Den 18/2 2014 fick vi reda på att mamma hade en tumör i magen. Den 4 mars opererades hon, tumören var 4 kg tung och kom tydligen ifrån äggstockarna. Den satt i tarmarna också så de opererade bort lite av hennes tunn och tjocktarm samt livmoder och äggstockar. Vi fick höra hela tiden att cancern endast var i magen, fanns inga spår av metastaser någonstans. Det var en stor lättnad efter operationen, vi visste att vår mamma hade klarat sig. Nu skulle hon kämpa sig tillbaka - bli sitt gamla jag och fira sommaren i sommarstugan. Vi alla i familjen var positiva, var det enda sättet att tänka på.
Den 2 april får vi reda på att cancern har spridit sig. Lungor, lever, bukhinna. Den jäveln hade spridit sig ändå. Modet föll. Men mamma ville kämpa, de började med cellgifter dagen efter. Men då mamma legat på sjukhus i nästan 2 månader så var hon väldigt svag i både hjärta och njurarna. Ätit dåligt och kämpat med sin stomi som hon fick efter operationen. Men vi höll oss positiva, mamma klarar det här!
Men efter sin tredje cellgiftsbehandling som hon fick en gång i veckan så blev hon sämre. Hon gick ner väldigt mycket i vikt. Hon åt inget, knaprade mest på isbitar och lite nyponsoppa. Hennes mage började svälla alltmer. Visade sig att hon samlade på sig vätska i mage och lår. Hon får åka in på sjukhus för jag vet inte vilken ordning i rad. Vi hoppades på att hon skulle kunna tömma vätskan i magen så trycket kunde lättas - få i sig mer mat och kunna gå. Då fick vi ännu ett dåligt besked. Går inte att tömma - cancern är som en bikupa, full med hål som är fyllda med vätska. Då sjönk hoppet för min mamma. Detta var en måndag.
Efter det kom palliativa teamet in, mamma fick morfin var 4:e timma för hon hade sån otrolig smärta i magen. Hon blev väldigt trött av den. Hon kunde höra oss men att prata var jobbigt, hon mumlade mest.
Fredagmorgonen den 25 april, 4 dagar sen hon kom hem från sjukhuset, så dog mamma. Hon drunknade i sina egna vätskor. Det kom torkat blod från magsäcken som hon hela tiden spottade upp torsdag och fredagen. Att se denna svarta vätska tillsammans med hennes forsande/gurglande ljud i munnen med hennes blick är väldigt svår att glömma. Men vi satt med henne, vi barn och höll henne i handen när hon somnade in. Hon tittade på mig hela tiden tills hennes blick blev död.
Allt har gått så fort med mamma men det känns som en evighet. 2 månader tog det ungefär från att få diagnos till att hon somnade in. 60 år gammal, alldeles för tidigt. Alldeles för orättvist då hon var världens snällaste bästa älskade mamma. Men jag är glad att hon fick dö, för hon hade så ont av denna jävla cancern. Den förstörde henne, hon fick aldrig nån chans. Det är nu en vecka och 2 dar sen mamma gick bort. Allt är så tomt - det gör så ont i min kropp. Mamma var vår familjs centrum - hon som alltid var där och fixade allt. Att inse att jag aldrig får krama om henne eller höra hennes röst är bara så ledsamt. Klarar knappt av att se några foton av henne - för det påminner bara om att jag aldrig får se henne igen.
Jag fick veta det i mars 2011, och den 20 juli samma år dog hon. Då var jag 15.
Det känns fortfarande overkligt, även om det snart är 3 år sedan. Jag har gått igenom två depressioner men jag har ändå lyckats bli starkare.
Det kommer att bli bättre. Du kommer aldrig aldrig sluta sakna henne, och en del av dig kommer aldrig riktigt läka utan henne. Men det blir bättre. Man fortsätter att leva sitt liv. Man klarar det. Man blir starkare.
Jag tänker på min mamma varje dag. Men jag blir inte ledsen hela tiden längre. Jag kan fortfarande drabbas av en saknad och overklighetskänsla som gör att jag går i tusen bitar, men för det mesta så minns jag henne, och då blir jag mest glad. Jag är så tacksam att jag fick vara min mammas dotter, och det ska du också vara.
Tack för era ord! Och jag beklagar verkligen Julia! Att vara 15 år och gå igenom den här skiten måste ha varit tufft - jag är 23 och tycker det är så jobbigt. Om jag hade varit 15 så vet jag inte hur jag hade reagerat - då var ju mamma mitt allt.
