Jag är kanske för gammal för att skriva här.. Fyller 26 om exakt två veckor. Ligger i sängen bredvid mammas och lyssnar på hennes rosslande andetag . nu är hon lugn,men hon får ångest attacker och ropar efter sin mamma då o h då
Jag fyllde 26 i september, är i ganska lik situation som dig.
Min pappa kommer nog dö snart med, han har också en rosslande andning och ibland andningsuppehåll. Usch det är så hemskt att se honom så vill bara lägga mig ner och dö med honom!!!!!!
Hur går det för din mamma? Klarade hon natten? Kram
Kram till er allihop! Är också en "gamling" på snart 26 år, förlorade min mamma förra året. Jag beklagar sorgen och vet att det är väldigt tungt nu. Även om det känns bättre för mig idag så tog min mamma med sig en stor bit av mitt hjärta när hon gick! Var du hos din mamma när hon somnade in Cathrine? Kan tänka mig att det är mycket praktiskt nu som ni tvingas hantera mitt i sorgen, när man bara vill vara ifred! Hur har det gått för Alic?
Min älskade pappa somnade in nu den 20e mars, usch allt gick så snabbt!! För snabbt, pappa fick sin diagnos och gick bort inom loppet på 8 månader. Idag är speciellt tufft för idag skulle pappa fyllt 57!!! Men så blev det inte, han somnade in istället!! Jävla cancer som berövade mig min pappa och så tidigt, han fick inte ens gå i pensione, han kommer inte se sina barnbarn växa upp! Hur mår du cathrine nu efter din mamma somnat in? Hur mår du Josefin så här en tid efter? Blir det lättare? Får jag fråga vilken cancer era mammor hade? Jag beklagar sorgen Anna, jag var hos min pappa när han somnade in <3 kram>
Jag vet inte hur jag ens ska beskriva det. Allt är så overkligt. Jag flyttade hemifrån när jag var 16, så har bott borta i 10 år nästan, men mamma var alltid så nära ändå. Vi ringdes varje dag. Så det är tomt även om mitt liv i Oslo (min familj bor i Sverige) tickar på mer än normalt på nåt vis.. Det är så himla svårt att förklara.
Jag tror jag inte orkar vara ledsen, det känns så meningslöst och överväldigande allting så jag kanske har stängt av lite..
Vi begravde henne för snart två veckor sen. Fruktansvärt, men skönt när det är över ändå på nåt vis..
Jag mår faktiskt riktigt ruggigt pissigt utan att kunna sätta fingret på det..
Min mamma hade icke småcellig lungcancer förresten.. Den upptäcktes 6e juni i fjol, så vi fick ca 9 månader. Då hade den redan spridit sig till skelettet så vi fick egentligen besked med en gång om att mamma aldrig skulle bli bra igen
En småsak i allt skit men som jag sörjer jättemycket är att jag köpte min första egna lägenhet i december, men mamma kunde aldrig komma hit och se den..
Anna: jag var hos mamma när hon dog, hann komma hem när hon fortfarande var lite med så jag hann säga hej i alla fall.. Jag vill tro att hon fick med sig att jag var där
Nä men jag förstår precis vad du menar med lägenheten Cathrine! Det var samma för mig, vi hade precis sålt lägenheten och jag och min sambo tänkte köpa hus. Men det var alltid jag och pappa som åkte runt och tittade på hus och tomter då pappa kan så mkt om det.! Men nu när pappa inte finns här längre då har jag tappat lusten helt, känner mig helt omotiverad att åka och titta lr köpa något. Jag kände också en lättnad på något sätt efter begravningen och allt, pappa hade det ganska jobbigt på slutet och led mkt och det vill man inte och då önskade jag bara att det skulle ta slut för honom så han skulle slippa lidanda mer. Hade din mamma det jobbigt mot slutet? Var hon medveten att hon skulle dö?
Beklagar sorgen till Anna också! Håller med om att det känns som igår man förlorade dem, tiden står still sedan de dog fast ändå inte? Alic, min mamma var i samma ålder som din pappa och det gick också väldigt fort! Även om det inte har gått er år än så känner jag att det känns lättare. Min mamma dog i juni och jag kände väl mig som mig själv igen nu i början av året. Även om jag kan uppleva riktig glädje igen så tänker jag på mamma säkert varje timme om dagen. Men många gånger nu tänker man på glada minnen och hur hon skulle agerat i en viss situation. Min mamma hade också lungcancer som din Cathrine! Hon fick beskedet 31 mars förra året och dog 10 juni, det spred sig något djävulskt snabbt och hon låg på sjukhus hela tiden från 23 mars tills hon dog. Var hos henne när hon somnade in, det var som att hon väntat på mig och min bror. Hon var vaken och vi pratade när vi kom dit sen på ett par timmar så släppte hon taget. Jag känner också igen mig i det Cathrine skriver, att man inte orkar vara ledsen hela tiden. Man fick nästan stänga av lite för att kunna hantera allt och allt praktiskt i början. Sen pendlade jag lite mellan att kunna gå och jobba/vara hemma under sommaren. Grattis till lägenheten, jag köpte också hus nyligen och det är så mycket man hade velat visa och berätta för mamma! Väldigt långt inlägg känner jag nu haha, hoppas ni står ut!
