Tänkte börja med att skriva att alla ni som skriver här verkar vara så fantastiskt fina människor, vill krama er alla. Min pappa fick sina första cellgifter förra veckan, det har gått ganska bra, fast ibland spyr han och han har hicka jätteofta (har hört att man kan få det av nån medicin elr nåt). Jag har varit så fruktansvärt ledsen över att min pappa är sjuk så vi hade bestämt hemma att jag skulle gå till kuratorn. När jag kom dit så var hon ganska tyst av sig, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag sa bara några få korta meningar eftersom jag inte ville börja gråta och det var på gränsen hela tiden. Hon försökte hjälpa till och sådär men hon sa saker som gjorde mig ännu mer ledsen t ex "man kan inte förbereda sig på att nån ska gå bort". Jag vet ju inte ens om min pappa kommer dö, hittills har ju allt gått bra. Vet inte vad jag ska göra, jag har en ny tid på torsdag och den tror jag att jag kommer ställa in. Ni på den här sidan är dom enda som fattar, ni är dom enda som fattar hur det känns när man vill skrika tills man inte har någon röst kvar, när vuxna lägger huvudet på sned och kollar på en med den där blicken, den där blicken som säger "stackars lilla barn" och så säger dom "det är så hemskt tråkigt att din pappa är sjuk" jag vet att det är tråkigt, tror ni att jag tycker det är kul eller? Det kanske låter hemskt men för mig känns det som att folk som inte är i min familj inte har någon rätt att prata om min pappa med mig, det känns så privat för det är så fruktansvärt jobbigt. Det är bara typ 2 i min klass som vet att min pappa är sjuk, är rädd vad folk skulle säga till mig om dom fick veta, tror inte jag skulle klara av det. Och att berätta skulle vara som att berätta att jag har gråtit på nätterna och varje dag i nån vecka då och då på sommarlovet. Det är för privat, om ni förstår hur jag menar? Tror inte någon orkar läsa hela den här texten, blev verkligen för lång. Behöver någon att prata med, hör gärna av er.
Håller med dig om att alla som skriver här verkar vara oerhört fina och starka människor. Oavsett om man är rädd eller bara vill prata med någon så kan det kräva ganska mycket av en och skriva ner sina tankar och rädslor, för andra att läsa. Själv gillar jag och skriva och skriver ofta ner tankar, dikter och minnen jag har av mina mamma.
Jag läste allt du skrev, och kände att jag ville svara dig.
Min mamma gick bort i bröstcancer när jag var 13 år, (nu är jag 22 år) hon hade varit sjuk i två år innan hon dog, och jag som var mellan 11-13 år då fattade aldrig hur allvarligt det egentligen var. Det var ingen som berättade. Jag vågade inte fråga, jag tänkte, "det man inte pratar om finns inte".
Till slut gick det jättesnabbt och min mamma blev bara sämre och sämre, till slut somnade hon in. Naturligtvis fruktansvärt, hemskt och allt annat man känner.
Men å andra sidan så var hon inte sig själv, hon hade ont och fick jätte mycket mediciner. Bättre att hon fick slippa det, än att se sin mamma men inte känna igen henne.
Det var naturligtvis varit riktigt jobbigt i perioder efter att hon dog. Men så fort hon dött, berättade jag för mina närmaste kompisar, konstigt nog utan att börja gråta. Antar att jag var inne i någon chock. Men från början har jag försökt prata med kompisar, min syster och nära anhöriga om händelsen och om henne!
Personligen ville jag att mina klasskompisar och lärare på skolan skulle veta om det, ifall jag skulle bryta ihop någon dag, så visste dom anledningen. Det var skönt att alla visste fast man inte pratade om det, mer än de allra närmaste.
Jag tyckte det var jätteskönt, att alla visste direkt, så slapp man ha det som en hemlighet. Jag gick aldrig till någon kurator eller liknande, utan pratade som sagt med kompisar, syskon och nära anhöriga när det behövdes. Jag tror att ju mer sällan man pratar om det, ju jobbigare blir det när man väl gör det.
Tillåt dig själv att vara ledsen när du känner att du behöver. Men det är bra och gråta, det gör inget.
Ibland kan jag börja stor tjuta helt plötsligt för att jag saknar henne så himla mycket. Sen kan det gå veckor eller månader innan jag gråter igen.
Nu gråter jag inte så ofta längre, men tänker ofta på henne, jag kanske gör något som jag förknippar med henne, eller kommer på något roligt, som vi gjorde eller sa.
Då blir jag istället glad. Nu har det gått 9 år ... och jag är rädd att jag ska tappa alla minnena. Därför skriver jag ner dom när jag kommer på något & blir oftast glad när det dyker upp något. Försök fokusera på det bra och roliga och inte på sjukdomstiden.
Ända tills nu har jag klarat och skriva utan att börja gråta .. men ett sista ord från mig till dig.
Säg till din pappa att du älskar honom, så att han vet det. Jag hann aldrig säga det till min mamma, kanske också för man inte vet vad det betyder när man är 13?
Och det gör mig ledsen. Jag tror dock hon vet det ändå & jag tror hon är med mig på något sätt, varje dag.
