För en väldigt kort tid sen fick vo reda på att mamma Kunde ha en tumör i/vid ena lungan... Det var den 1 januari 2015 som hon vart inlagd på lungmedicin. Ingen viste något, bara att allt var väldigt fel. Mamma kräktea mycket, hostade och kunde inte ät, hade ett väldigt tryck i övre mage, var blek och hostade. Efter fyra dagar så sa dom då, att hon kunde ha en tumör någonstans vid lungorna... Ingen större rädsla en, hon hade ju klarat sig ur bröstcancer ganska lindrigt för bara 3 år sen.... Ja jag orkar inte skriva alla detaljer men nu vet vi, sedan nästan 3 veckor, att hon har cancer igen. Lungcancer som har spridit sig ganska rejält... Att hon inte kommer klara detta vet vi, om inte ett mirakel sker... Men min totala förtvivlan ligger i - hur länge ska jag få ha henne här? Alla konstiga tankar man har, vart ska jag ställa dom? Varför oroar jag mig ens över dessa tankar, dom är ju inte ens aktuella när hon är borta? Jag fick lixom låna pengar av henne i somras för semester och nu undrar jag om jag hinner betala tillbaka allt? SOM ATT HON ENS SKULLE HA NYTTA AV DESSA PENGAR?!!! Man kan bli galen på sig själv i vissa stunder... Hur hanterar man detta, så ens liv inte stannar upp? Hur ska jag under en begränsad tid visa henne att jag är så glad och tacksam för att just hon är min mamma? Hur hanterar man att den personen som hela ens liv har varit den starka, stabila och trygga nu kanske inte finns om 5 år?
När man går igenom en sån hemsk period i livet så blir man faktiskt så hemsk ledsen att det finns andra som också upplever detta. Min pappa hade cancer och avled förre året! Han kämpade för livet men cancern var starkare. Min favorit moster hade bröstcancer för 3 år sedan och hon krigade emot den och vann, därefter fick hon reda på att hon hade fått cancer i varje del av hennes kropp. Hon mår jätte dåligt nu och alla vi mår så dåligt! Förlorade min egen pappa inte för länge sen :(
Det är helt normalt att man känner att det kommer hända närsom helst, jut därför ska man utnyttja varenda sekund och vara med den personen, gör henne/honom glad,försöka uppmuntra dem även det är så svårt för att vi behöver också någon som ska ta hand om oss men känslan att man inte kunde utnyttja varenda dag är den mest hemska känslan. Va stark, va mogen, va glad framför den människan. köp blommor presenter gå ut på promenader med henne. Samtidigt ta hand om dig själv för att hon får styrka genom dig.
Känner med dig, fick besked om min extrapappa i fredags,,, han hade inte ens märkt ngt själv förutom hosta å ont i sidan,, spridd tjocktarmscancer, tumör i tarmen, multipla metastaser i levern.. Ev i lungan...
Jag undrar åxså hur länge får vi ha honom kvar,,, e de full fart utför eller hur lång tid får vi?
Massa tankar man har som går i 110 km/h, samtidigt ska man hålla ihop sig för mina barn och gör min älskade lilla mamma... Hatar denna lömska sjukdom!
Hej. Jag har precis samma frågor som er. Min pappa fick beskedet lungcancer i oktober förra året. Idag, 5 månader senare beslutade läkarna att sluta med all behandling då cancern har spridit sig till hjärnan,levern,njuren,höften,ryggraden, och revbenen...på 5 månader.
Läkaren sa till mig idag att han är förvånad att min pappa fortfarande lever.
Min Pappa bor på andra sidan sverige från mig. Jag är livrädd att han ska dö när jag inte är hos honom.
Att man ens ska behöva fundera på hur länge till ens förälder ska leva! Alla borde få leva till man är typ 80. Absolut inte ha risk att dö när man är 50!! Min mamma har bröstcancer och nu sitter de i levern oxå! Jag är så rädd hela tiden att hon ska dö! Klarar mig inte utan henne! Kram till er alla som känner igen sig <3>
Hej alla. Min pappa fick besked i november 2014 att levde han till jul var det en bonus. Men han lever än. Han är sämre nu, sover mycket och cancern har gjort så att hans ben förtvinar. Idag fick han rollator och en rullstol. Läkarna tror att nu är det nära. Men fy vad jobbigt att se honom tina bort
Hej alla! Det har vart en tuff tid. Men nu finns hon inte mer... Inte ens två månader tog det för sjukdommen att vinna. Men hon står ändå som en vinnare i livet! Nu har det gått 1,5 månad sen hon somnade in. Denna tid som har vart har det uppstått så många saker som jag inte ens tänkt skulle. Bara den dagen dom stängde av hennes telefonnummer. Innan hade jag ringt varje dag, bara för att få höra hennes röst. Begravningen har vart. Hon själv trodde det skulle komma ca 15-20 personer men det kom 115 vänner och familj! Jag han att gifta mig med min fru i hennes hus, bara tre dagar innan hon försvann. En lycka i hennes ögon och en sipp av champagne kommer vara mitt sista vanliga minne. Dagarna efter bröllopet levde hon men var inte vid liv. Hon var underbar och så många gånger jag önskar att jag bara kunde få prata med henne en sista gång. Många dagar är med med bara glädje jag minns henne men dagar som denna är så otroligt tunga! Svårt att känna lycka fast man är så lycklig över att ens lärt känna henne, och tänk att hon var min mor!
