Min mamma fick cancer för lite mer än ett år sedan, hon blev frisk i december tror jag, jag grät inte en enda gång under dom 7 månaderna. I skolan var jag mest för mig själv, jag nästan stötte bort mina vänner helt, men dom stannade och var där för mig, jag pratade aldrig om det med dom, dom sa att dom förstår men jag vet att dom aldrig kommer att förstå om det inte händer dom. Mina lärare märkte att jag var helt borta på lektionerna, men dom förstod att jag hade mycket i mitt huvud just nu. Jag slapp nästan undan proven helt och hållet. Men en dag när vi väntade utanför dörren jag och alla mina kompisar så bara bröt jag ihop, jag satte mig i ett hörn och bara började gråta, jag kunde inte sluta. Nu har jag börjat gråta väldigt ofta på natten, jag vill bara ha mitt liv tillbaka, visst HON var sjuk. HON fick operera sig. HON mådde dålig. JAG då? ingen brydde sig om MIG. JAG mådde också dåligt. JAG gick nästan i i depression. JAG klarade nästan inte skolan. Men NEEEJ! MINA KÄNSLOR VAR INTE VIKTIGA!!
Hur kommer jag tillbaka?
Hur blir allt som vanligt?
Hur slutar jag gråta?
Hur slutar jag vara ledsen och arg på samma gång!?
Hur du kommer tillbaka är att du måste acceptera. Ingen såg dig, ingen lyssnade, men det är trots allt det förflutna.
Det förflutna kommer alltid tillbaka till oss, mer eller mindre. Ja, en smäll kan fortfarande göra ont. Men man måste inse att det är inte värt att bry sig om något som har hänt och låta det påverka än, och gå vidare! Jag VET att det är inte bara att "gå vidare" men man måste försöka.
När min mamma hade en period då hon var väldigt sjuk och det blev jobbigt i skolan och jag mådde åt helvete, bytte jag skola.
Jag tog beslutet på tre dagar, det enda jag ville göra var att fly.
Jag lyckades byta skola, t.o.m till en skola på andra sidan stan. Och det var perfekt för mig, för allt var nytt. Inga lärare visste om min mamma, ingen kände mig, ingen visste varför jag ens hade bytt skola. Jag fick bli den som jag ville bli! Inte flickan med den sjuka mamman som alla tyckte synd om till ytan och tjejen som alla "förstod" hade det jobbigt, men egentligen förstod inte ens hälften allvaret i situationen och inte brydde sig. Utan nej, jag blev... Jag.
och DET tror jag du behöver! En drastisk förändring som ger dig en livsmotivation!
Nu vet jag inte din ålder, men om du går mellan grundskolan till trean på gymnasiet så kan jag rekommendera dig att byta skola!
Jag förstår helt och hållet vad du vill. Min pappa fick lymfon förra sommaren, han hade varit sjuk typ ett halvt år innan. Då hade han också varit inlagd på sjukhuset 2 gånger. Det visade sig att han hade en väldigt svår lymfon. Han fick vara isolerad i Lund i tre veckor för en högdos behandling av cellgift. Nog dom värsta veckorna i mitt liv. Han är frisk idag. Jag var precis som du var förr. Men nu mera har jag också börjat visa mycket mer känslor. Det kommer aldrig att bli som det var förr. Din själ kommer alltid att ha ärr efter den hemska upplevelse man har haft. Men för att komma tillbaka så gott som möjligt så måste man bara tänka possessivt och försöka komma över det hemska som hänt.
