Det har snart gått två månader sedan min fina, bästa mamma gick bort från tjocktarmscancer som hade spridit sig i hela buken.
Jag kommer aldrig att glömma henne skönhet, röst, leende, lukt... Jag kommer aldrig att glömma hur stark hon var trots att hoppet hade försvunnit helt. Jag kommer aldrig att glömma det sista dagarna vi hade tillsammans och när vi satt där hos dig när du tog ditt sista andetag.
Jag är 20, min syster är 17 och min bror är 23. Vi har förlorat den viktigaste och största personen i vårat liv. Hon fick diagnosen tjocktarmscancer med metastaser i hela buken Augusti 2013. Det blev totalt 3 olika cellgiftsbehandlingar och en stomi-operation senare som hoppet inte var kvar. 5e juli på morgonen gick hon bort, ungefär 2 månader efter de avbröt hennes behandling. Om någon har varit med om samma sak så snälla dela det, det är en stor tröst att få veta att andra känner det som vi går igenom just nu.
Hej anonym. Min pappa gick bort i cancer i munhålan 1 juli i år. Jag vet precis vad du/ni gått igenom, vi är oxå tre syskon, dock lite äldre. Men känslorna vi hade/kände under tiden våra föräldrar var sjuka och nu efter är jag säker på att vi båda har. Jag trodde aldrig min pappa skulle lämna mg, jag var den av oss som hade hoppet tills hans sista andetag, tänkte då att nu vänder det. Nu blir pappa frisk. Han fick diagnosen i juni 2013. Gjorde strålning och cellgifter sommaren -13. Blev "frisk" i okt 13, men blev aldrig bättre, ist i januari 14 hade det kommit tillbaka obotligt. Jag var helt förtvivlad, har varit med honom hela tiden under hans tid. Sista 4 månaderna var jag hos honom varje dag. Han tillbringade ca 9 av 12 mån på sjukhus. Det var så fruktansvärt att se hur han tynades bort och blev helt "uppäten" usch blir ledsen när jag tänker på det. Han kunde inte äta under sin tid utan fick inopererad sond i magen. Jag tänker än idag att jag kunde varit hos honom mer, trots att jag var hos honom 12 timmar om dagen ibland på natten. Jag kan bara säga att jag vet hur du känner vad du går igenom, och jag har varit sjukskriven i 5 månader nu, är hos honom på kyrkogården 2 ggr i veckan. Jag önskar att jag fick träffa honom en ggn till. Vet att det inte är nån tröst, men både min pappa och din mamma har det bättre nu, när pappa tog sitt sista andetag så blev han fri från helvetet. För det är just vad det var...kommande året kommer att vara tufft, utan våra föräldrar på jul, Farsdag, påsk, födelsedagar. Jag blir 30 i nov och önskar så att han kunde fira mig! Jag känner med dig, och vi får vara starka, vi båda har familjer att ta hand om. Prata om din mamma, skratta gråt prata med henne. :) du är starkare än vad du tror. Ta hand om varandra, du är inte ensam, trots att man i stunden tror det! Styrka till dig!
Det har snart gått två månader sedan min fina, bästa mamma gick bort från tjocktarmscancer som hade spridit sig i hela buken.
Jag kommer aldrig att glömma henne skönhet, röst, leende, lukt... Jag kommer aldrig att glömma hur stark hon var trots att hoppet hade försvunnit helt. Jag kommer aldrig att glömma det sista dagarna vi hade tillsammans och när vi satt där hos dig när du tog ditt sista andetag.
Jag är 20, min syster är 17 och min bror är 23. Vi har förlorat den viktigaste och största personen i vårat liv. Hon fick diagnosen tjocktarmscancer med metastaser i hela buken Augusti 2013. Det blev totalt 3 olika cellgiftsbehandlingar och en stomi-operation senare som hoppet inte var kvar. 5e juli på morgonen gick hon bort, ungefär 2 månader efter de avbröt hennes behandling. Om någon har varit med om samma sak så snälla dela det, det är en stor tröst att få veta att andra känner det som vi går igenom just nu.
Hej anonym. Min pappa gick bort i cancer i munhålan 1 juli i år. Jag vet precis vad du/ni gått igenom, vi är oxå tre syskon, dock lite äldre. Men känslorna vi hade/kände under tiden våra föräldrar var sjuka och nu efter är jag säker på att vi båda har. Jag trodde aldrig min pappa skulle lämna mg, jag var den av oss som hade hoppet tills hans sista andetag, tänkte då att nu vänder det. Nu blir pappa frisk. Han fick diagnosen i juni 2013. Gjorde strålning och cellgifter sommaren -13. Blev "frisk" i okt 13, men blev aldrig bättre, ist i januari 14 hade det kommit tillbaka obotligt. Jag var helt förtvivlad, har varit med honom hela tiden under hans tid. Sista 4 månaderna var jag hos honom varje dag. Han tillbringade ca 9 av 12 mån på sjukhus. Det var så fruktansvärt att se hur han tynades bort och blev helt "uppäten" usch blir ledsen när jag tänker på det. Han kunde inte äta under sin tid utan fick inopererad sond i magen. Jag tänker än idag att jag kunde varit hos honom mer, trots att jag var hos honom 12 timmar om dagen ibland på natten. Jag kan bara säga att jag vet hur du känner vad du går igenom, och jag har varit sjukskriven i 5 månader nu, är hos honom på kyrkogården 2 ggr i veckan. Jag önskar att jag fick träffa honom en ggn till. Vet att det inte är nån tröst, men både min pappa och din mamma har det bättre nu, när pappa tog sitt sista andetag så blev han fri från helvetet. För det är just vad det var...kommande året kommer att vara tufft, utan våra föräldrar på jul, Farsdag, påsk, födelsedagar. Jag blir 30 i nov och önskar så att han kunde fira mig! Jag känner med dig, och vi får vara starka, vi båda har familjer att ta hand om. Prata om din mamma, skratta gråt prata med henne. :) du är starkare än vad du tror. Ta hand om varandra, du är inte ensam, trots att man i stunden tror det! Styrka till dig!