Min mamma har haft cancer i åtta år. Det är fjärde gången som hjärntumörerna kommer tillbaka och vi alla är helt slut! Vi har förändrats, tappat dem som vi en gång var! Kommunikationen har slutat att fungera helt och man får aldrig reda på nått. Eftersom att mina föräldrar är skilda så bor jag på två olika ställen! 14 dagar i månaden så flyr jag och låtsas som att allt är okej, jag förnekar sanningen och gör allt för att slippa tänka. Man får vara bekymmerfri för en stund. Sen kommer de övriga 14 dagarna där jag behöver vara vuxen. Göra saker som jag trodde att jag skulle slippa att göra i åtminstone 30 år till. 14 dagar där jag får låssas vara mamma över min egna mamma! 14 dagar av ren frustration, ilska och smärta men framförallt skuldkänslor! Jag måste bort, jag behöver upptäcka världen och bara leva för nuet ett tag! Men nu sitter jag här och alla känslor bara bubblar upp på en och samma gång samtidigt som jag funderar på om det var fel av mig att boka biljetterna! Är jag egoistisk som åker? Kan jag lämna min mamma med hennes man eller är det fel av mig ? Trivs jag så kommer jag va borta i ett år, kanske mer. Kan jag leva med att jag kanske inte kommer vara/hinna hem när dagen är kommen ? Men klarar jag av att vara fast här och känna att jag ändå inte räcker till?! Att bara sitta hemma och vänta på att det ska hända. Det som vi alla vill förtränga men som vi innerst inne vet att det kommer att ske!?
Det känns som att dom ärligaste och mest givande svaren kommer från folk som förstår hur det är att leva med en sjuk anhörig och är därför tacksam för alla svar och synvinklar! Ber om ursäkt för det långa inlägget men hoppas att någon tar dig tid och läsa!
Hej klara. Förstår att du sitter i en jobbig sits. Man vet aldrig hur lång tid man har på sig. Men att leva i skuggan av en sjukdom sliter. Att du bara vill komma ifrån allt är normalt. Vet inte hur dålig din mamma är nu eller hur gammal du är men mitt råd är att du ska åka iväg någonstans men kanske bara en vanlig semester en vecka eller två. Sen undrar jag om du kanske kunde bo en lite längre tid hos din pappa och kanske få mer kvalitetstid när du träffar mamma.
Om du åkte iväg ett år vart skulle du åka. Hur är det med möjligheter att ta ett akut flyg hem? Jag var 13 år när min mamma dog höll henne i handen när hon somnade in... Och jag ångrar det inte. Finns en tröst i att veta att jag var där. Hur tror du att du kommer känna om du inte är där?
Hej Klara! Hur har du gjort? Kan du prata med dina föräldrar om det här, låter som att det inte går, men kanske? Kan de på sjukhuset säga vad de tycker? Min kompis mamma fick återfall i sin cancer när vi var utomlands. Hennes mamma ville att hon skulle fortsätta resa. Och hon hann hem när hennes mamma blev sjukare.
Jag förstår vad du menar, jag vart erbjuden en resa tillsammans med min kompis nån vecka i sommar, och jag vill så gärna åka iväg, man behöver komma bort ett tag, men precis som dig känner jag mig självisk om jag åker, och jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände min pappa någonting medans jag var borta. Och det skulle inte bli någon vidare semester i sånt fall om det nu hände något och jag inte på nåt sätt skulle ha chansen att ta mig hem, jag skulle bara gå där ledsen och vilja hem, vilket heller inte är schysst mot min kompis. Har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra i sommar.
Allt det här med cancer är tufft och med en pappa som har cancer i magen är rädd för att vi tar livet för mycket för givet, för en dag, när det nu blir kanske jag inte kommer ha en pappa som inte längre ser mig växa upp.
Vi kommer få offra massor för våra nära och kära, för cancern förändrade oss alla. Men vi måste ändå leva och få oss själva att må bra.
Det viktigaste antar jag är att aldrig sluta hoppas och att aldrig sluta leva själva.
tack för svaren! jag har ännu inte bestämt hur jag skall göra. min trygga punkt har nu försvunnit då min pappa och min halvmamam ska gå isär så just nu känns det bara som att allt håller på att rasa samman. pratade lite med min pappa och han tycker att jag ska åka, han menar då på att jag inte kan sitta hemma längre och vänta på att det ska hända. Just nu ligger hon inne på ett hem då hon är för dålig för att va hemma. Läkarna och mina släktingar tror att det handlar om någon månad eller så, men det är så svårt att säga då hon har fått "beskedet" så många gånger tidigare och ändå klarat sig. Det är en riktig kämpe det där.. när jag pratar med mamma om det så är hon alltid posetiv och försöker uppmuntra mig men många gånger så känns det inte riktigt som att hon förstår då hon får en massa morfin för smärtan. Vill ju vara hemma när det är dags men orkar inte sitta och vänta på att det ska ske, förstår ni hur jag menar? men just nu känns denna resan väldigt behövlig så jag inte riktigt kan tänka klart och det påverkar min vardag på ett negativt sätt.
