Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer / Decemberdagar

Decemberdagar

Tillbaka till bloggen

Nu är jag nere hos pappa igen. Kom hit i torsdags men jag stannar bara till måndag. Jag vill inte hamna i samma vakuum som förra gången jag var här nere, Jag funderar mycket och har väl tänkt på att den här sista tiden som är kvar är väl kanske inte den tid jag vill minnas mest. Livet är inte som på film, många tror att detta är en tid då man tar vara på tiden och gör saker man inte hunnit innan. Men det är inte så, han är ju svag, han är ju inte samma pappa som innan. Det här är ingen tid man njuter av. Man sitter inte och skrattar runt ett middagsbord, man hoppar inte fallskärm eller testar bungee jump, man åker inte jorden runt, liksom det är inte så det ser ut. Han ligger i en säng hela dagarna. That's it. Det händer inte mer än så.

Och så som pappa är nu, är inte den pappa jag känt hela mitt liv, sjukdomen tar över mer och mer och det ligger en enorm sorg över det, att han aldrig mer kommer komma tillbaka för varje steg åt det sämre hållet allt går. Och hur mår pappa då? Han är mer förvirrad nu och säger de konstigaste saker, om allt från åka skidor, till plåster, sälar och knäskålar alltihop mitt i samma mening. Det är sällan man lyckas hålla en konversation igång utan att det blir en massa nonsens.

Jag drömmer mycket om nätterna, och väldigt mycket om cancer och döden på olika sätt och den senaste tiden har jag vaknat flera ggr per natt helt kallsvettig med hjärtklappning. När sömnen är sämre så blir jag mer skör märker jag, och jag hamnar lättare i det nattsvarta.

Tiden jag var i Stockholm var omtumlande. Varje dag jag vaknade jag med skuldkänslor över att jag inte är på plats men jag vet att det inte är något jag ska ha, det är inte mina känslor att känna. Att vara hemma var precis vad jag behövde, jag har umgåtts med vänner, levt studentliv igen med pubar och sittningar och allt vad det innebär och jag har gått i skolan och skrivit en tenta. Jag fick känna mig lite mer normal igen, iaf i vissa stunder. Och det betyder nåt.

Såklart, vissa dagar är bättre och vissa är sämre. Ibland räcker det med en tanke på hur situationen är och så brister jag ut i gråt och när det händer så känns det som att ett stort svart moln hänger över mig och greppar tag i all logik och kvar är jag, mina känslor och min ångest. Och sånt sätter stämningen för hela dagen, de dagarna orkar jag inte plugga, inte träffa vänner eller äta. Det är som att man stänger av helt. Och jag vet att jag måste tänka på mig själv då och acceptera att okej denna dag behöver jag inte prestera något och att det är okej att bara va hemma i mjukisbyxor och dricka te.

Jag är i kris, och jag bär på så mycket sorg, prestationsångest och skuldkänslor att jag drunknar i mig själv. Jag känner mig inte trygg när jag är här nere och därför beställde jag idag ett samtal med en kurator här på palliativa avdelningen där pappa vårdas. Det är så skönt att få prata om sig själv och ens egna behov för när man är anhörig till någon som är svårt sjuk så slutar man sätta sina egna behov i fokus och man tappar bort sig själv så lätt.
Jag har ju jobbat hela hösten i terapin med att försöka lära mig att vara snäll mot mig själv, sänka kraven i skolan och jobba bort mina skuldkänslor. Jag vet att acceptansen är i ständig korrelation till ångest men det är som att jag i vissa stunder inte vill lyssna på logiska resonemang vi kommit fram till. För när man när som sämst så slutar allt vara logiskt.

Jag är för det mesta oförmögen till att ta beslut numera men det hjälper att ha utomstående professionell hjälp som kan puffa en åt rätt håll. Jag har bara ett liv och det är mitt att leva. Jag finns för pappa även om jag inte kommer att vara här fysiskt, jag kan ringa, jag kan prata med honom ändå, och det känns så skönt att ha fått det bekräftat att det är inte jag som tänker fel i det här. Bara för att jag inte är hos honom hela tiden fysiskt så betyder inte det att jag sviker honom. Men man slits så lätt emellan andras åsikter och sina egna och börjar då ifrågasätta sina egna tankar när jag eg kommit fram till det i terapin. Jag måste lära mig att lyssna mer på mig själv för det är bara jag som vet vad jag mår bra av. Nu blev det här superlångt men det är skönt att få skriva av sig.

2 kommentarer




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)