Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer / En önskan om att få vara som alla andra

En önskan om att få vara som alla andra

Tillbaka till bloggen

   

Klockan är 02.43 och jag kan inte sova. De senaste fyra nätterna har jag somnat vid femtiden på morgonen, och ja jag önskar så innerligt att jag hade ett normalt sömnmönster som alla i min omgivning. Men jag har iaf en bra nyhet och det är att jag fått besked om att jag på måndag ska på samtal hos en psykoterapeut på vårdcentralen, så det känns hoppfullt.

Jag tänker så mycket om dagarna och nätterna och det är inte till min fördel precis. Jag tänker på mitt senaste samtal med pappa och att han känner sig så ensam och uppgiven. Det ger mig skuldkänslor och då har jag lätt till att klanka ned på mig själv och tänka att jag är en dålig människa som inte ställer upp för honom där nere just nu. Tidigare i terapin har vi pratat om att man inte behöver vara fysiskt närvarande hela tiden för att ställa upp och jag har ju i bakhuvudet att när jag var där för länge och för mycket så körde jag mig själv i botten p.g.a. det. Så man slits emellan alla beslut och tankar och de här skuldkänslorna är så svåra att leva med för de liksom äter upp en inifrån. Jag kommer att åka ner till honom snart igen, jag tänkte i mitten av mars nånstans. Men inte ensam denna gång för det var för mycket att hantera, det blir för mycket ansvar och känslor att gå igenom själv så mamma följer med mig, vet verkligen inte vad jag skulle göra utan henne, hon är bäst.

Mina kompisar frågar ofta hur det är med min pappa och även om jag vet att frågan ställs i all välmening så är svaret aldrig så enkelt som ett "bra" eller ett "dåligt". Alltså jag vet inte vad jag ska svara på den frågan så jag har liksom börjat säga att han är "stabil i sitt döende" för det utesluter ju ordvalet bra men samtidigt att han inte blir sämre för varje dag just nu. Sen om det är korrekt svarat det vet jag inte men ingenting är ju normalt med det här så det finns väl inget normalt svar heller tänker jag.

Ibland kan det vara lite jobbigt, t.ex. om jag är i sammanhang där jag träffar nya människor och naturliga frågor såsom vad man sysslar med kommer ju upp och när jag då svarar att jag har studieuppehåll just nu så blir den naturliga följdfrågan hur man klarar sig ekonomiskt och då kommer man automatiskt in på att jag får studiestöd p.g.a. att jag har en sjuk anhörig. Detta blir till en ständig påminnelse i ens liv, det går verkligen inte att fy ifrån. De stunder jag liksom bara vill glömma allt och försöka vara normal i ett sammanhang så blir jag ändå den som alla tycker synd om, och det vill jag verkligen inte. Det sätter liksom en stämpel på mig och en stämning i hela rummet och jag hatar det.

Okej så jag vet inte hur väl insatta ni som läser denna blogg är i studentvärlden men här i Stockholm så finns det ändå ett hyfsat rikt studentliv, d.v.s. om man vet hur man ska hitta det, och jag är en av de där studenterna som är med i ett klubbmästeri d.v.s. då man har en overall och samlar på sig märken från olika event och andra klubbmästerier m.m. Så alltså det jag vill komma till är att något som jag tycker är väldigt lugnande och något som faktiskt hjälper bra mot ångest är att sy. Så när jag har mycket ångest eller om jag ligger sömnlös så brukar jag ta fram ovven och sy på lite märken. Det blir liksom terapeutiskt för att man får då något annat att fokusera på än sina jobbiga tankar. Därför är det lite komiskt ändå när kompisarna frågar hur man haft tid till att sy på så mycket märken och jag tänker att ah det är egentligen ett resultat av att ha haft mycket ångest, men alla sätt är bra utom de dåliga antar jag.

 

 

1 kommentar




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)