Tänkte börja med att skriva att alla ni som skriver här verkar vara så fantastiskt fina människor, vill krama er alla. Min pappa fick sina första cellgifter förra veckan, det har gått ganska bra, fast ibland spyr han och han har hicka jätteofta (har hört att man kan få det av nån medicin elr nåt). Jag har varit så fruktansvärt ledsen över att min pappa är sjuk så vi hade bestämt hemma att jag skulle gå till kuratorn. När jag kom dit så var hon ganska tyst av sig, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag sa bara några få korta meningar eftersom jag inte ville börja gråta och det var på gränsen hela tiden. Hon försökte hjälpa till och sådär men hon sa saker som gjorde mig ännu mer ledsen t ex "man kan inte förbereda sig på att nån ska gå bort". Jag vet ju inte ens om min pappa kommer dö, hittills har ju allt gått bra. Vet inte vad jag ska göra, jag har en ny tid på torsdag och den tror jag att jag kommer ställa in. Ni på den här sidan är dom enda som fattar, ni är dom enda som fattar hur det känns när man vill skrika tills man inte har någon röst kvar, när vuxna lägger huvudet på sned och kollar på en med den där blicken, den där blicken som säger "stackars lilla barn" och så säger dom "det är så hemskt tråkigt att din pappa är sjuk" jag vet att det är tråkigt, tror ni att jag tycker det är kul eller? Det kanske låter hemskt men för mig känns det som att folk som inte är i min familj inte har någon rätt att prata om min pappa med mig, det känns så privat för det är så fruktansvärt jobbigt. Det är bara typ 2 i min klass som vet att min pappa är sjuk, är rädd vad folk skulle säga till mig om dom fick veta, tror inte jag skulle klara av det. Och att berätta skulle vara som att berätta att jag har gråtit på nätterna och varje dag i nån vecka då och då på sommarlovet. Det är för privat, om ni förstår hur jag menar? Tror inte någon orkar läsa hela den här texten, blev verkligen för lång. Behöver någon att prata med, hör gärna av er.
Hej Nellie!
Håller med dig om att alla som skriver här verkar vara oerhört fina och starka människor. Oavsett om man är rädd eller bara vill prata med någon så kan det kräva ganska mycket av en och skriva ner sina tankar och rädslor, för andra att läsa. Själv gillar jag och skriva och skriver ofta ner tankar, dikter och minnen jag har av mina mamma.
Jag läste allt du skrev, och kände att jag ville svara dig.
Min mamma gick bort i bröstcancer när jag var 13 år, (nu är jag 22 år) hon hade varit sjuk i två år innan hon dog, och jag som var mellan 11-13 år då fattade aldrig hur allvarligt det egentligen var. Det var ingen som berättade. Jag vågade inte fråga, jag tänkte, "det man inte pratar om finns inte".
Till slut gick det jättesnabbt och min mamma blev bara sämre och sämre, till slut somnade hon in. Naturligtvis fruktansvärt, hemskt och allt annat man känner.
Men å andra sidan så var hon inte sig själv, hon hade ont och fick jätte mycket mediciner. Bättre att hon fick slippa det, än att se sin mamma men inte känna igen henne.
Det var naturligtvis varit riktigt jobbigt i perioder efter att hon dog. Men så fort hon dött, berättade jag för mina närmaste kompisar, konstigt nog utan att börja gråta. Antar att jag var inne i någon chock. Men från början har jag försökt prata med kompisar, min syster och nära anhöriga om händelsen och om henne!
Personligen ville jag att mina klasskompisar och lärare på skolan skulle veta om det, ifall jag skulle bryta ihop någon dag, så visste dom anledningen. Det var skönt att alla visste fast man inte pratade om det, mer än de allra närmaste.
Jag tyckte det var jätteskönt, att alla visste direkt, så slapp man ha det som en hemlighet. Jag gick aldrig till någon kurator eller liknande, utan pratade som sagt med kompisar, syskon och nära anhöriga när det behövdes. Jag tror att ju mer sällan man pratar om det, ju jobbigare blir det när man väl gör det.
Tillåt dig själv att vara ledsen när du känner att du behöver. Men det är bra och gråta, det gör inget.
Ibland kan jag börja stor tjuta helt plötsligt för att jag saknar henne så himla mycket. Sen kan det gå veckor eller månader innan jag gråter igen.
Nu gråter jag inte så ofta längre, men tänker ofta på henne, jag kanske gör något som jag förknippar med henne, eller kommer på något roligt, som vi gjorde eller sa.
Då blir jag istället glad. Nu har det gått 9 år ... och jag är rädd att jag ska tappa alla minnena. Därför skriver jag ner dom när jag kommer på något & blir oftast glad när det dyker upp något. Försök fokusera på det bra och roliga och inte på sjukdomstiden.
Ända tills nu har jag klarat och skriva utan att börja gråta .. men ett sista ord från mig till dig.
Säg till din pappa att du älskar honom, så att han vet det. Jag hann aldrig säga det till min mamma, kanske också för man inte vet vad det betyder när man är 13?
Och det gör mig ledsen. Jag tror dock hon vet det ändå & jag tror hon är med mig på något sätt, varje dag.
Hoppas allt detta hjälpte dig!
Styrkeram från Jessica