Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer

Min pappa har cancer

En önskan om att få vara som alla andra

   

Klockan är 02.43 och jag kan inte sova. De senaste fyra nätterna har jag somnat vid femtiden på morgonen, och ja jag önskar så innerligt att jag hade ett normalt sömnmönster som alla i min omgivning. Men jag har iaf en bra nyhet och det är att jag fått besked om att jag på måndag ska på samtal hos en psykoterapeut på vårdcentralen, så det känns hoppfullt.

Jag tänker så mycket om dagarna och nätterna och det är inte till min fördel precis. Jag tänker på mitt senaste samtal med pappa och att han känner sig så ensam och uppgiven. Det ger mig skuldkänslor och då har jag lätt till att klanka ned på mig själv och tänka att jag är en dålig människa som inte ställer upp för honom där nere just nu. Tidigare i terapin har vi pratat om att man inte behöver vara fysiskt närvarande hela tiden för att ställa upp och jag har ju i bakhuvudet att när jag var där för länge och för mycket så körde jag mig själv i botten p.g.a. det. Så man slits emellan alla beslut och tankar och de här skuldkänslorna är så svåra att leva med för de liksom äter upp en inifrån. Jag kommer att åka ner till honom snart igen, jag tänkte i mitten av mars nånstans. Men inte ensam denna gång för det var för mycket att hantera, det blir för mycket ansvar och känslor att gå igenom själv så mamma följer med mig, vet verkligen inte vad jag skulle göra utan henne, hon är bäst.

Mina kompisar frågar ofta hur det är med min pappa och även om jag vet att frågan ställs i all välmening så är svaret aldrig så enkelt som ett "bra" eller ett "dåligt". Alltså jag vet inte vad jag ska svara på den frågan så jag har liksom börjat säga att han är "stabil i sitt döende" för det utesluter ju ordvalet bra men samtidigt att han inte blir sämre för varje dag just nu. Sen om det är korrekt svarat det vet jag inte men ingenting är ju normalt med det här så det finns väl inget normalt svar heller tänker jag.

Ibland kan det vara lite jobbigt, t.ex. om jag är i sammanhang där jag träffar nya människor och naturliga frågor såsom vad man sysslar med kommer ju upp och när jag då svarar att jag har studieuppehåll just nu så blir den naturliga följdfrågan hur man klarar sig ekonomiskt och då kommer man automatiskt in på att jag får studiestöd p.g.a. att jag har en sjuk anhörig. Detta blir till en ständig påminnelse i ens liv, det går verkligen inte att fy ifrån. De stunder jag liksom bara vill glömma allt och försöka vara normal i ett sammanhang så blir jag ändå den som alla tycker synd om, och det vill jag verkligen inte. Det sätter liksom en stämpel på mig och en stämning i hela rummet och jag hatar det.

Okej så jag vet inte hur väl insatta ni som läser denna blogg är i studentvärlden men här i Stockholm så finns det ändå ett hyfsat rikt studentliv, d.v.s. om man vet hur man ska hitta det, och jag är en av de där studenterna som är med i ett klubbmästeri d.v.s. då man har en overall och samlar på sig märken från olika event och andra klubbmästerier m.m. Så alltså det jag vill komma till är att något som jag tycker är väldigt lugnande och något som faktiskt hjälper bra mot ångest är att sy. Så när jag har mycket ångest eller om jag ligger sömnlös så brukar jag ta fram ovven och sy på lite märken. Det blir liksom terapeutiskt för att man får då något annat att fokusera på än sina jobbiga tankar. Därför är det lite komiskt ändå när kompisarna frågar hur man haft tid till att sy på så mycket märken och jag tänker att ah det är egentligen ett resultat av att ha haft mycket ångest, men alla sätt är bra utom de dåliga antar jag.

 

 

Läs mer
Publicerat: 2017-02-22 1 kommentarer

Ibland glömmer jag bort om det är jag eller min situation som är galen

Att gå i skolan blev för svårt tillslut, så denna termin har jag uppehåll och kommer att börja termin 3 igen i höst eftersom jag ändå missat majoriteten av den terminen. Att ha studieuppehåll blev faktiskt till en lättnad för när kraven på att prestera om dagarna sjönk, så blev iaf en del av ångesten mindre och allt som kan minska ångest är ju värt nåt.

Jag har alltid varit en kreativ person och konsten har väl alltid varit som en kanal för att bearbeta känslor. Har mest sysslat med skrivande och musik innan men på sistone har jag även börjat rita lite för att illustrera hur allt känns men utan att behöva förklara i ord, för ibland är det som att jag känner mig så likgiltig inför saker och jag vet inte hur jag ska förklara så att andra förstår hur det känns att vara så ledsen och trött som jag är ibland.

Men det är också så olika från dag till dag hur jag mår och det där kan vara så svårt att förklara för ens omgivning för det är som att man har vissa förväntningar på sig om att man skulle gå runt och vara ledsen 24/7 men så är det ju inte, iaf inte för mig. Jag har ett jättebra stöd i mina vänner och det är de som gör att jag ändå kan ha ett relativt normalt liv fastän jag har en förälder som är döende, jag kan ha dagar där jag liksom glömmer allt elände och de är de bästa av dagar, när man hittar på roliga saker och skrattar och är sitt gamla jag liksom. Och så måste det få vara. Det betyder inte att jag inte känner sorg över situationen eller att jag lever i förnekelse över hur det är.

Sömnproblemen stör mig inte på samma sätt nu när jag inte behöver prestera på dagarna och kliva upp till skolan. Då kan jag ta igen förlorad sömn emellanåt istället och det har jag märkt är nåt som påverkar mitt mående positivt.

Efter att terapin tog slut vid årsskiftet har det känts som att det är svårt att ensam orientera sig mitt ibland alla känslostormar och jag fick då börja med antidepressiva men blev tvungen att sluta med dessa plus de sömnmediciner jag tog då hjärtat blev påverkat så nu ska jag istället få remiss för samtal vilket är en enorm lättnad. För detta är ju en normal reaktion på en onormal situation. Allt man önskar när man är i en sån här situation är förståelse, det och bekräftelse av ens känslor.

Avslutar inlägget med en illustration jag gjorde av mig själv för ca två veckor sedan när jag hade haft några riktigt dåliga nätter i rad.

 

 

 

Läs mer
Publicerat: 2017-02-15 1 kommentarer
Tillbaka till blogg-arkivet