I april förra året diagnostiserades min mamma med lungcancer, med metastaser i skelett och hud. I augusti gick hon bort... Det är över ett år sedan, men det känns fortfarande ofattbart att hon är borta... Jag tänker på henne varje dag, kommer på mig själv ibland att köpa "hennes" tidning. Och igår såg jag en sak i affären som jag vet att hon själv skulle köpt, och köpte den. Bara för att jag vet att hon skulle vilja ha den.
Efter att mamma somnat in, har livet känts tomt, som att något saknas. Pappa gick bort när jag var elva, mamma när jag var 24, idag är jag 25, utan föräldrar. Är det rättvist? Ska det behöva vara så?
Jag har fått en tankeställare av att förlora mina föräldrar. Det är så viktigt att ta vara på den tid man har, och på sina nära och kära. Att vara en medmänniska, att lyssna, att älska.
Om du vill ha någon att prata med Kajsa, så ställer jag gärna upp. Vill du göra det privat och inte öppet här, borde man kunna byta mailadresser på något sätt...?
Stor kram till dig, och till alla andra som mist någon <3>
Jag är några år yngre än dig och den orättvisa du pratar om är något jag ständigt känt sen min värld vändes upp och ner förra månaden då mamma fick cancer. Jag har länge bott ensam med henne och idag fick jag reda på hon med största sannolikhet inte överlever till jul. Jag vet inte om du orkar eller har tid men jag skulle gärna höra mer om din situation.
Jag minns så väl den dag då jag fick höra att mamma var sjuk. När jag gick till jobbet ringde min syster, hon berättade att hon hade skickat in mamma till sjukhuset. Hon hade haft så svårt att gå, att hon inte klarat av att gå ut med sina två hundar. Hon hade använt ett paraply som käpp och sedan hållit sig i buskarna utanför för att hundarna skulle få kissa. Tack och lov övertalade syrran henne att åka in och kolla upp vad som var fel. Hon hade haft ont ett tag, i höften, en sträckning var vad vi trodde. Hon hade hostat länge, men vårdcentralen hade sagt att det var halsfluss.
Jag jobbade hela kvällen, och när jag skulle gå hem igen ringde min svärmor. Hon frågade om jag hade kommit hem eller om jag hade pratat med min man. Nej, svarar jag... Ring mig sen säger hon då. Då förstod jag att något var fel. När jag kom hem sätter han sig (maken) bredvid mig och säger "Din mamma har cancer".
Då brast allt!
Jag jobbar i äldrevården, jag vet vad cancer är. Jag vet vad det gör.
Det enda jag såg framför mig var en man som jag gått till flera år tidigare, som hade haft skelettcancer. Han dolde så väl hans smärta. Sa aldrig något om det. Förrän i slutet. Jag var hos honom en kväll, ställde mig vid sängen och önskade god natt. Då tog han min hand och tackade för allt. Det var sista gången jag såg honom.
Det var vad jag såg, död död död.
Min mamma kommer dö.
Jag grät. Jag har aldrig gråtit så mycket någonsin. Inte ens när min pappa dog.
Dagen efter åkte jag till henne på sjukhuset. Sen började resan.
Jag sjukskrev mig från jobbet, tog närståendestöd från försäkringskassan. Jag ville inte missa en minut med mamma.
När jag inte var hos henne kände jag ångest. Stark ångest.
Jag ville inte vara där, men jag ville inte vara hemma heller.
Jag visste inte vad jag ville.
Jo, att mamma skulle vara frisk.
Att allt skulle vara som vanligt.
Jag var hos mamma så mycket jag kunde. Både när hon var på sjukhuset och när hon var hemma. Vi löste korsord och bara var med varandra. Jag körde henne på promenader i rullstolen, handlade, pratade. Till mors dag gick vi till blomsterhandeln. Där fick hon välja vilka blommor hon ville så fyllde vi hennes balkong med dem.
Jag saknar det
Det är så orättvist. Jag blir så arg! Det finns människor som inte vill annat än dö, varför ska då de som vill leva behöva gå igenom detta, och dö?
Nu är mamma borta.
Jag ångrar mycket jag gjort, eller inte gjort. Jag ångrar att jag inte hälsade på henne mer innan hon blev sjuk. Jag ångrar att jag inte tog till vara på tiden mer.
Men jag vet att alla känner så. Det är normalt. Det är vad alla säger att det är i alla fall.
Man kan inte ge några råd till de som är i min situation, eller i din situation. Det går inte. Det är olika för alla.
Jag kan lyssna och jag kan berätta.
Det enda jag kan säga är, ta tillvara på tiden som är. Tala om att ni älskar varandra, att ni aldrig kommer glömma. Skapa några sista fina minnen. Vänta inte till imorgon, gör det idag.
