Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer / Ett år utan pappa

Ett år utan pappa

Tillbaka till bloggen

Det är ett år sen imorgon. Ett helt år sen pappa gick bort.
Och ikväll brast det för mig, jag hade precis kommit hem från praktiken och så fort jag kom innanför dörren brast jag ut i gråt, det låg liksom innanför bröstet och tryckte och skavde.
Jag har nu gråtit i över en timme och för första gången på ett år har jag lyssnat på "Everything's not lost" på repeat igen, och det är så skönt att få tillåta sig att känna.

Jag har så mycket känslor till denna låt, den är så laddad för mig men samtidigt min trygghet och där jag liksom kan få andas ut och känna att allting faktiskt blir okej.
Det mesta har varit okej från senast jag skrev här till nu, jag har faktiskt känt mig stabil, det har jag. Jag behövde det där med att gråta ut sist, det gjorde mig gott.

De senaste månaderna har jag kämpat med skolan och kämpat med att våga känna tillit till personer i min omgivning.
Jag vet hur jag är, jag är så rädd för att lita på folk för jag tror jag ska bli lämnad för att jag vet hur ont det gör att bli lämnad av människor jag älskar, det sitter så djupt rotat liksom.
Jag är van vid att ha skölden uppe för att inte bli sårad för det känns som att ärren i mitt hjärta är så sköra att de lätt skulle kunna bli öppna sår igen.
Jag har försökt vara stark och klara mig själv, så har jag varit sen jag var barn och förlorade min syster, och jag lär mig fortfarande, jag vet att ensam inte är stark.

Jag vet att jag kan klara allt jag tar mig för om jag vill och att även om man har massa svårigheter i livet som man ska ta sig igenom så måste man tänka på framtiden och jobba för det liv man vill ha när man har orken för det. Jag har vågat satsa på mig själv faktiskt, och det har gett resultat, och jag borde ge mig själv en jätteklapp på axeln för det.

Jag blev t.ex. antagen till Karolinskas sommarforskarskola nu i sommar och får stipendium under hela sommaren, det ska bli så himla roligt.

Det känns så himla bra för jag vet hur stolt pappa skulle varit över mig, hans sista önskan var ju att jag skulle satsa på mina studier så att få göra detta betyder så otroligt mycket. Det är liksom som att jag får göra revansch efter att jag tog studieuppehåll under hans sjukdomstid. Jag har kommit så långt på ett år, och nu är det bara ett år kvar till examen.

Så även om jag gråtit ned 15 pappersnäsdukar nu ikväll så mår jag ju bra, men vem är inte ledsen när årsdagen gör sig påmind liksom.
Jag älskar min pappa så otroligt mycket och jag hoppas verkligen han vet hur mycket jag saknar honom. För alltid pappa, för alltid.

2 kommentarer




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)