För en väldigt kort tid sen fick vo reda på att mamma Kunde ha en tumör i/vid ena lungan... Det var den 1 januari 2015 som hon vart inlagd på lungmedicin. Ingen viste något, bara att allt var väldigt fel. Mamma kräktea mycket, hostade och kunde inte ät, hade ett väldigt tryck i övre mage, var blek och hostade. Efter fyra dagar så sa dom då, att hon kunde ha en tumör någonstans vid lungorna... Ingen större rädsla en, hon hade ju klarat sig ur bröstcancer ganska lindrigt för bara 3 år sen.... Ja jag orkar inte skriva alla detaljer men nu vet vi, sedan nästan 3 veckor, att hon har cancer igen. Lungcancer som har spridit sig ganska rejält... Att hon inte kommer klara detta vet vi, om inte ett mirakel sker... Men min totala förtvivlan ligger i - hur länge ska jag få ha henne här? Alla konstiga tankar man har, vart ska jag ställa dom? Varför oroar jag mig ens över dessa tankar, dom är ju inte ens aktuella när hon är borta? Jag fick lixom låna pengar av henne i somras för semester och nu undrar jag om jag hinner betala tillbaka allt? SOM ATT HON ENS SKULLE HA NYTTA AV DESSA PENGAR?!!! Man kan bli galen på sig själv i vissa stunder... Hur hanterar man detta, så ens liv inte stannar upp? Hur ska jag under en begränsad tid visa henne att jag är så glad och tacksam för att just hon är min mamma? Hur hanterar man att den personen som hela ens liv har varit den starka, stabila och trygga nu kanske inte finns om 5 år?
Hej Anonym
När man går igenom en sån hemsk period i livet så blir man faktiskt så hemsk ledsen att det finns andra som också upplever detta. Min pappa hade cancer och avled förre året! Han kämpade för livet men cancern var starkare. Min favorit moster hade bröstcancer för 3 år sedan och hon krigade emot den och vann, därefter fick hon reda på att hon hade fått cancer i varje del av hennes kropp. Hon mår jätte dåligt nu och alla vi mår så dåligt! Förlorade min egen pappa inte för länge sen :(
Det är helt normalt att man känner att det kommer hända närsom helst, jut därför ska man utnyttja varenda sekund och vara med den personen, gör henne/honom glad,försöka uppmuntra dem även det är så svårt för att vi behöver också någon som ska ta hand om oss men känslan att man inte kunde utnyttja varenda dag är den mest hemska känslan. Va stark, va mogen, va glad framför den människan. köp blommor presenter gå ut på promenader med henne. Samtidigt ta hand om dig själv för att hon får styrka genom dig.
Känner med dig, fick besked om min extrapappa i fredags,,, han hade inte ens märkt ngt själv förutom hosta å ont i sidan,, spridd tjocktarmscancer, tumör i tarmen, multipla metastaser i levern.. Ev i lungan...
Jag undrar åxså hur länge får vi ha honom kvar,,, e de full fart utför eller hur lång tid får vi?
Massa tankar man har som går i 110 km/h, samtidigt ska man hålla ihop sig för mina barn och gör min älskade lilla mamma... Hatar denna lömska sjukdom!
Hur går det för er nu?
Hej. Jag har precis samma frågor som er. Min pappa fick beskedet lungcancer i oktober förra året. Idag, 5 månader senare beslutade läkarna att sluta med all behandling då cancern har spridit sig till hjärnan,levern,njuren,höften,ryggraden, och revbenen...på 5 månader.
Läkaren sa till mig idag att han är förvånad att min pappa fortfarande lever.
Min Pappa bor på andra sidan sverige från mig. Jag är livrädd att han ska dö när jag inte är hos honom.
Att man ens ska behöva fundera på hur länge till ens förälder ska leva! Alla borde få leva till man är typ 80. Absolut inte ha risk att dö när man är 50!! Min mamma har bröstcancer och nu sitter de i levern oxå! Jag är så rädd hela tiden att hon ska dö! Klarar mig inte utan henne! Kram till er alla som känner igen sig <3>
Hej alla. Min pappa fick besked i november 2014 att levde han till jul var det en bonus. Men han lever än. Han är sämre nu, sover mycket och cancern har gjort så att hans ben förtvinar. Idag fick han rollator och en rullstol. Läkarna tror att nu är det nära. Men fy vad jobbigt att se honom tina bort
Hej alla! Det har vart en tuff tid. Men nu finns hon inte mer... Inte ens två månader tog det för sjukdommen att vinna. Men hon står ändå som en vinnare i livet! Nu har det gått 1,5 månad sen hon somnade in. Denna tid som har vart har det uppstått så många saker som jag inte ens tänkt skulle. Bara den dagen dom stängde av hennes telefonnummer. Innan hade jag ringt varje dag, bara för att få höra hennes röst. Begravningen har vart. Hon själv trodde det skulle komma ca 15-20 personer men det kom 115 vänner och familj! Jag han att gifta mig med min fru i hennes hus, bara tre dagar innan hon försvann. En lycka i hennes ögon och en sipp av champagne kommer vara mitt sista vanliga minne. Dagarna efter bröllopet levde hon men var inte vid liv. Hon var underbar och så många gånger jag önskar att jag bara kunde få prata med henne en sista gång. Många dagar är med med bara glädje jag minns henne men dagar som denna är så otroligt tunga! Svårt att känna lycka fast man är så lycklig över att ens lärt känna henne, och tänk att hon var min mor!
Stor kram till dig Zarah! Fantastiskt att hon hann vara med på erat bröllop! Jag förstår dock att saknaden är stor! Kram