Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer

Min pappa har cancer

Mina axlar de värker av ryggsäcken jag bär på

Det är verkligen sant som alla säger, att man omvärderar allt när man inser hur skört livet är.

En sådan sak som att få gå i skolan, att få träffa klasskompisar, att få vara en normal individ igen om än bara för en stund, det betyder så mycket för mig.
Mer än jag någonsin kunnat ana förut när jag inte behövde göra ett val. Att ta en paus från livet där nere och inte behöva vara nära anhörig 24/7, det gör mig lite mer hel just nu.

Om än det smärtar mig att inte vara på plats hos pappa just nu så har jag insett att det spelar ingen roll hur jag än gör, för är jag där nere så har jag ångest över att jag inte får något avbrott från cancern och när jag är hemma i Stockholm har jag ångest över att jag inte är hos honom, för det känns som att jag sviker honom i en tid då han behöver sin familj mer än någonsin.
I onsdags var jag hos min psykoterapeut, det var skönt att få prata av sig igen.

Jag försöker att jobba bort mina skuldkänslor över att jag är här just nu, för jag vet att pappa har det så bra han kan, och dessutom är min mamma kvar hos honom. Men allting är alltid lättare sagt än gjort, det är som att man har en inre kamp med sig själv om de beslut man tar. Jag brukade vara något av en envis person och visste alltid vad jag tyckte om saker och ting men jag har nog aldrig varit så påverkad av andras åsikter som nu. Jag känner liksom inte igen mig själv och det var en ganska skrämmande känsla till en början men nu har det liksom blivit mitt nya jag, så då funderar jag inte lika mycket på det. Det är lite likadant med sömnen, jag har blivit så van att ha dåliga nätter med konstanta uppvaknanden med hjärtklappning och ångest att jag numera blir glad över att ha bra nätter, dvs en natt där jag kan sova flera timmar i sträck utan att ha stressdrömmar. Oftast kommer det en bra natt efter en rad av dåliga för då är kroppen så trött att den vill sova.

Jag uppskattar mina vänner mer än någonsin, att de finns där för mig är det som gör att jag orkar. Jag har insett hur viktigt det är att ha saker att se fram emot, för även om jag vet att allt kommer att bli värre innan det blir bättre så måste man försöka hitta ljuset i allt mörker. Vissa dagar är det lättare och vissa dagar är det nästintill omöjligt men då vet jag att det kommer alltid en ny dag imorgon, man måste tänka så för att se någon mening med allt.

Att vara inne i en kris känns som att vara instängd i ett rum med förseglade fönster och man hittar ingen väg ut, man har bara sig själv och sina tankar. Därför är skrivandet väldigt viktigt för mig, för det gör att jag kan ha tankarna någon annanstans än i mitt huvud, och det betyder väldigt mycket att ens tankar och funderingar blir bekräftade av andra, så tack för att ni läser <3

Läs mer
Publicerat: 2016-11-28 1 kommentarer

Timmar, timmar som tysta gå

                       

 

Dagarna här i Helsingborg är mest jämnt likadana, de spenderas här på palliativa avdelningen och vi i familjen upplever inte så mycket mer än väggarna i denna byggnad.

Vi har börjat planera lite med försäljning av hans lägenhet och såna där jobbiga saker som man helst gärna hade sluppit ha hand om. Eftersom mamma och pappa är skilda så blir det jag och mina syskon som ärver och har hand om dödsboet, begravningen osv.

Pappas mående har varit hyfsat stabilt de senaste dagarna vilket är skönt. Han får nu dock sedan några dagar tillbaka antibiotika intravenöst p.g.a. en infektion där han hade bukdränet så de fick ta bort det. Eftersom pappa är relativt stabil just nu så kommer jag i nästa vecka att ta tåget hem till Stockholm och stanna där ett tag.

Jag behöver en paus, jag behöver samla energi.

Jag saknar att göra såna där normala saker som att umgås med vänner och gå i skolan. Såna saker som gör att man orkar med att vara en stöttande anhörig, för som det är just nu så känner jag mig trasig inuti och så uttömd på energi.

Mina vänner säger att jag är stark, men egentligen känner jag mig mest som en blomma som inte var beredd på den där första frosten då hösten blev till vinter.

