Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer / Ett nytt kapitel

Ett nytt kapitel

Tillbaka till bloggen

För två veckor sedan fick jag mitt sista farväl av pappa, på begravningen i Helsingborg, ett avslut på tio jobbiga månader i kris. Jag kan såhär i efterhand inte förstå att jag levt i anhörigbubblan i nästan ett år och när jag tittar tillbaka känns mycket av den tiden som en dimma.

Efter beskedet om att pappa hade gått bort var jag sjukt ledsen, jag bara grät och grät, för jag menar även om det alltid varit ett "när" och inte ett "om" så finns det inte kuddar eller fallskärmar nog för att dämpa fallet när jag väl tog emot beskedet. Det går inte att landa mjukt, det kändes som att jag föll platt mot hård asfalt. Jag lämnade inte lägenheten på några dagar utan tillät mig själv att ta min tid att gråta ut och reflektera över det som hänt, jag tillät mig själv att känna allt.

Samma morgon som pappa gick bort så skrev jag ett inlägg på Facebook om vad som hade hänt eftersom det är det enklaste av sätt att sprida information till alla vänner och jag ville att folk skulle förstå varför jag inte orkade svara på sms eller messenger. Det var som en frigörelse från alla krav, för jag visste att folk skulle förstå. Kärleken jag möttes av efter inlägget värmde, varje emoji till varje litet ord. Jag har verkligen världens bästa vänner och bekanta och jag har under det senaste året insett hur stor betydelse ens vänner har för ens välmående. De har seriöst varit mitt ljus och min räddning i allt det där nattsvarta. Jag kommer aldrig kunna uttrycka min tacksamhet nog.

Men sen kom det en dag när jag kände att nä, nu orkar jag inte sitta här själv längre och lyssna på min deppiga spellista så jag började höra av mig till vänner och hittade tillbaka till glädjen i vardagen igen. Det var liksom som en våg av lättnad som sköljde över mig och jag kände mig liksom "normal" igen och en känsla av hopp infann sig. Det är svårt att skriva det här utan att få det att låta som att jag var med om någon religiös uppenbarelse, vilket jag alltså inte var, men det var som att all oro och ångest bara lämnade min kropp och jag kände mig hel igen för första gången på flera månader, det var som att jag varit halv ända sedan den där julikvällen jag fick veta att han var sjuk. Jag var liksom på sista steget i krisens alla steg, acceptans.

I mitten av maj började sista kursen för termin 4 och jag ville inget annat hellre än att få gå tillbaka till skolan och ha en normal vardag igen, så jag fick börja läsa kursen fastän jag missat alla tidigare kurser på terminen och det har aldrig förr varit så kul att få plugga. Att få gå på föreläsningar och träffa klasskompisarna igen var typ eufori. Att liksom få slippa vara den där outsidern som inte orkar delta för att ångesten alltid var ständigt närvarande och för att koncentrationsförmågan aldrig fanns där. Det var som att vinna högsta vinsten typ och jag tror det är svårt för andra att förstå hur mycket en uppskattar det om en inte upplevt det själv.

Jag vill också berätta om att jag faktiskt är otroligt stolt över vad jag åstadkommit den senaste månaden, jag klarade nämligen min tenta jag hade i kursen trots att jag två dagar innan den varit på min egen pappas begravning. Jag satt och pluggade i bilen ner till Helsingborg och sedan på vägen upp till Stockholm igen, för jag ville verkligen lyckas. Jag visste att jag hade de sämsta av förutsättningar till skillnad från resten av klasskompisarna men jag lyckades ändå, och det visar väl på att jag fått tillbaka min målmedvetenhet och koncentrationsförmåga. Impossible is nothing.

Jag vill avsluta detta inlägg med lite tankar om vad det senaste året gett mig för positiva erfarenheter och insikter, och jag kan förstå hur det låter märkligt men jag tror inte på att allt är svart eller vitt, det kan vara både och, och lite där emellan. Så här är lite av de sakerna jag lärt mig och typ "budord" som jag kommer att fortsätta leva efter.

Jag har lärt mig att inte ta vänner eller familj för givet, de är liksom byggstenarna i ens liv och relationer är värda att vårda.

Jag har lärt mig att våga prata om mina känslor, inget är för stort eller för litet.

Jag har lärt mig att våga säga till personerna i min närhet att de betyder mycket för mig, att berätta för andra att jag uppskattar deras existens och närvaro i mitt liv.

Jag har lärt mig att inte vara rädd för att visa mig svag inför andra, att våga visa svaghet är styrka och mod.

Jag har lärt mig att stanna upp en stund varje dag och tänka till och uppskatta det jag har nu istället för att fokusera allt för mycket på det jag förlorat.

Jag har lärt mig att njuta av de små stunderna i livet, att inte planera för mycket, allt har sin tid.

3 kommentarer




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)