Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer

Min pappa har cancer

Ett år utan pappa

Det är ett år sen imorgon. Ett helt år sen pappa gick bort.
Och ikväll brast det för mig, jag hade precis kommit hem från praktiken och så fort jag kom innanför dörren brast jag ut i gråt, det låg liksom innanför bröstet och tryckte och skavde.
Jag har nu gråtit i över en timme och för första gången på ett år har jag lyssnat på "Everything's not lost" på repeat igen, och det är så skönt att få tillåta sig att känna.

Jag har så mycket känslor till denna låt, den är så laddad för mig men samtidigt min trygghet och där jag liksom kan få andas ut och känna att allting faktiskt blir okej.
Det mesta har varit okej från senast jag skrev här till nu, jag har faktiskt känt mig stabil, det har jag. Jag behövde det där med att gråta ut sist, det gjorde mig gott.

De senaste månaderna har jag kämpat med skolan och kämpat med att våga känna tillit till personer i min omgivning.
Jag vet hur jag är, jag är så rädd för att lita på folk för jag tror jag ska bli lämnad för att jag vet hur ont det gör att bli lämnad av människor jag älskar, det sitter så djupt rotat liksom.
Jag är van vid att ha skölden uppe för att inte bli sårad för det känns som att ärren i mitt hjärta är så sköra att de lätt skulle kunna bli öppna sår igen.
Jag har försökt vara stark och klara mig själv, så har jag varit sen jag var barn och förlorade min syster, och jag lär mig fortfarande, jag vet att ensam inte är stark.

Jag vet att jag kan klara allt jag tar mig för om jag vill och att även om man har massa svårigheter i livet som man ska ta sig igenom så måste man tänka på framtiden och jobba för det liv man vill ha när man har orken för det. Jag har vågat satsa på mig själv faktiskt, och det har gett resultat, och jag borde ge mig själv en jätteklapp på axeln för det.

Jag blev t.ex. antagen till Karolinskas sommarforskarskola nu i sommar och får stipendium under hela sommaren, det ska bli så himla roligt.

Det känns så himla bra för jag vet hur stolt pappa skulle varit över mig, hans sista önskan var ju att jag skulle satsa på mina studier så att få göra detta betyder så otroligt mycket. Det är liksom som att jag får göra revansch efter att jag tog studieuppehåll under hans sjukdomstid. Jag har kommit så långt på ett år, och nu är det bara ett år kvar till examen.

Så även om jag gråtit ned 15 pappersnäsdukar nu ikväll så mår jag ju bra, men vem är inte ledsen när årsdagen gör sig påmind liksom.
Jag älskar min pappa så otroligt mycket och jag hoppas verkligen han vet hur mycket jag saknar honom. För alltid pappa, för alltid.

Läs mer
Publicerat: 2018-04-26 2 kommentarer

Tiden efter

Ni vet hur man mitt i den mörka vintern i all sin saknad efter sommar, lätt glömmer bort hur jobbiga myggen är? För det är så vi fungerar, vi människor glömmer så lätt. Det vi inte ser, det påminns vi inte av.

Det står inte skrivet i min panna längre, så folk påminns inte. Nä men jag klandrar inte dem. Jag vill inte vara i vägen, säger att allt är bra men det är det inte. Jag lever med en sån otrolig saknad i mig att det känns som att den äter upp mig inifrån. Men vem finns att lyssna? Jag gråter hellre i min ensamhet, då vet jag att jag inte behöver förvänta mig någonting, jag kan trösta mig själv. Det är ju mycket lättare om jag säger att det är bra, att jag visar upp bra studieresultat, att jag klarar mig, att jag är tillbaka, att allt blev så bra ändå. Men jag glömmer aldrig, jag blir påmind varje dag i skolan om varför jag inte går med min gamla klass längre.

Alla i min omgivning ser mig som den där roliga tjejen som har många vänner och är glad och positiv, men det är inte den jag känner mig som, för jag känner en annan Ulrika, den som ingen annan får se

Jag vill berätta att jag känner mig som en boll av sorg. Ensam, otröstbar och ekande tom.

Jag vill berätta hur jobbigt det var att vara anhörig till en förälder som är svårt sjuk och hur det fortfarande påverkar mig. Jag vill skrika ut att i de där vita korridorerna på palliativavdelningen spenderade jag mina dagar med vetskapen om att det kommer bli värre innan det blir bättre igen. Det var morfinpauser. Vi gick och spelade Uno så pappa kunde vila. Han blev alltid virrig av medicinen så jag visste att när jag kom tillbaka i rummet igen visste han inte alltid vem jag var. Hur känns det egentligen? Att ens förälder inte minns sitt eget barn? Den smärtan.

Jag minns hur jag gick och väntade, väntade på något som jag visste skulle lämna mig i mer sorg. Under perioden på avdelningen hann jag se många rum bli tomma, och jag tänkte alltid på att en dag är det min pappas rum som blir tomt.

Jag vill att folk ska veta hur omöjligt allt kändes när jag satt och grät på buss nr 6 från Kungshult. Hur ensam jag kände mig när jag stod där på pappas veranda och inte visste om det var sista gången jag pratat med honom. Jag vill att folk ska veta hur hopplöst allt kändes när jag stängt ytterdörren till pappas lägenhet, sjönk ned på hallgolvet och åter föll i gråt.

För jag vill berätta. Jag har en historia.

Jag har öppnat och stängt det här dokumentet i ett halvår nu, jag har aldrig vågat skriva klart för att det har känts för mycket. Jag har stängt ned varje gång jag känt tårarna börjat rinna. Men nu sitter jag här i min lägenhet med 15 pappersnäsdukar senare, och jag har känt, jag har gråtit, och jag har skrivit.

Jag vet att orden är min vän, att de aldrig svikit mig. Jag har det senaste halvåret glömt bort hur helande det är att skriva av sig, för att det varit lättare till hands att trycka bort allt.

Jag blir påmind varje dag om vad och vem jag förlorat. Fram tills idag har jag sett det som någonting dåligt, att ständigt bli påmind, men vet ni vad, det betyder att jag aldrig kommer glömma bort honom, min starka pappa. Jag kommer aldrig heller glömma bort min historia, och jag kommer lära mig att leva med den, försonas med den och det är väl allt en kan kräva.

 

Läs mer
Publicerat: 2018-02-01 1 kommentarer
Tillbaka till blogg-arkivet