Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer / Känslostorm

Känslostorm

Tillbaka till bloggen

Efter att ha varit nere i Helsingborg förra veckan så är det som att jag fortsatt leva i en dimma efteråt, det där mörka molnet ovanför mitt huvud vill liksom inte lätta. Det mesta känns så tungt, varje liten motgång, som om jag vore utan sköld. Jag har accepterat att jag kan börja gråta när som helst, ofta flera ggr per dag. Jag har gråtit ned tröjärmar, kuddar, filtar, det är mascarasvärta överallt. Jag har införskaffat vanish och jag har köpt vattenfast mascara, allt för att jag vill sudda ut alla minnen av denna period i mitt liv, för jag vill inte minnas detta sedan, jag vill inte påminnas om hur det var att gå igenom det här. När det här är över vill jag bara lämna det bakom mig, jag vill glömma sjukdomen men minnas pappa och för mig är det två skilda saker.

Jag har börjat känna mig arg, liksom så arg på den här situationen för att det gör så ont i mig att se min pappa dö ifrån mig och det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag är arg på all maktlöshet, jag är arg på avståndet mellan Stockholm och Helsingborg, jag är arg på att leva i det här vakuumet men mest av allt så är jag arg på den sjukdom som äter upp och plågar min pappa inifrån och tvingar honom att gå igenom detta samt till oss anhöriga att bevittna, som ett hån, för där står vi mitt i ett krig utan vapen. Jag är arg på dig cancer.

Ni vet när man var barn så sa man ofta "min pappa är starkare än din" men sen när man blir vuxen så inser man att det finns flera sorters styrka än den fysiska, att man kan vara stark på så många olika sätt. Min pappa han må ha tappat sin muskelstyrka och när jag nu kramar honom så känner jag varenda ben i hans sargade kropp men också hans mentala styrka och värme. Hans styrka att kämpa för att få lite mer tid. Men jag har insett den senaste veckan att kampen snart är över och att det faktiskt också är en styrka i sig att våga visa sig svag.

 

1 kommentar




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)