Min mamma har haft cancer i åtta år. Det är fjärde gången som hjärntumörerna kommer tillbaka och vi alla är helt slut! Vi har förändrats, tappat dem som vi en gång var! Kommunikationen har slutat att fungera helt och man får aldrig reda på nått. Eftersom att mina föräldrar är skilda så bor jag på två olika ställen! 14 dagar i månaden så flyr jag och låtsas som att allt är okej, jag förnekar sanningen och gör allt för att slippa tänka. Man får vara bekymmerfri för en stund. Sen kommer de övriga 14 dagarna där jag behöver vara vuxen. Göra saker som jag trodde att jag skulle slippa att göra i åtminstone 30 år till. 14 dagar där jag får låssas vara mamma över min egna mamma! 14 dagar av ren frustration, ilska och smärta men framförallt skuldkänslor! Jag måste bort, jag behöver upptäcka världen och bara leva för nuet ett tag! Men nu sitter jag här och alla känslor bara bubblar upp på en och samma gång samtidigt som jag funderar på om det var fel av mig att boka biljetterna! Är jag egoistisk som åker? Kan jag lämna min mamma med hennes man eller är det fel av mig ? Trivs jag så kommer jag va borta i ett år, kanske mer. Kan jag leva med att jag kanske inte kommer vara/hinna hem när dagen är kommen ? Men klarar jag av att vara fast här och känna att jag ändå inte räcker till?! Att bara sitta hemma och vänta på att det ska hända. Det som vi alla vill förtränga men som vi innerst inne vet att det kommer att ske!?
Det känns som att dom ärligaste och mest givande svaren kommer från folk som förstår hur det är att leva med en sjuk anhörig och är därför tacksam för alla svar och synvinklar! Ber om ursäkt för det långa inlägget men hoppas att någon tar dig tid och läsa!
Hej klara. Förstår att du sitter i en jobbig sits. Man vet aldrig hur lång tid man har på sig. Men att leva i skuggan av en sjukdom sliter. Att du bara vill komma ifrån allt är normalt. Vet inte hur dålig din mamma är nu eller hur gammal du är men mitt råd är att du ska åka iväg någonstans men kanske bara en vanlig semester en vecka eller två. Sen undrar jag om du kanske kunde bo en lite längre tid hos din pappa och kanske få mer kvalitetstid när du träffar mamma.
Om du åkte iväg ett år vart skulle du åka. Hur är det med möjligheter att ta ett akut flyg hem? Jag var 13 år när min mamma dog höll henne i handen när hon somnade in... Och jag ångrar det inte. Finns en tröst i att veta att jag var där. Hur tror du att du kommer känna om du inte är där?
Hej Klara! Hur har du gjort? Kan du prata med dina föräldrar om det här, låter som att det inte går, men kanske? Kan de på sjukhuset säga vad de tycker? Min kompis mamma fick återfall i sin cancer när vi var utomlands. Hennes mamma ville att hon skulle fortsätta resa. Och hon hann hem när hennes mamma blev sjukare.
Hej!
Jag förstår vad du menar, jag vart erbjuden en resa tillsammans med min kompis nån vecka i sommar, och jag vill så gärna åka iväg, man behöver komma bort ett tag, men precis som dig känner jag mig självisk om jag åker, och jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände min pappa någonting medans jag var borta. Och det skulle inte bli någon vidare semester i sånt fall om det nu hände något och jag inte på nåt sätt skulle ha chansen att ta mig hem, jag skulle bara gå där ledsen och vilja hem, vilket heller inte är schysst mot min kompis. Har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra i sommar.
Allt det här med cancer är tufft och med en pappa som har cancer i magen är rädd för att vi tar livet för mycket för givet, för en dag, när det nu blir kanske jag inte kommer ha en pappa som inte längre ser mig växa upp.
Vi kommer få offra massor för våra nära och kära, för cancern förändrade oss alla. Men vi måste ändå leva och få oss själva att må bra.
Det viktigaste antar jag är att aldrig sluta hoppas och att aldrig sluta leva själva.
tack för svaren! jag har ännu inte bestämt hur jag skall göra. min trygga punkt har nu försvunnit då min pappa och min halvmamam ska gå isär så just nu känns det bara som att allt håller på att rasa samman. pratade lite med min pappa och han tycker att jag ska åka, han menar då på att jag inte kan sitta hemma längre och vänta på att det ska hända. Just nu ligger hon inne på ett hem då hon är för dålig för att va hemma. Läkarna och mina släktingar tror att det handlar om någon månad eller så, men det är så svårt att säga då hon har fått "beskedet" så många gånger tidigare och ändå klarat sig. Det är en riktig kämpe det där.. när jag pratar med mamma om det så är hon alltid posetiv och försöker uppmuntra mig men många gånger så känns det inte riktigt som att hon förstår då hon får en massa morfin för smärtan. Vill ju vara hemma när det är dags men orkar inte sitta och vänta på att det ska ske, förstår ni hur jag menar? men just nu känns denna resan väldigt behövlig så jag inte riktigt kan tänka klart och det påverkar min vardag på ett negativt sätt.