För snart 2år sedan ringde det mitt i natten. Mamma har åkt in. Fått nåt konstigt epilepsianfall eller liknande. 10mil bort har aldrig känts så långt bort. Förvirrad, förtvivlad, förstörd och helg jävla förjävligt. De hittade en 8cm stor hjärntumör, som en knäckebrödsmacka till formen. Mitt i pallet. Går aldrig att operera bort. Men hon är med oss!
Mamma får cellgifter, strålning och är svullen av kortison, hårlös, kan knappt gå, personlighetsförändrad, ser dåligt och har noll balans eller motorik. Första halvåret blandade jag plugg, tentor, två extrajobb och åka hem och hjälpa till. Så stark inför mamma men så svag innerst inne. Grät mig till sömns jämt.
Idag är mamma som en fågelunge. En blandning av ett barn och vår bortgångna mormor. Sur, deprimerad, egoistisk, arg, ledsen och svag. Inge Mia Trönbloms-happiness här inte. Ingen ny livslust. Ingen glöd. Och jag vet inte hur man hanterar det? Hon kommer leva, för nu. Jag vill fira det! Inte tänka på den tickande bomben. Jag vill att min mamma ska va min mamma, Jävla,jävla skit cancer!
Prata med någon. Antingen en kompis, kurator eller någon annan. Skaffa en kanin eller något som du kan hålla om. Skriv, antingen i dagbok eller blogg. Prata med din familj. Och gråt - gråt så att det känns som att ingen har gråtit lika mycket innan.
Cancer är en jävla skitsjukdom. Mina tips låter nog mysko men man behöver lätta på sina tankar och man behöver kärlek.
Bamse kramar till er som orkar med oss, har nu fått cancer själv, 48 år gammal, vart opererad för en månad sen, ska nu få strålbehandling och cellgifter, tack till min underbara familj som stöttar och står ut med mig i alla mina humörsvängningar 😘
För snart 2år sedan ringde det mitt i natten. Mamma har åkt in. Fått nåt konstigt epilepsianfall eller liknande. 10mil bort har aldrig känts så långt bort. Förvirrad, förtvivlad, förstörd och helg jävla förjävligt. De hittade en 8cm stor hjärntumör, som en knäckebrödsmacka till formen. Mitt i pallet. Går aldrig att operera bort. Men hon är med oss!
Mamma får cellgifter, strålning och är svullen av kortison, hårlös, kan knappt gå, personlighetsförändrad, ser dåligt och har noll balans eller motorik. Första halvåret blandade jag plugg, tentor, två extrajobb och åka hem och hjälpa till. Så stark inför mamma men så svag innerst inne. Grät mig till sömns jämt.
Idag är mamma som en fågelunge. En blandning av ett barn och vår bortgångna mormor. Sur, deprimerad, egoistisk, arg, ledsen och svag. Inge Mia Trönbloms-happiness här inte. Ingen ny livslust. Ingen glöd. Och jag vet inte hur man hanterar det? Hon kommer leva, för nu. Jag vill fira det! Inte tänka på den tickande bomben. Jag vill att min mamma ska va min mamma, Jävla,jävla skit cancer!
Prata med någon. Antingen en kompis, kurator eller någon annan. Skaffa en kanin eller något som du kan hålla om. Skriv, antingen i dagbok eller blogg. Prata med din familj. Och gråt - gråt så att det känns som att ingen har gråtit lika mycket innan.
Cancer är en jävla skitsjukdom. Mina tips låter nog mysko men man behöver lätta på sina tankar och man behöver kärlek.
Stor styrkekram från mig!
Min mamma har hjärntumörer... Vill inte att det ska bli som det blev för dig... Jag ska be för dig i natt!
Ett tips: be till Gud varje natt även fast du kanske inte är religiös. det gör jag, det känns mycket skönare att be någon om hjälp eller anklaga!
Lycka till!
Vet inte vad jag ska skriva Linda, är nog inte redo att skriva i ett forum men känner ändå ett behov av att svara dig. Får jag fråga hur gammal du är?
Styrkekramar till dig från mig!
Bamse kramar till er som orkar med oss, har nu fått cancer själv, 48 år gammal, vart opererad för en månad sen, ska nu få strålbehandling och cellgifter, tack till min underbara familj som stöttar och står ut med mig i alla mina humörsvängningar 😘