Jag har vissnat och jag vill blomma igen.

Läs mer
Publicerat: 2016-11-18 1 kommentarer

Det sista stoppet

I onsdags flyttades pappa från Helsingborgs lasarett till en palliativ avdelning i Kungshult här i Helsingborg.
Detta är alltså det sista stoppet.
Det kändes så definitivt och tungt att veta att det är i detta rum på denna avdelning i denna byggnad han kommer att ta sina sista andetag.

Pappa blir sämre och sämre. Han blir också mer förvirrad och har svårt att komma ihåg saker.
Det känns så fruktansvärt hemskt att se honom dö framför ögonen på en och att livet bara sugs ut mer från hans kropp för varje dag som går.
Man känner sig ofta maktlös när man står bredvid och ser detta pågå och det finns inget någon kan göra.

Allt har gått så fort de senaste veckorna och adaptionsförmågan sätts på prov. För både honom och för oss i familjen.
Livet har nu blivit dränpåsar, kateter, rollator, larmknappar, morfin, näringsdrycker och landstingskläder.
Det är så långt ifrån den pappa man känner. Juristen som alltid var klädd i kostym och som tidigare jobbat på Regeringskansliet.

Min starka pappa, åh vad jag önskar att du slapp genomgå detta helvete.

Läs mer
Publicerat: 2016-11-14 2 kommentarer

Hejdå Stockholm

Pappa fick i fredags efter flera dagars väntan åka med ambulansflyg ned till Helsingborg. Mina bröder har varit där nere hos honom och så även min mamma. Mina bröder åker nu tillbaka till Stockholm men mamma stannar.

Därför sitter jag just nu på tåget ned till Lund för att sedan åka vidare till Helsingborg.
Vemodet infann sig som väntat på perrongen när jag lämnade Stockholm. Om jag ska försöka analysera mig själv beror det nog på att jag vet att jag kommer att förlora pappa och vill därför klamra mig kvar i all trygghet jag kan, dvs vänner, min lägenhet, vården, ja den trygga vardagen jag byggt upp och vänt mig till när ångesten varit för stor att hantera. Vardagen är mitt skyddsnät och jag känner mig nu som en soldat som ger sig ut i strid fast utan en armé.

Vill prata lite om den psykiska påfrestning som man utsätts för som nära anhörig, för jag tycker det tar för lite plats i det offentliga rummet, som om det är nåt man ska dölja och skämmas för.
Och det gör mig arg.
Det är okej att känna, det är okej att må dåligt och det är okej att säga det högt.
Instagram må ha filter, men det har inte verkligheten.

Det känns som att andra skäms å mina vägnar, typ som att det är skämmigt att bryta ihop på offentlig plats eller att behöva äta Atarax varje kväll för att bli så dåsig så att man inte ska orka ha ångest när man ska sova.

Men jag tycker inte det är skämmigt, för det är verkligheten och jag känner att jag kan lägga min energi på betydligt viktigare saker än att skämmas över något som en naturlig reaktion på kris.
För här finns inga rätt och fel.
Det är okej att inte vara okej.

Läs mer
Publicerat: 2016-11-07 0 kommentarer

I väntans tider

                     

Pappa är kvar på Norrtälje sjukhus i väntan på att förflyttas ned till Helsingborg. Först var problemet att det inte fanns några vårdplatser lediga i Helsingborg men att det fanns sjuktransportsbil redo att köra upp till Norrtälje, hämta honom för att sedan köra ned igen.

Nu idag så är det tvärtom, det finns platser men inga bilar lediga.
Åh Sverige och dess landstingssjukvårdsproblematik.

Själv så förbereder jag mig inför att åka ned dit och stanna där på obestämd tid.
Och ska jag vara ärlig så känns det jättejobbigt att lämna Stockholm.
Det är vardagen och tryggheten här som gör att jag ändå håller mig ovanför ytan, inte nödvändigtvis simmande men åtminstone flytande.

