Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer / De längsta tre månaderna i mitt liv

De längsta tre månaderna i mitt liv

Tillbaka till bloggen

Hej, det här är mitt första inlägg här så jag tänkte berätta lite om mig, min familj och hur det kommer sig att jag hamnat här. Jag bor och pluggar i Stockholm, mina två äldre bröder bor även de i Stockholm, vi är uppväxta här men sedan våra föräldrar skildes så bor vår mamma i Hallstavik utanför Norrtälje och vår pappa bor i Helsingborg nere i Skåne. I somras så förändrades allt och jag minns den där julikvällen så väl. Jag hade precis kommit hem från jobbet när jag tog emot telefonsamtalet från pappa.

Orden ekade i mitt huvud "det är cancer, det är i flera organ och det är allvarligt".

Gråten stod mig upp i halsen och jag hade svårt att få fram några ord. Jag sa till pappa att jag inte kunde prata mer just då och vi lägger på. Jag minns hur jag då står lutad mot köksbänken, faller ner till golvet med händerna framför ansiktet och brister ut i tårar. I den sekunden kändes det som att hela världen rasade ihop framför mig och att jag inte kunde göra någonting åt det.

Morgonen efter gick jag till jobbet som vanligt, jag tryckte ned känslorna om dagarna och bröt ihop om kvällarna när jag kom hem. På nätterna låg jag sömnlös med hjärtklappning och panikkänslor, jag var ett vandrande vrak men jag visste inte vad jag hade rätt till att känna, för det var ju inte jag som var sjuk, det var ju pappa. Såhär höll det på i nästan två veckor innan jag sökte hjälp på vårdcentralen, jag blev sjukskriven för akut stressreaktion samma dag och blev vidareremitterad till psykoterapeut, där jag faktiskt fortfarande går idag.

Det här är nu ca tre månader sedan och för snart 2 veckor sedan fick vi besked om diagnos och prognos. Och jo det var inget med den informationen som var positiv, men det var ändå ett besked. Ovissheten har varit så jobbig. Denna frustration och maktlöshet jag känt under dessa månader har resulterat i så mycket ångest att sömnlöshet mer varit en regel än ett undantag.

Efter beskedet tog pappa tåget upp till Stockholm 22 oktober för att träffa oss. I lördags blev han dock snabbt sämre och fick såna buksmärtor att han fick åka in med ambulans till Norrtälje sjukhus och här har han stannat tills nu. Han vill nu tillbaka hem till Helsingborg och ska förflyttas med sjuktransport till Helsingborgs lasarett de närmsta dagarna.

Det är som att livet sätts på paus och man kan inte göra nåt annat än att ta en dag i taget, för man vet inte hur många man får tillsammans. Det känns som allt går så fort helt plötsligt.

Det här som jag precis har berättat är det inte så många i min närhet som vet om och den här bloggen kommer förmodligen vara det mest utlämnande jag nånsin gör. Men jag vill visa att det är okej att inte vara okej jämt, för när man är anhörig till en cancersjuk så är ingenting normalt längre.

6 kommentarer




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)