Hur är jag ett bra stöd under cellgiftsbehandling (mamma med bröstcancer)?
Inlägget har 3 svar
Min mamma diagnostiserades med bröstcancer i februari och opererade bort en bit av bröstet i mars (analyserna visade ingen spridning till körtlar). Vården säger att cancern är borta och att behandlingen fortsättningsvis är förebyggande. Jag är givetvis väldigt glad för att det inte visade spridning och att vi nu ska se cancern som borta...
Vi var inställda på operation och strålning men mamma låg tydligen på något gränsvärde vad gäller tillväxt av tumör (om det var hög eller låg tillväxt) så nu blir det cellgifter i alla fall. Utifrån allas historier här på forumet är jag nästan lite skamsen när jag "beklagar" mig över att det blir cellgiftsbehandling - men det blir ju ett helt annat läge då (utifrån vad vi fått höra först från vården och vad vi var inställda på).
Jag skäms över att jag varit så ignorant vad gäller bröstcancer tidigare och tänkt att "tja men de flesta överlever med lite behandling".
Jag är så himla rädd för hur behandlingen kommer gå. Hur mamma kommer reagera, vad konsekvensen blir rent mentalt för mamma och hur jag ska kunna vara ett gott stöd för henne.
Jag är äldst av tre syskon och är den "starka/trygga/duktiga" vilket jag gärna vill fortsätta att vara för dem. Så alla tips på hur jag kan underlätta det för mamma (och resten av familjen) mottas tacksamt!
Det som du först o främst ska göra för att underlätta både för dig själv o andra..är att vara ärlig..ärlig i dina känslor. Man får vara ledsen arg förbannad sur glad o lycklig. Det hjälper dig på vägen.
Fråga din mamma rakt ut vad hon vill ha hjälp med..visa henne att du finns där. Låt henne fortfarande vara Din mamma. Hon är samma person..dock med cancer.
Hej M! Tack så jättemycket för ditt svar och dina tips! Jag försöker vara ärlig men är lite rädd för att vara FÖR ärlig med hur ledsen och arg jag är för att mamma måste gå igenom det här. Det värsta är nog att jag inte kan hjälpa henne att slippa må dåligt... Jag arbetar med att hjälpa människor som inte har fysiska sjukdomar som ram och där det går att hjälpa...så det känns för jävligt att inte kunna hjälpa min egen mamma... Fast jag ska göra mitt bästa för att underlätta för henne på de sätt jag kan...
Bra tips om att vara rak med mamma, jag antar att jag är orolig över att vara för "på". Jag har sagt till mamma att jag vill att hon ska säga hur hon känner och att vi gör precis som hon vill, för att vi vill det... Jag vill liksom inte att hon ska bära mina känslor eller anpassa sig efter oss barn (för att hon kanske är orolig för hur vi känner). Jag tänker att hon behöver ha fokus på sig själv, eller åtminstone inte oroa sig för oss - för vi vill bara att hon ska må bra...
Imorgon börjar cellgifterna... och jag måste tänka att om ett år firar vi en glad påsk och livet!
Det är klart att du ska visa att du är rädd..ledsen när du är det. Tala om vad du tänker på eller undrar. Är du rak så blir det nog lättare för din mamma också..trippa inte på tå. Livet är för värdefullt för det. Red ut saker som är ouppklarade.. och om..hon blir sjuk o sämre...gör klart allt runtomkring innan. Min mamma skrev i vita arkivet o allt var klart hur hon ville ha det. Vi har dock en del pappersarbete kvar..men sånt ska jag klart för mina barn när den dagen kommer. Tala om för henne att du älskar henne..gråt..skratta och framförallt fortsätt leva DITT liv!! Jag förstår dig också när det gäller ditt arbete. Jag arbetar inom vård o omsorg..men..inte kunde jag göra mamma frisk. Men..jag fanns där..o vi pratade om allt vardagligt...livet fortsätter..vardagen är där.. Alla de här dagarna är också livet trots cancern. Din mamma är inte bara cancer. Krama henne o jag skickar dig styrkekramar från mig.