Det finns en rädsla hos mig över att jag kommer att kvävas i mina egna tankar och min misär där nere för att jag inte har några distraktioner såsom vänner och skola.
För det här med att vara med vänner är det som får mig att må bra, i de stunderna är det som att allt känns så mycket lättare att hantera, och det är ju värt något.
Där nere har jag ingen plats att fly till när allt blir för övermäktigt och svårt och så får jag halvpanik av att jag inte kan ringa min psykoterapeut och boka tid när jag är i behov av att prata.

Det är väldigt många i min närhet som frågat mig om varför jag inte varit i Helsingborg på heltid dessa månader, som att allt var så enkelt, men jag har nog gett upp på att få folk att förstå.
Det är jättelätt för andra att tycka saker om min situation men det är ju jag som lever den, inte de.
Och det här har gett mig mycket skuldkänslor, men sen tänker jag att nä varför ska jag sitta och försvara mig? Det här är beslut som jag och min familj tagit tillsammans, inte jag enskilt.

Men det är lite det jag vill visa också med denna blogg, att cancer drabbar inte bara en person, det drabbar alla och hela ens vardag rubbas.

Och jag ber om förståelse, stötta hellre beslut istället för att ifrågasätta dem.
Tack <3

Läs mer
Publicerat: 2016-11-02 1 kommentarer

De längsta tre månaderna i mitt liv

Hej, det här är mitt första inlägg här så jag tänkte berätta lite om mig, min familj och hur det kommer sig att jag hamnat här. Jag bor och pluggar i Stockholm, mina två äldre bröder bor även de i Stockholm, vi är uppväxta här men sedan våra föräldrar skildes så bor vår mamma i Hallstavik utanför Norrtälje och vår pappa bor i Helsingborg nere i Skåne. I somras så förändrades allt och jag minns den där julikvällen så väl. Jag hade precis kommit hem från jobbet när jag tog emot telefonsamtalet från pappa.

Orden ekade i mitt huvud "det är cancer, det är i flera organ och det är allvarligt".

Gråten stod mig upp i halsen och jag hade svårt att få fram några ord. Jag sa till pappa att jag inte kunde prata mer just då och vi lägger på. Jag minns hur jag då står lutad mot köksbänken, faller ner till golvet med händerna framför ansiktet och brister ut i tårar. I den sekunden kändes det som att hela världen rasade ihop framför mig och att jag inte kunde göra någonting åt det.

Morgonen efter gick jag till jobbet som vanligt, jag tryckte ned känslorna om dagarna och bröt ihop om kvällarna när jag kom hem. På nätterna låg jag sömnlös med hjärtklappning och panikkänslor, jag var ett vandrande vrak men jag visste inte vad jag hade rätt till att känna, för det var ju inte jag som var sjuk, det var ju pappa. Såhär höll det på i nästan två veckor innan jag sökte hjälp på vårdcentralen, jag blev sjukskriven för akut stressreaktion samma dag och blev vidareremitterad till psykoterapeut, där jag faktiskt fortfarande går idag.

Det här är nu ca tre månader sedan och för snart 2 veckor sedan fick vi besked om diagnos och prognos. Och jo det var inget med den informationen som var positiv, men det var ändå ett besked. Ovissheten har varit så jobbig. Denna frustration och maktlöshet jag känt under dessa månader har resulterat i så mycket ångest att sömnlöshet mer varit en regel än ett undantag.

Efter beskedet tog pappa tåget upp till Stockholm 22 oktober för att träffa oss. I lördags blev han dock snabbt sämre och fick såna buksmärtor att han fick åka in med ambulans till Norrtälje sjukhus och här har han stannat tills nu. Han vill nu tillbaka hem till Helsingborg och ska förflyttas med sjuktransport till Helsingborgs lasarett de närmsta dagarna.

Det är som att livet sätts på paus och man kan inte göra nåt annat än att ta en dag i taget, för man vet inte hur många man får tillsammans. Det känns som allt går så fort helt plötsligt.

Det här som jag precis har berättat är det inte så många i min närhet som vet om och den här bloggen kommer förmodligen vara det mest utlämnande jag nånsin gör. Men jag vill visa att det är okej att inte vara okej jämt, för när man är anhörig till en cancersjuk så är ingenting normalt längre.

Läs mer
Publicerat: 2016-11-01 6 kommentarer
Tillbaka till blogg-arkivet