Åh det är så skönt att känna att det finns folk som fförstår.. Jag känner på nåt vis att omgivningen börjar glömma lite nu om man kan säga så. Det har ju gått en månad och jag förstår att de som inte kände min mamm (typ kollegorna på jobbet) inte riktigt tänker på det längre, men jag är ju faktiskt typ lika ledsen som förr.
Jag är sjukskriven på 40% för att kunna vila ut lite, och har två dagar i veckan hemma, men problemet är liksom att jag känner att jag inte kan göra en massa saker ändå. Känns typ som om jag skolkar. För jag är inte super knäckt hela tiden och då tänker jag liksom att jag kanske borde jobba.. Fåe så dåligt samvete
Jag var hos mamma, hon var medveten (tror jag) när jag kom men sen försvann hon ganska fort. Hon blev medvetslös efter ett tag, fick massa lugnande och smärtstillande hela natten tills hon dog 04:30. Jag tänker mycket på den stunden. Just när det tog slut.. Det gör så jävla ont
Mamma skulle fylla 62, var min ryggrad i livet och jag saknar henne så fruktansvärt.. Hon ville inte dö, visste att det skulle ske men ville inte så hon hade mycket ångest mot slutet
Jag håller med! Andra har förståelse för att man är ledsen men de kan aldrig förstå hur det känns innan det hänt en själv! Jag har aldrig tidigare kunnat föreställa mig en värld utan mamma! Och omgivningen beter sig verkligen varierande.. Många tassar runt hela ämnet när man träffas, som att de är nervösa! Min bästa vän hörde inte av sig på flera veckor efter att mamma gått bort!? Säkerligen inte på grund av elakhet utan kanske för att det var svårt för henne också att veta vad hon skulle säga/göra? Du måste ta jobbet i din egen takt ock känna efter hur mycket du orkar! Jag hoppas att du har en bra relation med dina kollegor och chef just nu, det hjälpte mig jättemycket! Jag blev aldrig sjukskriven mer än någon vecka hit och dit, men min chef sa mer eller mindre att jag kunde komma till jobbet utan att göra ett skit om jag ville, bara för att komma ut och träffa folk. Senare under hösten så fick jag ett slags bakslag och kände att jag behövde vara hemma igen, fick då stöd sen i form av anpassade arbetsuppgifter och en kontakt på företagshälsovården. Koncentrationen har inte varit sig lik och jag orkade typ inte göra nånting, först nu jag känner mig någorlunda som mig själv igen. Ja det var en hemsk stund när hon gick bort..samtidigt som jag är jätteglad att jag var med henne! Känner igen så mycket det du säger om att hon inte ville dö och om ångesten.. Mamma visste också men vi fick aldrig veta hur illa det var. Läkaren sa efteråt till oss också att det hon led mest av var just ångesten.. Kände du att du visste exakt att "nu är hon borta" eller var det svårt att avgöra exakt när hon dog?
Ja, det märktes tydligt. Hon hade så mycket vatten i lungorna så hon andades väldigt häftigt och tungt hela natten, men när kroppen började ge upp mot slutet blev det lugnare liksom. Och de sista andetagen var tydliga att nur det slut, och sen blev det bara tyst..
Det är sjukt att tänka på eller säga.. Men hon lät lite som en kaffebryggare på grund av allt vatten som bubblad .
Så tråkigt och sorgligt det ni berättar. Hoppas era liv känns lättare med tiden. Känner igen mig så mycket i det ni skriver. Bland annat om vänner som tar avstånd.
Min pappa kommer inte överleva sin cancer. Det känns fruktansvärt jobbigt och jag vill krypa ur skinnet på mig själv.
Idag (om några timmar) får vi besked om behandlingen min pappa fått har bromsat upp något.
Läkaren gav inget jättenegatovt besked men min pappa är så fruktansvärt trött. Han orkar knappt sitta uppe och äta middag. Men förstår inte vart tröttheten kommer ifrån.
Jag är kanske för gammal för att skriva här.. Fyller 26 om exakt två veckor. Ligger i sängen bredvid mammas och lyssnar på hennes rosslande andetag . nu är hon lugn,men hon får ångest attacker och ropar efter sin mamma då o h då
Det känns som om jag ska dö nu
Rosslandet är så högt nu att det är så tydligt att hon i stort sett drunknar i sina egna lungor..