Jag tänker på henne hela tiden också och börjar faktiskt minnas våra glada och roliga stunder ihop. Hör hennes skratt. Det hjälper när saknaden slår till, när hjärtat nästan brister. Jag ska vara stolt och tacksam att jag fick vara min mammas dotter - det var kloka ord! Kram! <3>
Vad ledsen jag blir av att läsa det du skrev. Jävla cancern ingen ska få uppleva detta. Min pappa dog vid samma tid, den 27 april. Jag satt också och vakade vid hans sida. Jag tycker du och din familj var väldigt modiga som vakade vid er mammas sida fast det måste varit otäckt. Jag tyckte det var otäckt att se min pappa och höra honom rassla och det måste ha varit mycket värre för er.
Så som du beskriver din mamma känner jag inför min pappa. Det är för jävligt. Men man har rätt att känna, vara hur arg och ledsen man vill! Jag tycker det hjälper mycket att gå och prata hos en kurator.
Ushamig....Det ær snart två månader sen min fantastiska mamma somnade in. Hon blev 61 år. jag tror fortfarande att hon ska komma tillbaks. Hon var både min bror, min pappas och min bæsta væn. Hon var allt. Den jævla cancern och den jævla cellgiften.......Vad gør man helst av allt vill jag dø eller byta plats med henne...men hur lever man vidare?
Så ledsen att höra att din mamma också blivit ett offer för den här jävla sjukdomen, Tragiken. Det här med att leva vidare så är nog det enda svaret att man måste. Man har inget val än att livet går vidare, hur jobbigt det än är. Man får göra något som får en att andas. Att glömma för en stund. Och att minnas mamma, minnas de lyckliga stunderna, de vardagliga stunderna. Det hjälper mig.
Jag vet hur det känns, är fruktansvärt jobbigt min mamma gick bort för 3 år sen i äggstockscancer och hade även i levern, jag va med henne in i det sista, hon yrade och hade smärtor, är fruktansvärt att bara sitta där och inget göra.Jag känner med dig ska du veta man kan bara ta en dag i taget .kram
Den 18/2 2014 fick vi reda på att mamma hade en tumör i magen. Den 4 mars opererades hon, tumören var 4 kg tung och kom tydligen ifrån äggstockarna. Den satt i tarmarna också så de opererade bort lite av hennes tunn och tjocktarm samt livmoder och äggstockar. Vi fick höra hela tiden att cancern endast var i magen, fanns inga spår av metastaser någonstans. Det var en stor lättnad efter operationen, vi visste att vår mamma hade klarat sig. Nu skulle hon kämpa sig tillbaka - bli sitt gamla jag och fira sommaren i sommarstugan. Vi alla i familjen var positiva, var det enda sättet att tänka på.
Den 2 april får vi reda på att cancern har spridit sig. Lungor, lever, bukhinna. Den jäveln hade spridit sig ändå. Modet föll. Men mamma ville kämpa, de började med cellgifter dagen efter. Men då mamma legat på sjukhus i nästan 2 månader så var hon väldigt svag i både hjärta och njurarna. Ätit dåligt och kämpat med sin stomi som hon fick efter operationen. Men vi höll oss positiva, mamma klarar det här!
Men efter sin tredje cellgiftsbehandling som hon fick en gång i veckan så blev hon sämre. Hon gick ner väldigt mycket i vikt. Hon åt inget, knaprade mest på isbitar och lite nyponsoppa. Hennes mage började svälla alltmer. Visade sig att hon samlade på sig vätska i mage och lår. Hon får åka in på sjukhus för jag vet inte vilken ordning i rad. Vi hoppades på att hon skulle kunna tömma vätskan i magen så trycket kunde lättas - få i sig mer mat och kunna gå. Då fick vi ännu ett dåligt besked. Går inte att tömma - cancern är som en bikupa, full med hål som är fyllda med vätska. Då sjönk hoppet för min mamma. Detta var en måndag.
Efter det kom palliativa teamet in, mamma fick morfin var 4:e timma för hon hade sån otrolig smärta i magen. Hon blev väldigt trött av den. Hon kunde höra oss men att prata var jobbigt, hon mumlade mest.
Fredagmorgonen den 25 april, 4 dagar sen hon kom hem från sjukhuset, så dog mamma. Hon drunknade i sina egna vätskor. Det kom torkat blod från magsäcken som hon hela tiden spottade upp torsdag och fredagen. Att se denna svarta vätska tillsammans med hennes forsande/gurglande ljud i munnen med hennes blick är väldigt svår att glömma. Men vi satt med henne, vi barn och höll henne i handen när hon somnade in. Hon tittade på mig hela tiden tills hennes blick blev död.