Mamma åkte in till sjukhuset den 18 juli förra året. Dagen efter berättade de att de trodde hon hade ett par dagar, max två veckor kvar. Den 22 augusti tog det slut.
Jag ställer gärna upp för dig "anonym". Jag kan som sagt bara lyssna och berätta. Men det kanske gör lite skillnad. Hade jag varit troende skulle jag be för din mamma och er familj. Jag ska tänka på er, det lovar jag.
Jag känner igen mig i så mkt som ni säger! Och det hjälper inte alltid att prata med vänner om sin stora sorg för dom vet ju faktiskt inte hur vi känner oss! Jag saknar min mamma varje dag...snart 5 månader sedan jag och min lillasyster satt bredvid henne i hennes älskade hus när hon tig sina sista andetag :( det kommer jag aldrig glömma! Inget någon ska behöva gå igenom. Se sin mamma må så dåligt och klaga och gråta över smärtan hon hade i hela kroppen. Se sin mamma bara sova sova sova...när man är van vid att se henne uppe och springa alltid annars. Att se när hon inte längre kan gå själv utan trillar lätt, eller när hon samlade all sin mat i munnen för hon inte kunde svälja :( suck...och min mamma blev bara 56 år!! Vad har jag att vänta mig i framtiden!? Förstår inte varför de goda ska gå bort!!! Ta hand om era mammor, pappor eller andra släktingar som är sjuka! Säg allt ni vill säga till dom...för man vet aldrig hur lång tid man har med dom/kram L
Hej,min mamma gick bort i cancer jag skulle gärna vilja skriva med någon annan som har mist sin förälder eller är sjuk.Känner mig ensam!!
Hjälpa&få hjälp <333>
Jag har inte den erfarenhet, tyvärr. Jag arbetar i sjukvården och känner alltid att det är med närstående är så viktigt!
Du skriver att du känner dig ensam och då undrar jag: Har du några vänner eller familj som du skulle kunna prata med, om hur du känner just nu...
Ofta får man råd av andra hur man ska tänka och göra osv. Det är kanske inte det man behöver eller vill.
Jag tycker att man kan säga att man bara vill att någon ska lyssna och inte ge råd. Det är bra att prata av sig, om det känns rätt.
Annat som är bra är att klargöra sina känslor. Vad känner du, mer än ensamhet?
Vad önskar du?
Vad behöver du? Vill du ha trygghet, empati, stöd osv.
Jag hoppas och önskar att du finner någon som du kan dela din upplevelser med.
Undrar du något, så fråga mig. Eller om du vill skriva om något som känns viktigt, så gör det. Jag finns här för dig, om du vill och behöver.
Omtanke & värme till dig, från mig!
Du kan skriva till mig, jag har mist min farfar i cancer medan både pappa och farmor är sjuka just nu!
Jag finns här, vet själv hur det känns!
Finns alltid här! Styrkekramar till dig ❤️
I april förra året diagnostiserades min mamma med lungcancer, med metastaser i skelett och hud. I augusti gick hon bort... Det är över ett år sedan, men det känns fortfarande ofattbart att hon är borta... Jag tänker på henne varje dag, kommer på mig själv ibland att köpa "hennes" tidning. Och igår såg jag en sak i affären som jag vet att hon själv skulle köpt, och köpte den. Bara för att jag vet att hon skulle vilja ha den.
Efter att mamma somnat in, har livet känts tomt, som att något saknas. Pappa gick bort när jag var elva, mamma när jag var 24, idag är jag 25, utan föräldrar. Är det rättvist? Ska det behöva vara så?
Jag har fått en tankeställare av att förlora mina föräldrar. Det är så viktigt att ta vara på den tid man har, och på sina nära och kära. Att vara en medmänniska, att lyssna, att älska.
Om du vill ha någon att prata med Kajsa, så ställer jag gärna upp. Vill du göra det privat och inte öppet här, borde man kunna byta mailadresser på något sätt...?
Stor kram till dig, och till alla andra som mist någon <3>
Therese,
Jag är några år yngre än dig och den orättvisa du pratar om är något jag ständigt känt sen min värld vändes upp och ner förra månaden då mamma fick cancer. Jag har länge bott ensam med henne och idag fick jag reda på hon med största sannolikhet inte överlever till jul. Jag vet inte om du orkar eller har tid men jag skulle gärna höra mer om din situation.
"Anonym"
Jag minns så väl den dag då jag fick höra att mamma var sjuk. När jag gick till jobbet ringde min syster, hon berättade att hon hade skickat in mamma till sjukhuset. Hon hade haft så svårt att gå, att hon inte klarat av att gå ut med sina två hundar. Hon hade använt ett paraply som käpp och sedan hållit sig i buskarna utanför för att hundarna skulle få kissa. Tack och lov övertalade syrran henne att åka in och kolla upp vad som var fel. Hon hade haft ont ett tag, i höften, en sträckning var vad vi trodde. Hon hade hostat länge, men vårdcentralen hade sagt att det var halsfluss.
