Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer

Min pappa har cancer

Känslostorm

Efter att ha varit nere i Helsingborg förra veckan så är det som att jag fortsatt leva i en dimma efteråt, det där mörka molnet ovanför mitt huvud vill liksom inte lätta. Det mesta känns så tungt, varje liten motgång, som om jag vore utan sköld. Jag har accepterat att jag kan börja gråta när som helst, ofta flera ggr per dag. Jag har gråtit ned tröjärmar, kuddar, filtar, det är mascarasvärta överallt. Jag har införskaffat vanish och jag har köpt vattenfast mascara, allt för att jag vill sudda ut alla minnen av denna period i mitt liv, för jag vill inte minnas detta sedan, jag vill inte påminnas om hur det var att gå igenom det här. När det här är över vill jag bara lämna det bakom mig, jag vill glömma sjukdomen men minnas pappa och för mig är det två skilda saker.

Jag har börjat känna mig arg, liksom så arg på den här situationen för att det gör så ont i mig att se min pappa dö ifrån mig och det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag är arg på all maktlöshet, jag är arg på avståndet mellan Stockholm och Helsingborg, jag är arg på att leva i det här vakuumet men mest av allt så är jag arg på den sjukdom som äter upp och plågar min pappa inifrån och tvingar honom att gå igenom detta samt till oss anhöriga att bevittna, som ett hån, för där står vi mitt i ett krig utan vapen. Jag är arg på dig cancer.

Ni vet när man var barn så sa man ofta "min pappa är starkare än din" men sen när man blir vuxen så inser man att det finns flera sorters styrka än den fysiska, att man kan vara stark på så många olika sätt. Min pappa han må ha tappat sin muskelstyrka och när jag nu kramar honom så känner jag varenda ben i hans sargade kropp men också hans mentala styrka och värme. Hans styrka att kämpa för att få lite mer tid. Men jag har insett den senaste veckan att kampen snart är över och att det faktiskt också är en styrka i sig att våga visa sig svag.

 

Läs mer
Publicerat: 2017-03-27 1 kommentarer

Tusen tårar

Varje gång jag får höra att pappa blir sämre så är det som att en ångestvåg sköljer över mig och jag börjar gråta. Det här är något jag lever med varje dag och har gjort sedan i somras men jag vet ju att ju mer tid det går, desto närmre slutet är det. Från den dagen vi fick veta så var det som att ett timglas vändes och sanden sinar mer och mer för varje dag och den dagen det är slut på sand är den dag han dör.


Det är så konstigt att skriva det liksom, dagen han dör. Jag vet att vi alla ska dö, det är oundvikligt för vem vill ens leva för evigt, men måste slutet ske på ett sådant smärtsamt sätt?
Jag tycker väl ändå själv att jag kommit till en punkt där jag accepterat situationen men det betyder ju inte att jag inte tycker att allt det här suger. Jag tänker mycket på den där dagen då jag aldrig kommer att kunna prata med honom mer och aldrig kunna krama honom, och det gör så ont i mig, det känns som tusen knivar i hjärtat. Jag kan inte ens skriva det här inlägget utan att gråta, allt känns så mycket.


På tisdag åker jag ner till Helsingborg, jag bara önskar att tiden tills dess kunde gå lite fortare för jag får ingen ro i kroppen. Jag önskar jag var där idag.

Läs mer
Publicerat: 2017-03-10 0 kommentarer
Tillbaka till blogg-arkivet