Äggstockscancer, som också kallas ovarialcancer, är den sjunde vanligaste cancerformen bland kvinnor och har den högsta dödligheten bland de gynekologiska maligna tumörerna. Sannolikt beror detta på svårigheterna att upptäcka sjukdomen i tidigt skede, vilket innebär att majoriteten av alla fall diagnostiseras först vid spridd sjukdom. I Sverige utgör äggstockscancer 3 % av all kvinnlig cancer. Sjukdomen kan drabba kvinnor i alla åldrar men är väldigt ovanlig före 30 års ålder. Canceröverlevnaden har förbättrats och Sverige har vid internationella jämförelser goda behandlingsresultat.
Äggstockarna är de kvinnliga könskörtlarna. Där sker bildning av äggceller och av könshormonerna östrogen och progesteron, vilket är avgörande för reproduktion. Den vanligaste cancerformen är så kallad epitelial äggstockscancer. Det kan också bildas godartade tumörer i äggstockarna, så kallade borderlinetumörer. Godartade tumörer är inte cancer.
Riskfaktorer
Ärftlighet är den enskilt största riskfaktorn för att insjukna i äggstockscancer. Det är dock bara cirka 10-15% av alla äggstockcancerfall som är ärftliga. De genetiska faktorerna bidrar mest till risken att drabbas av epitelial äggstockscancer.
Framförallt är mutationer i BRCA-generna kopplade till ökad risk för ärftlighet. De flesta genetiska defekter som bidrar till utvecklingen av epitelial äggstockscancer är dock inte nedärvda utan uppstår under en kvinnas livstid.
Andra riskfaktorer som är associerade med en viss ökad risk för äggstockscancer är barnlöshet, endometrios, om mensen avtar vid hög ålder samt postmenopausal hormonellbehandling.
Alla kvinnor med äggstocks- eller äggledarcancer eller får en cancer som startar i bukhinnan bör, oavsett familjehistoria, erbjudas genetiskt test.
Skyddande faktorer
Några saker som minskar risken att insjukna i äggstockscancer är graviditet och amning.
Kombinerade p-piller minskar också risken för äggstockscancer. Även kvinnor med ärftlig riskökning för äggstockscancer på grund av BRCA mutationer har en påtaglig skyddseffekt av kombinerade p‑piller.
En annan faktor som kan ha skyddande effekt mot att insjukna i äggstockscancer är fysisk aktivitet.
Inga eller diffusa symtom i början
Äggstockscancer har hög dödlighet, mycket på grund av att patienten ofta saknar eller endast har diffusa symtom i början vilket leder till att det är svårt att upptäcka sjukdomen tidigt.
Äggstockscancer metastaserar framförallt genom att cancerceller frigörs och sprids i bukhålan, men sprider sig även via lymfsystemet och via blodkärlen.
Senare kan symptom av äggstockscancer vara att man exempelvis blir kissnödig ofta, får ökat bukomfång, får en tyngdkänsla i buken, får snabb mättnadskänsla eller aptitförlust, rubbningar i tarmfunktionen, oregelbundna eller postmenopausala blödningar.
Utredning av misstänkt äggstockscancer görs av gynekolog.
Behandling anpassas individuellt
Vid misstanke om tidig äggstockscancer är kirurgi (operation) förstahandsval. Vid misstanke om spridd äggstockscancer ska en utförlig diskussion om val av behandling utföras i en så kallad MDK (Multidisciplinär konferens).
Vid kirurgi bortopereras hela livmodern, äggledarna, äggstockarna, omentet samt, om möjligt, all makroskopisk tumör. Makroskopisk radikalitet, d v s borttagande av all synlig tumör, är starkt associerad till patientens överlevnad. Fertilitetsbevarande kirurgi kan erbjudas till vissa kvinnor beroende på typ av cancer, där radikal operation rekommenderas efter avslutat barnafödande.
De flesta patienter behöver tilläggsbehandling i form av cellgifter efter operation, medan kvinnor med mycket tidig äggstockscancer behandlas med enbart kirurgi.
Vissa kvinnor erbjuds cellgiftsbehandling inför operation. Syftet är då att krympa tumören eller tumörerna för att möjliggöra en operation. Efter operationen får kvinnan oftast tilläggsbehandling. När sjukdomen är för spridd eller patienten inte är i skick för operation får hon endast cellgiftbehandling.
I vissa fall kan patienten få underhållsbehandling med antikropp preparat i samband med eller efter cellgiftsbehandling.
Uppföljning och fortsatt omhändertagande
Klinisk undersökning, inklusive gynekologisk undersökning, rekommenderas var 3:e-4:e månad under de första 2-3 åren och därefter var 6:e månad under totalt 5 år. För kvinnor som inte är helt tumörfria individualiseras uppföljningen avseende kontrollintervall och innehåll.
Efter fertilitetsbevarande kirurgi rekommenderas kontroller varje halvår i 5 år, därefter årligen upptill 10 år