Jag jobbade hela kvällen, och när jag skulle gå hem igen ringde min svärmor. Hon frågade om jag hade kommit hem eller om jag hade pratat med min man. Nej, svarar jag... Ring mig sen säger hon då. Då förstod jag att något var fel. När jag kom hem sätter han sig (maken) bredvid mig och säger "Din mamma har cancer".
Då brast allt!
Jag jobbar i äldrevården, jag vet vad cancer är. Jag vet vad det gör.
Det enda jag såg framför mig var en man som jag gått till flera år tidigare, som hade haft skelettcancer. Han dolde så väl hans smärta. Sa aldrig något om det. Förrän i slutet. Jag var hos honom en kväll, ställde mig vid sängen och önskade god natt. Då tog han min hand och tackade för allt. Det var sista gången jag såg honom.
Det var vad jag såg, död död död.
Min mamma kommer dö.
Jag grät. Jag har aldrig gråtit så mycket någonsin. Inte ens när min pappa dog.
Dagen efter åkte jag till henne på sjukhuset. Sen började resan.
Jag sjukskrev mig från jobbet, tog närståendestöd från försäkringskassan. Jag ville inte missa en minut med mamma.
När jag inte var hos henne kände jag ångest. Stark ångest.
Jag ville inte vara där, men jag ville inte vara hemma heller.
Jag visste inte vad jag ville.
Jo, att mamma skulle vara frisk.
Att allt skulle vara som vanligt.
Jag var hos mamma så mycket jag kunde. Både när hon var på sjukhuset och när hon var hemma. Vi löste korsord och bara var med varandra. Jag körde henne på promenader i rullstolen, handlade, pratade. Till mors dag gick vi till blomsterhandeln. Där fick hon välja vilka blommor hon ville så fyllde vi hennes balkong med dem.
Jag saknar det
Det är så orättvist. Jag blir så arg! Det finns människor som inte vill annat än dö, varför ska då de som vill leva behöva gå igenom detta, och dö?
Nu är mamma borta.
Jag ångrar mycket jag gjort, eller inte gjort. Jag ångrar att jag inte hälsade på henne mer innan hon blev sjuk. Jag ångrar att jag inte tog till vara på tiden mer.
Men jag vet att alla känner så. Det är normalt. Det är vad alla säger att det är i alla fall.
Man kan inte ge några råd till de som är i min situation, eller i din situation. Det går inte. Det är olika för alla.
Jag kan lyssna och jag kan berätta.
Det enda jag kan säga är, ta tillvara på tiden som är. Tala om att ni älskar varandra, att ni aldrig kommer glömma. Skapa några sista fina minnen. Vänta inte till imorgon, gör det idag.
Mamma åkte in till sjukhuset den 18 juli förra året. Dagen efter berättade de att de trodde hon hade ett par dagar, max två veckor kvar. Den 22 augusti tog det slut.
Jag ställer gärna upp för dig "anonym". Jag kan som sagt bara lyssna och berätta. Men det kanske gör lite skillnad. Hade jag varit troende skulle jag be för din mamma och er familj. Jag ska tänka på er, det lovar jag.
Hej Kajsa! Jag förlorade min mamma för 2 månader sedan om 9 dagar, den 17 november 2013. Och jag skulle gärna vilja snacka med någon.
Du kan gärna skriva till mig om du vill? Min bror gick bort den 21 augusti förra året. <3 jag har kik, instagram och facebook>
Vad heter du Ellie?? :)
Jag känner igen mig i så mkt som ni säger! Och det hjälper inte alltid att prata med vänner om sin stora sorg för dom vet ju faktiskt inte hur vi känner oss! Jag saknar min mamma varje dag...snart 5 månader sedan jag och min lillasyster satt bredvid henne i hennes älskade hus när hon tig sina sista andetag :( det kommer jag aldrig glömma! Inget någon ska behöva gå igenom. Se sin mamma må så dåligt och klaga och gråta över smärtan hon hade i hela kroppen. Se sin mamma bara sova sova sova...när man är van vid att se henne uppe och springa alltid annars. Att se när hon inte längre kan gå själv utan trillar lätt, eller när hon samlade all sin mat i munnen för hon inte kunde svälja :( suck...och min mamma blev bara 56 år!! Vad har jag att vänta mig i framtiden!? Förstår inte varför de goda ska gå bort!!! Ta hand om era mammor, pappor eller andra släktingar som är sjuka! Säg allt ni vill säga till dom...för man vet aldrig hur lång tid man har med dom/kram L