Min mamma fick reda på att hon hadebröstcancer för typ ett halv år sen. I februari, precis efter både min och hennes födelsedag.
Jag kände själv att nåntign var fel, nånting var inte rätt. Jag kom flera gånger in i ett rum och kom på mamma och pappa med att sitta och prata, som om dom pratade hemlisar.
Dom blev tysta varje gång, och jag kommer ihåg det sorgsna leendet som mamma gav mig en av dom gångerna.
Hon berättade till slut, att läkarna hade hittat en knöl i hennes vänstra bröst. Dom hade tagit prover, så nu var det bara att vänta och se. Vänta på sjukdomen eller frsikheten.
Jag kunde inte förstå. Cancer, det är ett så stort ord. Jag hade knappt vågat tänka på det innan. Men nu var det så nära, så otroligt nära. Jag kommer ihåg att jag sa, nej nej mamma det kan inte va cancer dom måste ha tagit fel.
Men det hade dom inte. Det var en tumör, en tumör som växte lite för varje sekund.
Det var så overkligt. Jag tror inte att nån av oss förstod, eller ville förstå. Jag har fortfarande inte accepterat det.
Mamma blev opererad och dom tog bort tumören. Men det räckte inte, det fanns mer. Så läkarna bestämde sig för att ta bort hela bröstet.
Sen kom cellgifterna, eller cytostatica som man så fint kallar det. Sakta föll hennes fina mörkbruna hår bort och hon blev blek och glåmig. Alldeles orkeslös.
Det var så svårt att se henne så. Hon hade alltid varit den starka, men nu bytte vi platser. Jag fick ta hand om henne, jag fick försöka vara klippan. Men det är svårt, för det gör så ont, så otroligt ont. Ingen förstår, för det är inte många som har varit med om det på så nära håll. Så jag höll allting inom mig.
Precis som sjukdomen tärde på henne tärde den på mig och resten av familjen. Och det gör den fortfarande.
Hon fick sin sista cellgifts behandling för två veckor sen. Läkarna söger att cancern troligen är borta men att man aldrig kan veta. Cellgifterna kanske har missat en cancercell.
Hennes hår har börjat växa, och hon har blivit lite gladare. Och det gör mig lycklig. I alla fall lite gran.
Men det är ovissheten som gör mig tom och rädd. Vi kan inte veta om den kommer tillbaka. Och även om den inte gör det så finns den här, i vår historia.
Men cancerna har ändå fört oss närmare varandra, jag har insett vad som är viktigt här i livet. Så nånting gott har cancern ändå fört med sig.
Men still, jag hatar den fortfarande av hela mitt hjärta.
Beklagar verkligen! Håller med dig så mkt att cancern är jobbig för alla i familjen och du har så rätt om att den för oss närmre våra familjemedlemmar. Min bror gick bort den 21 augusti detta året, han blev 19! Om du har lust att prata så skriv till mig
Min mamma fick reda på att hon hadebröstcancer för typ ett halv år sen. I februari, precis efter både min och hennes födelsedag.
Jag kände själv att nåntign var fel, nånting var inte rätt. Jag kom flera gånger in i ett rum och kom på mamma och pappa med att sitta och prata, som om dom pratade hemlisar.
Dom blev tysta varje gång, och jag kommer ihåg det sorgsna leendet som mamma gav mig en av dom gångerna.
Hon berättade till slut, att läkarna hade hittat en knöl i hennes vänstra bröst. Dom hade tagit prover, så nu var det bara att vänta och se. Vänta på sjukdomen eller frsikheten.
Jag kunde inte förstå. Cancer, det är ett så stort ord. Jag hade knappt vågat tänka på det innan. Men nu var det så nära, så otroligt nära. Jag kommer ihåg att jag sa, nej nej mamma det kan inte va cancer dom måste ha tagit fel.
Men det hade dom inte. Det var en tumör, en tumör som växte lite för varje sekund.
Det var så overkligt. Jag tror inte att nån av oss förstod, eller ville förstå. Jag har fortfarande inte accepterat det.
Mamma blev opererad och dom tog bort tumören. Men det räckte inte, det fanns mer. Så läkarna bestämde sig för att ta bort hela bröstet.
Sen kom cellgifterna, eller cytostatica som man så fint kallar det. Sakta föll hennes fina mörkbruna hår bort och hon blev blek och glåmig. Alldeles orkeslös.
Det var så svårt att se henne så. Hon hade alltid varit den starka, men nu bytte vi platser. Jag fick ta hand om henne, jag fick försöka vara klippan. Men det är svårt, för det gör så ont, så otroligt ont. Ingen förstår, för det är inte många som har varit med om det på så nära håll. Så jag höll allting inom mig.
Precis som sjukdomen tärde på henne tärde den på mig och resten av familjen. Och det gör den fortfarande.
Hon fick sin sista cellgifts behandling för två veckor sen. Läkarna söger att cancern troligen är borta men att man aldrig kan veta. Cellgifterna kanske har missat en cancercell.
Hennes hår har börjat växa, och hon har blivit lite gladare. Och det gör mig lycklig. I alla fall lite gran.
Men det är ovissheten som gör mig tom och rädd. Vi kan inte veta om den kommer tillbaka. Och även om den inte gör det så finns den här, i vår historia.
Men cancerna har ändå fört oss närmare varandra, jag har insett vad som är viktigt här i livet. Så nånting gott har cancern ändå fört med sig.
Men still, jag hatar den fortfarande av hela mitt hjärta.
Beklagar verkligen! Håller med dig så mkt att cancern är jobbig för alla i familjen och du har så rätt om att den för oss närmre våra familjemedlemmar. Min bror gick bort den 21 augusti detta året, han blev 19! Om du har lust att prata så skriv till mig
❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