. Allt jag vill är att ringa mamma och grina och grina och grina! Jag hade tusen gånger hellre tagit cancern än att hon skulle få det.
Min mamma har fått bröstcancer. Vi fick reda på det för två veckor sedan och jag är så orolig. Tänk om hon dör! Jag skulle inte klara mig utan henne! Jag vet inte hur jag ska klara av skolan. over dåligt på nätterna och tänker på det hela dagarna. Är det någon som känner igen sig? Hur gör ni för att orka?
Jag känner verkligen igen mig, min pappa är sjuk. Och jag klarar inte ens av tanken av att han skulle försvinna. Jag har det jättesvårt i skolan nu pågrund av dehär. Jag har pratat med lärarna och får lite överseende. Kan även vara bra att gå hos en psykolog, där du kan prata av dig lite. Inget tvång, men bara ett tips.
Skönt att höra att jag inte är själv! Jag pratade med min mentor idag och det känns bra att hon vet hur det är. Hon tyckte att jag ska prata med kuratorn. Vi får se... Tack för ditt stöd!
Du gör helt rätt! Prata med din mentor, kurator och framförallt, din mamma. Du gör kanske redan det men jag vet att det kan vara lätt hänt att man drar sig från att prata med sina föräldrar när det är något man tycker är jobbigt som gäller dem.
Det "värsta" du kan göra är att du börjar isolera dig. Vilket man ofta vill när man är deprimerad. Man orkar inte/vill inte umgås. Jag hoppas verkligen du fortfarande känner att du vill umgås med vänner, syskon, familj och om du inte gör det, pusha dig själv. Ofta kan man behöva höra lite andra saker än sina tankar när man har det jobbigt.
Min mamma har troligtvis också bröstcancer, fick veta det ikväll. Jag håller på att dö, för hon är min klippa!! Hon får inte försvinna!! Det är hon jag alltid ringer då jag är ledsen eller något är jobbigt, men nu går ju inte det, jag vill ju inte vara en börda genom att hon ska behöva trösta mig. Jag har syskon och vänner att prata med men inget är som att prata med mamma! Jag vill ju vara peppande och stödjande, men det känns omöjligt just nu. Känns som att jag aldrig mer kommer kunna kolla henne i ögonen utan att börja gråta. Vad ska jag ta mig till egentligen?!? Jag vet ju att bröstcancer ofta går att bota, men jag tänker alltid det värsta (kan ha att göra med att pappa dog i cancer för 5år sedan) och gräver ner mig själv. Allt jag vill är att ringa mamma och grina och grina och grina! Jag hade tusen gånger hellre tagit cancern än att hon skulle få det.