När jag var 14 år fick pappa cancer och det har nu gått 4 år sedan dess. Innan var han pigg och jobbade hur mycket som helst. Nu orkar han inte göra någonting utan ligger i soffan varje dag och han blir bara sämre och sämre. jag har blivit hans liv, han lever genom mig.. Någon som varit med om samma och vet hur den sortens press är?
Nu under dem här fyra åren har jag varit med min mormor och morfar så mycket som jag kunnat för dem är dem ändå som kunnat prata med. Nu har min mormor fått alzheimers och morfar blivit sjuk. Jag står nu helt ensam kvar och snart orkar jag inte mer..
Herregud..jag blir så ledsen när jag läser detta. Jag får så ont i mig....Finns det ingen chans att han kan bli bättre med något??Har du någon annan släkting eller vän att prata med??Min mamma gick bort för en vecka sedan, men allt känns så meningslöst...-Ush jag känner så med dig
Jag kan känna igen mig lite i den press du beskriver. Min pappa var likadan innan han blev sjuk, pigg och jobbade mycket. När cancern kom blev han mest soffliggandes och jag kände dåligt samvete för att jag inte var med honom så mycket som jag kunnat för jag visste hur glad jag gjorde honom genom att vi var tillsammans och han frågade så ofta om vi kunde hitta på saker ihop. Han gick bort för en vecka sedan och jag försöker att motarbeta mitt dåliga samvete med det är inte lätt... Fy man blir så trött. Som om inte cancern vore nog! Har du provat att gå till en kurator eller liknande? Jag gör det och det är skönt att prata med någon som jag tycker förstår på ett annat sätt än exempelvis mina vänner. Vad är det för typ av cancer din pappa har? KRAM
Tragiken: nej det kan han inte.. Jo jag har ju min mamma men hon jobbar hela tiden och jag går i skolan och tränar väldigt mycket så vi träffas inte så ofta. Hon mår inte heller bra av allt detta så vi pratat aldrig om det som händer.. Det ända jag hör är när mina föräldrar bråkar och om jag vågar fråga. Usch stackare! Som en vän sa till mig, "tänka alltid på den positiva minnena ni hade tillsammans" massor med kramar
Åh det förstår jag! Du vill säkert så mycket fast du känner att du inte orkar. Jag tror han förstod dig, och att han älskar dig lika mycket!
Han fick cancer på stämbanden så han pratar nu mera genom att bugtala samtidigt som han trycker på en knapp. Men det är det att han har problem med hjärtat och blodet också som gör att han blir jätte trött.
Ja det låter bra, har aldrig pratat om det eller fått hjälp utifrån. Kanske ska prova det, tack. Massor av kramar till dig också!
Förstår känslan av att bli ensam kvar, jag kände likadant när min pappa var sjuk och senare gick bort. Jag finns här pm du skulle vilja prata med någon som gått igenom det. Ibland kan det vara skönt att prata med någon helt okänd!
När jag var 14 år fick pappa cancer och det har nu gått 4 år sedan dess. Innan var han pigg och jobbade hur mycket som helst. Nu orkar han inte göra någonting utan ligger i soffan varje dag och han blir bara sämre och sämre. jag har blivit hans liv, han lever genom mig.. Någon som varit med om samma och vet hur den sortens press är?
Nu under dem här fyra åren har jag varit med min mormor och morfar så mycket som jag kunnat för dem är dem ändå som kunnat prata med. Nu har min mormor fått alzheimers och morfar blivit sjuk. Jag står nu helt ensam kvar och snart orkar jag inte mer..
Herregud..jag blir så ledsen när jag läser detta. Jag får så ont i mig....Finns det ingen chans att han kan bli bättre med något??Har du någon annan släkting eller vän att prata med??Min mamma gick bort för en vecka sedan, men allt känns så meningslöst...-Ush jag känner så med dig
Jag kan känna igen mig lite i den press du beskriver. Min pappa var likadan innan han blev sjuk, pigg och jobbade mycket. När cancern kom blev han mest soffliggandes och jag kände dåligt samvete för att jag inte var med honom så mycket som jag kunnat för jag visste hur glad jag gjorde honom genom att vi var tillsammans och han frågade så ofta om vi kunde hitta på saker ihop. Han gick bort för en vecka sedan och jag försöker att motarbeta mitt dåliga samvete med det är inte lätt... Fy man blir så trött. Som om inte cancern vore nog! Har du provat att gå till en kurator eller liknande? Jag gör det och det är skönt att prata med någon som jag tycker förstår på ett annat sätt än exempelvis mina vänner. Vad är det för typ av cancer din pappa har? KRAM
Tragiken: nej det kan han inte.. Jo jag har ju min mamma men hon jobbar hela tiden och jag går i skolan och tränar väldigt mycket så vi träffas inte så ofta. Hon mår inte heller bra av allt detta så vi pratat aldrig om det som händer.. Det ända jag hör är när mina föräldrar bråkar och om jag vågar fråga. Usch stackare! Som en vän sa till mig, "tänka alltid på den positiva minnena ni hade tillsammans" massor med kramar
Åh det förstår jag! Du vill säkert så mycket fast du känner att du inte orkar. Jag tror han förstod dig, och att han älskar dig lika mycket!
Han fick cancer på stämbanden så han pratar nu mera genom att bugtala samtidigt som han trycker på en knapp. Men det är det att han har problem med hjärtat och blodet också som gör att han blir jätte trött.
Ja det låter bra, har aldrig pratat om det eller fått hjälp utifrån. Kanske ska prova det, tack. Massor av kramar till dig också!
<3>
Förstår känslan av att bli ensam kvar, jag kände likadant när min pappa var sjuk och senare gick bort. Jag finns här pm du skulle vilja prata med någon som gått igenom det. Ibland kan det vara skönt att prata med någon helt okänd!
Kram!