Min mamma diagnostiserades med bröstcancer i februari och opererade bort en bit av bröstet i mars (analyserna visade ingen spridning till körtlar). Vården säger att cancern är borta och att behandlingen fortsättningsvis är förebyggande. Jag är givetvis väldigt glad för att det inte visade spridning och att vi nu ska se cancern som borta...
Vi var inställda på operation och strålning men mamma låg tydligen på något gränsvärde vad gäller tillväxt av tumör (om det var hög eller låg tillväxt) så nu blir det cellgifter i alla fall. Utifrån allas historier här på forumet är jag nästan lite skamsen när jag "beklagar" mig över att det blir cellgiftsbehandling - men det blir ju ett helt annat läge då (utifrån vad vi fått höra först från vården och vad vi var inställda på).
Jag skäms över att jag varit så ignorant vad gäller bröstcancer tidigare och tänkt att "tja men de flesta överlever med lite behandling".
Jag är så himla rädd för hur behandlingen kommer gå. Hur mamma kommer reagera, vad konsekvensen blir rent mentalt för mamma och hur jag ska kunna vara ett gott stöd för henne.
Jag är äldst av tre syskon och är den "starka/trygga/duktiga" vilket jag gärna vill fortsätta att vara för dem. Så alla tips på hur jag kan underlätta det för mamma (och resten av familjen) mottas tacksamt!
Styrka till er alla!
Hej
Beklagar att cancern även kommit till din familj.
Det som du först o främst ska göra för att underlätta både för dig själv o andra..är att vara ärlig..ärlig i dina känslor. Man får vara ledsen arg förbannad sur glad o lycklig. Det hjälper dig på vägen.
Fråga din mamma rakt ut vad hon vill ha hjälp med..visa henne att du finns där. Låt henne fortfarande vara Din mamma. Hon är samma person..dock med cancer.
Hoppas att det blir en lite hjälp på vägen.
Kram M
Hej M! Tack så jättemycket för ditt svar och dina tips! Jag försöker vara ärlig men är lite rädd för att vara FÖR ärlig med hur ledsen och arg jag är för att mamma måste gå igenom det här. Det värsta är nog att jag inte kan hjälpa henne att slippa må dåligt... Jag arbetar med att hjälpa människor som inte har fysiska sjukdomar som ram och där det går att hjälpa...så det känns för jävligt att inte kunna hjälpa min egen mamma... Fast jag ska göra mitt bästa för att underlätta för henne på de sätt jag kan...
Bra tips om att vara rak med mamma, jag antar att jag är orolig över att vara för "på". Jag har sagt till mamma att jag vill att hon ska säga hur hon känner och att vi gör precis som hon vill, för att vi vill det... Jag vill liksom inte att hon ska bära mina känslor eller anpassa sig efter oss barn (för att hon kanske är orolig för hur vi känner). Jag tänker att hon behöver ha fokus på sig själv, eller åtminstone inte oroa sig för oss - för vi vill bara att hon ska må bra...
Imorgon börjar cellgifterna... och jag måste tänka att om ett år firar vi en glad påsk och livet!
Tack än en gång M! Kram!
H igen Li..
Det är klart att du ska visa att du är rädd..ledsen när du är det. Tala om vad du tänker på eller undrar. Är du rak så blir det nog lättare för din mamma också..trippa inte på tå. Livet är för värdefullt för det. Red ut saker som är ouppklarade.. och om..hon blir sjuk o sämre...gör klart allt runtomkring innan. Min mamma skrev i vita arkivet o allt var klart hur hon ville ha det. Vi har dock en del pappersarbete kvar..men sånt ska jag klart för mina barn när den dagen kommer. Tala om för henne att du älskar henne..gråt..skratta och framförallt fortsätt leva DITT liv!! Jag förstår dig också när det gäller ditt arbete. Jag arbetar inom vård o omsorg..men..inte kunde jag göra mamma frisk. Men..jag fanns där..o vi pratade om allt vardagligt...livet fortsätter..vardagen är där.. Alla de här dagarna är också livet trots cancern. Din mamma är inte bara cancer. Krama henne o jag skickar dig styrkekramar från mig.
Kraaam M