Vissa saker sätter djupa sår i själen som aldrig läker... Det enda vi kan göra är att lära oss leva med dem på ett sätt som går att stå ut med. Sträck på dig, känn dig stolt och stark som klarade av det trots att omgivningen svek! Jag tycker att du ska acceptera dina känslor även fast dom är jobbiga. Dina känslor är okej gumman, du FÅR känna <3 nu när din mamma är frisk kanske du skulle må bättre av att prata med henne om det? säg till henne att du vill prata om något jobbigt och ta det i lugn och ro. hon som förälder ska kunna hantera det på ett bra sätt... vem vet, hon kanske har en massa saker som hon vill säga till dig också....>
Min mamma fick cancer för lite mer än ett år sedan, hon blev frisk i december tror jag, jag grät inte en enda gång under dom 7 månaderna. I skolan var jag mest för mig själv, jag nästan stötte bort mina vänner helt, men dom stannade och var där för mig, jag pratade aldrig om det med dom, dom sa att dom förstår men jag vet att dom aldrig kommer att förstå om det inte händer dom. Mina lärare märkte att jag var helt borta på lektionerna, men dom förstod att jag hade mycket i mitt huvud just nu. Jag slapp nästan undan proven helt och hållet. Men en dag när vi väntade utanför dörren jag och alla mina kompisar så bara bröt jag ihop, jag satte mig i ett hörn och bara började gråta, jag kunde inte sluta. Nu har jag börjat gråta väldigt ofta på natten, jag vill bara ha mitt liv tillbaka, visst HON var sjuk. HON fick operera sig. HON mådde dålig. JAG då? ingen brydde sig om MIG. JAG mådde också dåligt. JAG gick nästan i i depression. JAG klarade nästan inte skolan. Men NEEEJ! MINA KÄNSLOR VAR INTE VIKTIGA!!
Hur kommer jag tillbaka?
Hur blir allt som vanligt?
Hur slutar jag gråta?
Hur slutar jag vara ledsen och arg på samma gång!?
Snälla hjälp mig..
Hur du kommer tillbaka är att du måste acceptera. Ingen såg dig, ingen lyssnade, men det är trots allt det förflutna.
Det förflutna kommer alltid tillbaka till oss, mer eller mindre. Ja, en smäll kan fortfarande göra ont. Men man måste inse att det är inte värt att bry sig om något som har hänt och låta det påverka än, och gå vidare! Jag VET att det är inte bara att "gå vidare" men man måste försöka.
När min mamma hade en period då hon var väldigt sjuk och det blev jobbigt i skolan och jag mådde åt helvete, bytte jag skola.
Jag tog beslutet på tre dagar, det enda jag ville göra var att fly.
Jag lyckades byta skola, t.o.m till en skola på andra sidan stan. Och det var perfekt för mig, för allt var nytt. Inga lärare visste om min mamma, ingen kände mig, ingen visste varför jag ens hade bytt skola. Jag fick bli den som jag ville bli! Inte flickan med den sjuka mamman som alla tyckte synd om till ytan och tjejen som alla "förstod" hade det jobbigt, men egentligen förstod inte ens hälften allvaret i situationen och inte brydde sig. Utan nej, jag blev... Jag.
och DET tror jag du behöver! En drastisk förändring som ger dig en livsmotivation!
Nu vet jag inte din ålder, men om du går mellan grundskolan till trean på gymnasiet så kan jag rekommendera dig att byta skola!
Jag förstår helt och hållet vad du vill. Min pappa fick lymfon förra sommaren, han hade varit sjuk typ ett halvt år innan. Då hade han också varit inlagd på sjukhuset 2 gånger. Det visade sig att han hade en väldigt svår lymfon. Han fick vara isolerad i Lund i tre veckor för en högdos behandling av cellgift. Nog dom värsta veckorna i mitt liv. Han är frisk idag. Jag var precis som du var förr. Men nu mera har jag också börjat visa mycket mer känslor. Det kommer aldrig att bli som det var förr. Din själ kommer alltid att ha ärr efter den hemska upplevelse man har haft. Men för att komma tillbaka så gott som möjligt så måste man bara tänka possessivt och försöka komma över det hemska som hänt.
Vissa saker sätter djupa sår i själen som aldrig läker... Det enda vi kan göra är att lära oss leva med dem på ett sätt som går att stå ut med. Sträck på dig, känn dig stolt och stark som klarade av det trots att omgivningen svek! Jag tycker att du ska acceptera dina känslor även fast dom är jobbiga. Dina känslor är okej gumman, du FÅR känna <3 nu när din mamma är frisk kanske du skulle må bättre av att prata med henne om det? säg till henne att du vill prata om något jobbigt och ta det i lugn och ro. hon som förälder ska kunna hantera det på ett bra sätt... vem vet, hon kanske har en massa saker som hon vill säga till dig också....>