Min pappa gick bort i skelettcancer 5dagar innan jag skulle börja nian. Min kära pappa fick leva med 3 olika cancer under 11år! När han fick cancer första gången så var min minsta syster endast några månader gammal.
Sjukvården gjorde allt dom kunde, men när dom gjorde sista strålningen på han så sa dom att det inte fanns något mer att göra... Sista sommaren med pappa var fruktansvärd, han kunde varken äta eller gå på toa själv..
Nu är det snart två år sen han gick bort och det gör fortfarande lika ont, min mamma är inte samma person som hon var när pappa levde. Jag vill bara ha någon som har gått igenom samma sak, som förstår mig. Mina vänner har ingen aning om hur det är, det ända jag får höra är ''jag beklagar, men jag vet verkligen inte vad jag ska göra..''
Hej! När jag var 11 (nu är jag 19) så dog min pappa i cancer. Det var jätte tufft och skit jobbigt. Och jag vet att det låter som en klyscha men det blir bättre. Det händer absolut fortfarande att jag kan tänka på honom och bli ledsen, men jag kan tänka på honom och bli glad också, och det känns jätte fint. Det här med dina vänner som du känner inte förstår. Du måste ta tag i dom och berätta hur du känner och vad du vill att dom ska göra. Om du vill att dom bara ska lyssna medans du pratar, säg det, eller om du vill att dom ska trösta dig, säg det. Det är svårt för dom att förstå det du går igenom om dom inte gjort det själva. Jag tror dom vill hjälpa men vet inte hur. Och ett skit töntigt uttryck som hjälpt mig är "In the end all will be fine, and if it's not fine, it's not the end.
Det är ju det som är jobbigt, man tänker på det dåliga konstant.. Men det finns ju bra minnen, dom minnena brukar ta över dom dåliga som tur är. Mina kompisar har fått höra hela historien, hur det var sista sommaren och att jag såg han ta sina sista andetag mitt framför ens ögon. Men dom finns ju alltid för en, dom försöker ju förstå hur det skulle vara om dom hamna i samma sits som jag.
Har hört dom där uttrycken, dom står skrivna på min vägg tom.
Min pappa gick bort i skelettcancer 5dagar innan jag skulle börja nian. Min kära pappa fick leva med 3 olika cancer under 11år! När han fick cancer första gången så var min minsta syster endast några månader gammal.
Sjukvården gjorde allt dom kunde, men när dom gjorde sista strålningen på han så sa dom att det inte fanns något mer att göra... Sista sommaren med pappa var fruktansvärd, han kunde varken äta eller gå på toa själv..
Nu är det snart två år sen han gick bort och det gör fortfarande lika ont, min mamma är inte samma person som hon var när pappa levde. Jag vill bara ha någon som har gått igenom samma sak, som förstår mig. Mina vänner har ingen aning om hur det är, det ända jag får höra är ''jag beklagar, men jag vet verkligen inte vad jag ska göra..''
Hej! När jag var 11 (nu är jag 19) så dog min pappa i cancer. Det var jätte tufft och skit jobbigt. Och jag vet att det låter som en klyscha men det blir bättre. Det händer absolut fortfarande att jag kan tänka på honom och bli ledsen, men jag kan tänka på honom och bli glad också, och det känns jätte fint. Det här med dina vänner som du känner inte förstår. Du måste ta tag i dom och berätta hur du känner och vad du vill att dom ska göra. Om du vill att dom bara ska lyssna medans du pratar, säg det, eller om du vill att dom ska trösta dig, säg det. Det är svårt för dom att förstå det du går igenom om dom inte gjort det själva. Jag tror dom vill hjälpa men vet inte hur. Och ett skit töntigt uttryck som hjälpt mig är "In the end all will be fine, and if it's not fine, it's not the end.
Det är ju det som är jobbigt, man tänker på det dåliga konstant.. Men det finns ju bra minnen, dom minnena brukar ta över dom dåliga som tur är. Mina kompisar har fått höra hela historien, hur det var sista sommaren och att jag såg han ta sina sista andetag mitt framför ens ögon. Men dom finns ju alltid för en, dom försöker ju förstå hur det skulle vara om dom hamna i samma sits som jag.
Har hört dom där uttrycken, dom står skrivna på min vägg tom.