Är trött på att komma ut & in i vissa perioder där jag beter mig & mår så hemskt dåligt.
Fick reda på 2010 att min mor fått marginalzonslymfomscancer. (obotlig). Och hon skulle 5år att leva. Fick tips om denna sida för ca nån vecka sen & kände att väl värt ett försök.
Mina syskon vägrar prata om det, Tar man upp det så stänger dom bara av. ( Mina 3 äldre syskon)
Får bara något kort svar.
Jag är själv 24år & vuxen. Men någonstans måste jag väl också finna svar? ( om det ens finns några?)
Min lillebror där emot (17år), Vi kan diskutera öppet & säga vad vi tycker & tänker om situationen!
Jag känner mig stressad över mitt eget liv. Känns inte som jag lever mitt liv alls. Jag bara är där & ser på.
Jag har börjat agera annorlunda i vissa situationer, än vad jag gjorde förut. Känns som jag förändrats som person i överlag.
Jag tycker inte att du ska tänka att du gjort något fel! Jag känner igen lite av det du skriver. Min mamma fick bröstcancer för 4 år sedan. Hon mår bra nu. Men jag känner mig ibland orolig för att det ska komma tillbaka. När mamma var sjuk var jag ofta ledsen. Ville prata med min storebror men han tyckte att jag var fånig som oroade mig så. Han förstod mig inte alls. Så jag vet hur det är med den biten. han har fortfarande svårt att prata om det men nu kan han iallafall säga att han känner sig lättad över att mamma är som vanligt igen.
Hej, Hur har det gått för dig? Jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Jag känner mig inte heller som samma person. Och hur ska man orka vara det? Min bror orkar inte prata om det och stöter mest bort alla tankar. Medan jag inte längre vet vad en fungerande vardag är för någonting. Jag kämpar mig igenom varje dag och hoppas mest på att allt helt plötsligt ska vara som förr. Innan pappa fick canser . Prostat. obotlig. Han har haft den i 3,5 år.
Är trött på att komma ut & in i vissa perioder där jag beter mig & mår så hemskt dåligt.
Fick reda på 2010 att min mor fått marginalzonslymfomscancer. (obotlig). Och hon skulle 5år att leva. Fick tips om denna sida för ca nån vecka sen & kände att väl värt ett försök.
Mina syskon vägrar prata om det, Tar man upp det så stänger dom bara av. ( Mina 3 äldre syskon)
Får bara något kort svar.
Jag är själv 24år & vuxen. Men någonstans måste jag väl också finna svar? ( om det ens finns några?)
Min lillebror där emot (17år), Vi kan diskutera öppet & säga vad vi tycker & tänker om situationen!
Jag känner mig stressad över mitt eget liv. Känns inte som jag lever mitt liv alls. Jag bara är där & ser på.
Jag har börjat agera annorlunda i vissa situationer, än vad jag gjorde förut. Känns som jag förändrats som person i överlag.
Vad ska jag ta mig till? Och var gjorde jag fel?
Hej!
Jag tycker inte att du ska tänka att du gjort något fel! Jag känner igen lite av det du skriver. Min mamma fick bröstcancer för 4 år sedan. Hon mår bra nu. Men jag känner mig ibland orolig för att det ska komma tillbaka. När mamma var sjuk var jag ofta ledsen. Ville prata med min storebror men han tyckte att jag var fånig som oroade mig så. Han förstod mig inte alls. Så jag vet hur det är med den biten. han har fortfarande svårt att prata om det men nu kan han iallafall säga att han känner sig lättad över att mamma är som vanligt igen.
Kram till dig från mig
Hej, Hur har det gått för dig? Jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Jag känner mig inte heller som samma person. Och hur ska man orka vara det? Min bror orkar inte prata om det och stöter mest bort alla tankar. Medan jag inte längre vet vad en fungerande vardag är för någonting. Jag kämpar mig igenom varje dag och hoppas mest på att allt helt plötsligt ska vara som förr. Innan pappa fick canser . Prostat. obotlig. Han har haft den i 3,5 år.