Hej Cathrine
Jag fyllde 26 i september, är i ganska lik situation som dig.
Min pappa kommer nog dö snart med, han har också en rosslande andning och ibland andningsuppehåll. Usch det är så hemskt att se honom så vill bara lägga mig ner och dö med honom!!!!!!
Hur går det för din mamma? Klarade hon natten? Kram
Nej hon dog 04:30 på morgonen tyvärr. Tänker på dig och din pappa <3>
Min pappa dog den 20e mars!
Kram till er allihop! Är också en "gamling" på snart 26 år, förlorade min mamma förra året. Jag beklagar sorgen och vet att det är väldigt tungt nu. Även om det känns bättre för mig idag så tog min mamma med sig en stor bit av mitt hjärta när hon gick! Var du hos din mamma när hon somnade in Cathrine? Kan tänka mig att det är mycket praktiskt nu som ni tvingas hantera mitt i sorgen, när man bara vill vara ifred! Hur har det gått för Alic?
Är 25 år, vet vad ni går igenom just nu , de är en fruktansvärd känsla , beklagar sorgen :/
Förlorade min morfar som var som en pappa för mig för 3 år sedan , de känns fortfarande som idag
Var ni hos era föräldrar när dom somnade in?
Min älskade pappa somnade in nu den 20e mars, usch allt gick så snabbt!! För snabbt, pappa fick sin diagnos och gick bort inom loppet på 8 månader. Idag är speciellt tufft för idag skulle pappa fyllt 57!!! Men så blev det inte, han somnade in istället!! Jävla cancer som berövade mig min pappa och så tidigt, han fick inte ens gå i pensione, han kommer inte se sina barnbarn växa upp! Hur mår du cathrine nu efter din mamma somnat in? Hur mår du Josefin så här en tid efter? Blir det lättare? Får jag fråga vilken cancer era mammor hade? Jag beklagar sorgen Anna, jag var hos min pappa när han somnade in <3 kram>
Hej Alic
Jag vet inte hur jag ens ska beskriva det. Allt är så overkligt. Jag flyttade hemifrån när jag var 16, så har bott borta i 10 år nästan, men mamma var alltid så nära ändå. Vi ringdes varje dag. Så det är tomt även om mitt liv i Oslo (min familj bor i Sverige) tickar på mer än normalt på nåt vis.. Det är så himla svårt att förklara.
Jag tror jag inte orkar vara ledsen, det känns så meningslöst och överväldigande allting så jag kanske har stängt av lite..
Vi begravde henne för snart två veckor sen. Fruktansvärt, men skönt när det är över ändå på nåt vis..
Jag mår faktiskt riktigt ruggigt pissigt utan att kunna sätta fingret på det..
Min mamma hade icke småcellig lungcancer förresten.. Den upptäcktes 6e juni i fjol, så vi fick ca 9 månader. Då hade den redan spridit sig till skelettet så vi fick egentligen besked med en gång om att mamma aldrig skulle bli bra igen
En småsak i allt skit men som jag sörjer jättemycket är att jag köpte min första egna lägenhet i december, men mamma kunde aldrig komma hit och se den..
Anna: jag var hos mamma när hon dog, hann komma hem när hon fortfarande var lite med så jag hann säga hej i alla fall.. Jag vill tro att hon fick med sig att jag var där
Nä men jag förstår precis vad du menar med lägenheten Cathrine! Det var samma för mig, vi hade precis sålt lägenheten och jag och min sambo tänkte köpa hus. Men det var alltid jag och pappa som åkte runt och tittade på hus och tomter då pappa kan så mkt om det.! Men nu när pappa inte finns här längre då har jag tappat lusten helt, känner mig helt omotiverad att åka och titta lr köpa något. Jag kände också en lättnad på något sätt efter begravningen och allt, pappa hade det ganska jobbigt på slutet och led mkt och det vill man inte och då önskade jag bara att det skulle ta slut för honom så han skulle slippa lidanda mer. Hade din mamma det jobbigt mot slutet? Var hon medveten att hon skulle dö?
Beklagar sorgen till Anna också! Håller med om att det känns som igår man förlorade dem, tiden står still sedan de dog fast ändå inte? Alic, min mamma var i samma ålder som din pappa och det gick också väldigt fort! Även om det inte har gått er år än så känner jag att det känns lättare. Min mamma dog i juni och jag kände väl mig som mig själv igen nu i början av året. Även om jag kan uppleva riktig glädje igen så tänker jag på mamma säkert varje timme om dagen. Men många gånger nu tänker man på glada minnen och hur hon skulle agerat i en viss situation. Min mamma hade också lungcancer som din Cathrine! Hon fick beskedet 31 mars förra året och dog 10 juni, det spred sig något djävulskt snabbt och hon låg på sjukhus hela tiden från 23 mars tills hon dog. Var hos henne när hon somnade in, det var som att hon väntat på mig och min bror. Hon var vaken och vi pratade när vi kom dit sen på ett par timmar så släppte hon taget. Jag känner också igen mig i det Cathrine skriver, att man inte orkar vara ledsen hela tiden. Man fick nästan stänga av lite för att kunna hantera allt och allt praktiskt i början. Sen pendlade jag lite mellan att kunna gå och jobba/vara hemma under sommaren. Grattis till lägenheten, jag köpte också hus nyligen och det är så mycket man hade velat visa och berätta för mamma! Väldigt långt inlägg känner jag nu haha, hoppas ni står ut!
