Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer / Nytt år

Nytt år

Tillbaka till bloggen

Hej igen efter en tids frånvaro. Jag har nog inte något jättebra svar på varför,annat än att jag varit psykiskt trött och stängt in mig i mig själv ganska mycket, på gott och ont antar jag.

December känns som en enda stor dimma jag tagit mig igenom men jag kan inte riktigt minnas vad jag gjort egentligen. Jag har varit lite i skolan, iaf försökt men det är väl nog så bra.

På mitt program så läser vi en stor del av utbildningen på Kungliga Tekniska Högskolan för att förstå oss på ljus genom att läsa fysik, så det är där vi läser nu. Jag har inte riktigt hängt med i kursen men jag har iaf deltagit i laborationerna och det har liksom fått räcka. Alla sitter just nu med tentaplugg inför terminsslut nästa vecka och jag vet att jag inte kommer att klara den tentan pga min höga frånvaro från föreläsningar och kommer därför inte delta i tentan, men jag har accepterat det nu. Det är okej att inte orka.

Så hur mår pappa nu då? Jo han är faktiskt mindre virrig nu och det går att föra samtal med honom på en okej nivå så det är en lättnad. Han har dock nu drabbats av en infektion i buken (igen) så nu får han antibiotika. Han har också fått medicin mot hans oro och är gladare i humöret för alltså som det var när jag var nere hos honom sist så hade han dödsångest och trodde att han skulle dö medan jag satt bredvid honom vid sängkanten. Det var så hemskt att se. Då grät han massor. Och det var första gången jag sett min pappa gråta i mitt liv. Han grät och grät och berättade allt han ångrade i sitt liv, t.ex. att han önskar att han varit mer närvarande under 90-talet och inte åkt på alla de där jobbresorna. Mitt hjärta gick sönder. Så jag satt där och grät jag med. Han sa att han är otroligt ledsen över att inte kunna närvara vid min äldsta brors bröllop i vår och han sa också att det är viktigt för honom att jag tar examen. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i offentlig kollektivtrafik som de dagarna jag var där nere. Jag tror att busschauffören kände igen mig som den gråtande tjejen på linje 6 från Kungshult.

Då kändes det som att jag bar hela världen på mina axlar och att jag sjönk längre och längre ner under jorden. Det här med att bli förälder åt sin egen förälder, det är det svåraste jag någonsin behövt gå igenom.

 Till sist vill jag tacka er för era fina kommentarer, alltså det betyder så himla mycket att ni delar med er av det ni varit och är med om <3

1 kommentar




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)