Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer / Hejdå Stockholm

Hejdå Stockholm

Tillbaka till bloggen

Pappa fick i fredags efter flera dagars väntan åka med ambulansflyg ned till Helsingborg. Mina bröder har varit där nere hos honom och så även min mamma. Mina bröder åker nu tillbaka till Stockholm men mamma stannar.

Därför sitter jag just nu på tåget ned till Lund för att sedan åka vidare till Helsingborg.
Vemodet infann sig som väntat på perrongen när jag lämnade Stockholm. Om jag ska försöka analysera mig själv beror det nog på att jag vet att jag kommer att förlora pappa och vill därför klamra mig kvar i all trygghet jag kan, dvs vänner, min lägenhet, vården, ja den trygga vardagen jag byggt upp och vänt mig till när ångesten varit för stor att hantera. Vardagen är mitt skyddsnät och jag känner mig nu som en soldat som ger sig ut i strid fast utan en armé.

Vill prata lite om den psykiska påfrestning som man utsätts för som nära anhörig, för jag tycker det tar för lite plats i det offentliga rummet, som om det är nåt man ska dölja och skämmas för.
Och det gör mig arg.
Det är okej att känna, det är okej att må dåligt och det är okej att säga det högt.
Instagram må ha filter, men det har inte verkligheten.

Det känns som att andra skäms å mina vägnar, typ som att det är skämmigt att bryta ihop på offentlig plats eller att behöva äta Atarax varje kväll för att bli så dåsig så att man inte ska orka ha ångest när man ska sova.

Men jag tycker inte det är skämmigt, för det är verkligheten och jag känner att jag kan lägga min energi på betydligt viktigare saker än att skämmas över något som en naturlig reaktion på kris.
För här finns inga rätt och fel.
Det är okej att inte vara okej.

0 kommentar




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)