Allt har gått så fort med mamma men det känns som en evighet. 2 månader tog det ungefär från att få diagnos till att hon somnade in. 60 år gammal, alldeles för tidigt. Alldeles för orättvist då hon var världens snällaste bästa älskade mamma. Men jag är glad att hon fick dö, för hon hade så ont av denna jävla cancern. Den förstörde henne, hon fick aldrig nån chans. Det är nu en vecka och 2 dar sen mamma gick bort. Allt är så tomt - det gör så ont i min kropp. Mamma var vår familjs centrum - hon som alltid var där och fixade allt. Att inse att jag aldrig får krama om henne eller höra hennes röst är bara så ledsamt. Klarar knappt av att se några foton av henne - för det påminner bara om att jag aldrig får se henne igen.
Jag blir så ledsen för din skull! Stora varma styrkekramar till dig! <3>
Jag har varit med om precis samma sak.
Min mamma dog med en tumör i magen. Njurcancer.
Jag fick veta det i mars 2011, och den 20 juli samma år dog hon. Då var jag 15.
Det känns fortfarande overkligt, även om det snart är 3 år sedan. Jag har gått igenom två depressioner men jag har ändå lyckats bli starkare.
Det kommer att bli bättre. Du kommer aldrig aldrig sluta sakna henne, och en del av dig kommer aldrig riktigt läka utan henne. Men det blir bättre. Man fortsätter att leva sitt liv. Man klarar det. Man blir starkare.
Jag tänker på min mamma varje dag. Men jag blir inte ledsen hela tiden längre. Jag kan fortfarande drabbas av en saknad och overklighetskänsla som gör att jag går i tusen bitar, men för det mesta så minns jag henne, och då blir jag mest glad. Jag är så tacksam att jag fick vara min mammas dotter, och det ska du också vara.
Fortsätt kämpa <3>
Tack för era ord! Och jag beklagar verkligen Julia! Att vara 15 år och gå igenom den här skiten måste ha varit tufft - jag är 23 och tycker det är så jobbigt. Om jag hade varit 15 så vet jag inte hur jag hade reagerat - då var ju mamma mitt allt.
Jag tänker på henne hela tiden också och börjar faktiskt minnas våra glada och roliga stunder ihop. Hör hennes skratt. Det hjälper när saknaden slår till, när hjärtat nästan brister. Jag ska vara stolt och tacksam att jag fick vara min mammas dotter - det var kloka ord! Kram! <3>
Vad ledsen jag blir av att läsa det du skrev. Jävla cancern ingen ska få uppleva detta. Min pappa dog vid samma tid, den 27 april. Jag satt också och vakade vid hans sida. Jag tycker du och din familj var väldigt modiga som vakade vid er mammas sida fast det måste varit otäckt. Jag tyckte det var otäckt att se min pappa och höra honom rassla och det måste ha varit mycket värre för er.
Så som du beskriver din mamma känner jag inför min pappa. Det är för jävligt. Men man har rätt att känna, vara hur arg och ledsen man vill! Jag tycker det hjälper mycket att gå och prata hos en kurator.
Stor kram <3>
Ushamig....Det ær snart två månader sen min fantastiska mamma somnade in. Hon blev 61 år. jag tror fortfarande att hon ska komma tillbaks. Hon var både min bror, min pappas och min bæsta væn. Hon var allt. Den jævla cancern och den jævla cellgiften.......Vad gør man helst av allt vill jag dø eller byta plats med henne...men hur lever man vidare?
stackars dig
Så ledsen att höra att din mamma också blivit ett offer för den här jävla sjukdomen, Tragiken. Det här med att leva vidare så är nog det enda svaret att man måste. Man har inget val än att livet går vidare, hur jobbigt det än är. Man får göra något som får en att andas. Att glömma för en stund. Och att minnas mamma, minnas de lyckliga stunderna, de vardagliga stunderna. Det hjälper mig.
Stora varma styrkekramar till alla er som måste leva vidare utan någon som dött av denna helvetiska sjukdom! <3>
Stor varm kram till dig Lina från mig! <3>
Jag vet hur det känns, är fruktansvärt jobbigt min mamma gick bort för 3 år sen i äggstockscancer och hade även i levern, jag va med henne in i det sista, hon yrade och hade smärtor, är fruktansvärt att bara sitta där och inget göra.Jag känner med dig ska du veta man kan bara ta en dag i taget .kram