Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer / Tusen tårar

Tusen tårar

Tillbaka till bloggen

Varje gång jag får höra att pappa blir sämre så är det som att en ångestvåg sköljer över mig och jag börjar gråta. Det här är något jag lever med varje dag och har gjort sedan i somras men jag vet ju att ju mer tid det går, desto närmre slutet är det. Från den dagen vi fick veta så var det som att ett timglas vändes och sanden sinar mer och mer för varje dag och den dagen det är slut på sand är den dag han dör.


Det är så konstigt att skriva det liksom, dagen han dör. Jag vet att vi alla ska dö, det är oundvikligt för vem vill ens leva för evigt, men måste slutet ske på ett sådant smärtsamt sätt?
Jag tycker väl ändå själv att jag kommit till en punkt där jag accepterat situationen men det betyder ju inte att jag inte tycker att allt det här suger. Jag tänker mycket på den där dagen då jag aldrig kommer att kunna prata med honom mer och aldrig kunna krama honom, och det gör så ont i mig, det känns som tusen knivar i hjärtat. Jag kan inte ens skriva det här inlägget utan att gråta, allt känns så mycket.


På tisdag åker jag ner till Helsingborg, jag bara önskar att tiden tills dess kunde gå lite fortare för jag får ingen ro i kroppen. Jag önskar jag var där idag.

0 kommentar




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)