220908 somnade min älskade mormor in efter 1,5år kamp mot livmodercancer som spred sig till urinblåsan, äggstockarna och urinlederna. Som till slut även angrep njurarna.
Sista tiden för henne var tuff. Speciellt sista 1mån. Hon slutade till slut äta, och under sista dagarna så fick hon knappt i sig vätska heller. Hon låg under 50kg på slutet, och sista 4 dagarna så levde Hon, men ändå inte. För det var inte min mormor kvar. Hon var så oerhört förvirrad och borta, sov 99% av tiden och sista veckan tog hon sig inte ur sängen. Som närstående var det tufft att se, hur hon tinade bort för att sedan försvinna från mig totalt.
Hon somnade in lugnt och stilla, med mig och mamma på varsin sida av sängen, hållandes i hennes hand när hon tog sina sista andetag. Det var en fin stund, men ack så jobbigt. När hon snart inpå hade dödsförklarats så skulle hon göras i ordning. Det var en tuff kväll.
Jag har sagt sen jag var liten att jag vet inte hur jag ska klara mig utan mormor, och sanningen är den att jag trodde jag visste vad ständig ångest är men ack så fel jag hade... Det gör så fruktansvärt ont.
Hur ska man lära sig och leva med en sådan här förlust?
220908 somnade min älskade mormor in efter 1,5år kamp mot livmodercancer som spred sig till urinblåsan, äggstockarna och urinlederna. Som till slut även angrep njurarna.
Sista tiden för henne var tuff. Speciellt sista 1mån. Hon slutade till slut äta, och under sista dagarna så fick hon knappt i sig vätska heller. Hon låg under 50kg på slutet, och sista 4 dagarna så levde Hon, men ändå inte. För det var inte min mormor kvar. Hon var så oerhört förvirrad och borta, sov 99% av tiden och sista veckan tog hon sig inte ur sängen. Som närstående var det tufft att se, hur hon tinade bort för att sedan försvinna från mig totalt.
Hon somnade in lugnt och stilla, med mig och mamma på varsin sida av sängen, hållandes i hennes hand när hon tog sina sista andetag. Det var en fin stund, men ack så jobbigt. När hon snart inpå hade dödsförklarats så skulle hon göras i ordning. Det var en tuff kväll.
Jag har sagt sen jag var liten att jag vet inte hur jag ska klara mig utan mormor, och sanningen är den att jag trodde jag visste vad ständig ångest är men ack så fel jag hade... Det gör så fruktansvärt ont.
Hur ska man lära sig och leva med en sådan här förlust?
Hur?