I september iår ringde min mamma o berättade att hon har drabbats av bröstcancer. Jag kunde inte ta in vad hon sa. Trodde hon skämtade. Sen kom chocken. Det kändes som om någon slitit ut mitt hjärta. och jag såg kistan framför mig. Jag har en två årig dotter och var gravid med mitt andra barn när mamma berättade. Jag kunde knappt hålla ihop. Vi stod mitt i en flytt också. För att klara vardagen stängde jag av. I oktober föddes vår andra dotter och det är först nu jag har börjat glänta på locket och jag blir livrädd när jag tänker på att min mamma har cancer. Hon har börjat med cellgifter och det är en oerhört tung behandling. Vi bor långt ifrån varandra och jag är ständigt rädd för att hon ska lämna mig, att behandlingen inte hjälper. Jag misste min mormor i början på oktober och jag är skiträdd för att mamma inte klarar detta.
hösten har varit kaos och jag har stängt av för att orka för barnens skull...
Jag undrar om det finns någon där ute som känner igen sig? Innan kunde jag inte ens tänka på mamma utan att bryta ihop. Nu går det bättre även om jag har sån ångest över hur sjuk hon faktiskt är....och att vi inte kan ses så ofta...
Min mamma hade bröstcancer och egentligen har hon väl de fortfarande hon är dock inte friskförklarad utan går på behandling fortfarande och dom har sagt att hon kommer göra det ett bra tag då min mamma var så sjuk att risken är större att den kommer tillbaka. Jag förlorade nyligen min moster i tarmcancer och känner igen den där ångesten du skriver om. Jag kan fortfarande få små panik när min mamma inte svarar i telefon även varje gång hon går till doktorn stör det min vardag då jag minns den dagen hon berättade för mig att hon hade cancer. Att jag först nästan skratta när hon sa att hon hade cancer då jag inte riktigt fatta vad hon sa, hjärnan ville inte förstå. Men sen gick jag in till mig och bröt ihop jag förstod vad cancern innebar och de är ingen lätt resa alls, ovissheten är den som är värst tycker jag. Den ständiga känslan av att mår hon bra idag, kommer hon lämna mig osv. Tror man helt enkelt får ta en dag i taget och ständigt säga jag älskar dig till din mamma så du vet om att hon vet att du älskar henne. De hjälpte mig lite när min moster gick bort, jag hann säga jag älskar henne innan hon lämna mig.
I september iår ringde min mamma o berättade att hon har drabbats av bröstcancer. Jag kunde inte ta in vad hon sa. Trodde hon skämtade. Sen kom chocken. Det kändes som om någon slitit ut mitt hjärta. och jag såg kistan framför mig. Jag har en två årig dotter och var gravid med mitt andra barn när mamma berättade. Jag kunde knappt hålla ihop. Vi stod mitt i en flytt också. För att klara vardagen stängde jag av. I oktober föddes vår andra dotter och det är först nu jag har börjat glänta på locket och jag blir livrädd när jag tänker på att min mamma har cancer. Hon har börjat med cellgifter och det är en oerhört tung behandling. Vi bor långt ifrån varandra och jag är ständigt rädd för att hon ska lämna mig, att behandlingen inte hjälper. Jag misste min mormor i början på oktober och jag är skiträdd för att mamma inte klarar detta.
hösten har varit kaos och jag har stängt av för att orka för barnens skull...
Jag undrar om det finns någon där ute som känner igen sig? Innan kunde jag inte ens tänka på mamma utan att bryta ihop. Nu går det bättre även om jag har sån ångest över hur sjuk hon faktiskt är....och att vi inte kan ses så ofta...
Min mamma hade bröstcancer och egentligen har hon väl de fortfarande hon är dock inte friskförklarad utan går på behandling fortfarande och dom har sagt att hon kommer göra det ett bra tag då min mamma var så sjuk att risken är större att den kommer tillbaka. Jag förlorade nyligen min moster i tarmcancer och känner igen den där ångesten du skriver om. Jag kan fortfarande få små panik när min mamma inte svarar i telefon även varje gång hon går till doktorn stör det min vardag då jag minns den dagen hon berättade för mig att hon hade cancer. Att jag först nästan skratta när hon sa att hon hade cancer då jag inte riktigt fatta vad hon sa, hjärnan ville inte förstå. Men sen gick jag in till mig och bröt ihop jag förstod vad cancern innebar och de är ingen lätt resa alls, ovissheten är den som är värst tycker jag. Den ständiga känslan av att mår hon bra idag, kommer hon lämna mig osv. Tror man helt enkelt får ta en dag i taget och ständigt säga jag älskar dig till din mamma så du vet om att hon vet att du älskar henne. De hjälpte mig lite när min moster gick bort, jag hann säga jag älskar henne innan hon lämna mig.