Tja som en tonåring skriver. Fick reda på att jag hade cancer för ett år sedan nu exakt. Jag tog det inte så farligt just då förutom att det var helt jävla overkligt men hade inställningen att det går bra, detta glömmer man sen om 1 år eller sådant men det blev inte så!
Tycker det blir värre och värre med tankarna, läkaren ringde förra veckan och sa att röntgen och värden såg jätte bra ut och att vi inte skulle behöva träffas innan september ( det är April nu). Första gången jag inte behövde åka in till sjukhuset på så länge, värden, radio jod, röntgen etc etc.
Men nu suger livet som mest tycker jag, saknar nästan sjukdomen på nått sätt. Har alltid använt cancer i alla tankar känns det som, nu när jag fick så bra besked(inte friskförklarad dock) så vad ska jag göra och tänka på, ingen kraft att tänka på något annat!
Tjej tex och jobb, det är för mycket för huvudet, har alltid tänkt/skyllt på cancer innan att det är därför jag inte har dessa saker men nu när det är "över" så vet jag inte var jag ska få energi och livsglöd ifrån.
Fick tankar direkt nästan att livet inte är värt att leva, vill bara ge upp, låta benen vika sig när man springer ner för trappen.
Någon i min ålder som har cancer i min ålder som känt något liknande och vad du gör nu?
Huvudtumören satt i sköldköttlen med lite tumörer runt så rösten är illa också, har inte skrikit/ överröstat ens en bil som åker förbi på ett år.
Om det är någon som har/haft liknande problem med rösten så skriv GÄRNA något! Hur det tär på erat psyke tex?
Själv så känner jag mig väldigt annorlunda, bortskuffad i praktiskt taget alla situationer när det finns lite ljud i bakrunden.
Tja som en tonåring skriver. Fick reda på att jag hade cancer för ett år sedan nu exakt. Jag tog det inte så farligt just då förutom att det var helt jävla overkligt men hade inställningen att det går bra, detta glömmer man sen om 1 år eller sådant men det blev inte så!
Tycker det blir värre och värre med tankarna, läkaren ringde förra veckan och sa att röntgen och värden såg jätte bra ut och att vi inte skulle behöva träffas innan september ( det är April nu). Första gången jag inte behövde åka in till sjukhuset på så länge, värden, radio jod, röntgen etc etc.
Men nu suger livet som mest tycker jag, saknar nästan sjukdomen på nått sätt. Har alltid använt cancer i alla tankar känns det som, nu när jag fick så bra besked(inte friskförklarad dock) så vad ska jag göra och tänka på, ingen kraft att tänka på något annat!
Tjej tex och jobb, det är för mycket för huvudet, har alltid tänkt/skyllt på cancer innan att det är därför jag inte har dessa saker men nu när det är "över" så vet jag inte var jag ska få energi och livsglöd ifrån.
Fick tankar direkt nästan att livet inte är värt att leva, vill bara ge upp, låta benen vika sig när man springer ner för trappen.
Någon i min ålder som har cancer i min ålder som känt något liknande och vad du gör nu?
Huvudtumören satt i sköldköttlen med lite tumörer runt så rösten är illa också, har inte skrikit/ överröstat ens en bil som åker förbi på ett år.
Om det är någon som har/haft liknande problem med rösten så skriv GÄRNA något! Hur det tär på erat psyke tex?
Själv så känner jag mig väldigt annorlunda, bortskuffad i praktiskt taget alla situationer när det finns lite ljud i bakrunden.