Åh det är så skönt att känna att det finns folk som fförstår.. Jag känner på nåt vis att omgivningen börjar glömma lite nu om man kan säga så. Det har ju gått en månad och jag förstår att de som inte kände min mamm (typ kollegorna på jobbet) inte riktigt tänker på det längre, men jag är ju faktiskt typ lika ledsen som förr.
Jag är sjukskriven på 40% för att kunna vila ut lite, och har två dagar i veckan hemma, men problemet är liksom att jag känner att jag inte kan göra en massa saker ändå. Känns typ som om jag skolkar. För jag är inte super knäckt hela tiden och då tänker jag liksom att jag kanske borde jobba.. Fåe så dåligt samvete
Jag var hos mamma, hon var medveten (tror jag) när jag kom men sen försvann hon ganska fort. Hon blev medvetslös efter ett tag, fick massa lugnande och smärtstillande hela natten tills hon dog 04:30. Jag tänker mycket på den stunden. Just när det tog slut.. Det gör så jävla ont
Mamma skulle fylla 62, var min ryggrad i livet och jag saknar henne så fruktansvärt.. Hon ville inte dö, visste att det skulle ske men ville inte så hon hade mycket ångest mot slutet
Jag håller med! Andra har förståelse för att man är ledsen men de kan aldrig förstå hur det känns innan det hänt en själv! Jag har aldrig tidigare kunnat föreställa mig en värld utan mamma! Och omgivningen beter sig verkligen varierande.. Många tassar runt hela ämnet när man träffas, som att de är nervösa! Min bästa vän hörde inte av sig på flera veckor efter att mamma gått bort!? Säkerligen inte på grund av elakhet utan kanske för att det var svårt för henne också att veta vad hon skulle säga/göra? Du måste ta jobbet i din egen takt ock känna efter hur mycket du orkar! Jag hoppas att du har en bra relation med dina kollegor och chef just nu, det hjälpte mig jättemycket! Jag blev aldrig sjukskriven mer än någon vecka hit och dit, men min chef sa mer eller mindre att jag kunde komma till jobbet utan att göra ett skit om jag ville, bara för att komma ut och träffa folk. Senare under hösten så fick jag ett slags bakslag och kände att jag behövde vara hemma igen, fick då stöd sen i form av anpassade arbetsuppgifter och en kontakt på företagshälsovården. Koncentrationen har inte varit sig lik och jag orkade typ inte göra nånting, först nu jag känner mig någorlunda som mig själv igen. Ja det var en hemsk stund när hon gick bort..samtidigt som jag är jätteglad att jag var med henne! Känner igen så mycket det du säger om att hon inte ville dö och om ångesten.. Mamma visste också men vi fick aldrig veta hur illa det var. Läkaren sa efteråt till oss också att det hon led mest av var just ångesten.. Kände du att du visste exakt att "nu är hon borta" eller var det svårt att avgöra exakt när hon dog?
Ja, det märktes tydligt. Hon hade så mycket vatten i lungorna så hon andades väldigt häftigt och tungt hela natten, men när kroppen började ge upp mot slutet blev det lugnare liksom. Och de sista andetagen var tydliga att nur det slut, och sen blev det bara tyst..
Det är sjukt att tänka på eller säga.. Men hon lät lite som en kaffebryggare på grund av allt vatten som bubblad .
Må Gud vara med er alla!!! <3>
Jag har också förlorat min mamma... Styrkekramar till er alla! <3><3><3>
Hej alla som läser och skriver.
Så tråkigt och sorgligt det ni berättar. Hoppas era liv känns lättare med tiden. Känner igen mig så mycket i det ni skriver. Bland annat om vänner som tar avstånd.
Min pappa kommer inte överleva sin cancer. Det känns fruktansvärt jobbigt och jag vill krypa ur skinnet på mig själv.
Idag (om några timmar) får vi besked om behandlingen min pappa fått har bromsat upp något.
Hej Emma!
Hoppas att ni fick bra besked av läkaren! Styrkekram till dig ❤
Tack Karolina. Det värmer.
Läkaren gav inget jättenegatovt besked men min pappa är så fruktansvärt trött. Han orkar knappt sitta uppe och äta middag. Men förstår inte vart tröttheten kommer ifrån.