Back to top
Hem / Bloggar / Min pappa har cancer

Min pappa har cancer

Ett nytt kapitel

För två veckor sedan fick jag mitt sista farväl av pappa, på begravningen i Helsingborg, ett avslut på tio jobbiga månader i kris. Jag kan såhär i efterhand inte förstå att jag levt i anhörigbubblan i nästan ett år och när jag tittar tillbaka känns mycket av den tiden som en dimma.

Efter beskedet om att pappa hade gått bort var jag sjukt ledsen, jag bara grät och grät, för jag menar även om det alltid varit ett "när" och inte ett "om" så finns det inte kuddar eller fallskärmar nog för att dämpa fallet när jag väl tog emot beskedet. Det går inte att landa mjukt, det kändes som att jag föll platt mot hård asfalt. Jag lämnade inte lägenheten på några dagar utan tillät mig själv att ta min tid att gråta ut och reflektera över det som hänt, jag tillät mig själv att känna allt.

Samma morgon som pappa gick bort så skrev jag ett inlägg på Facebook om vad som hade hänt eftersom det är det enklaste av sätt att sprida information till alla vänner och jag ville att folk skulle förstå varför jag inte orkade svara på sms eller messenger. Det var som en frigörelse från alla krav, för jag visste att folk skulle förstå. Kärleken jag möttes av efter inlägget värmde, varje emoji till varje litet ord. Jag har verkligen världens bästa vänner och bekanta och jag har under det senaste året insett hur stor betydelse ens vänner har för ens välmående. De har seriöst varit mitt ljus och min räddning i allt det där nattsvarta. Jag kommer aldrig kunna uttrycka min tacksamhet nog.

Men sen kom det en dag när jag kände att nä, nu orkar jag inte sitta här själv längre och lyssna på min deppiga spellista så jag började höra av mig till vänner och hittade tillbaka till glädjen i vardagen igen. Det var liksom som en våg av lättnad som sköljde över mig och jag kände mig liksom "normal" igen och en känsla av hopp infann sig. Det är svårt att skriva det här utan att få det att låta som att jag var med om någon religiös uppenbarelse, vilket jag alltså inte var, men det var som att all oro och ångest bara lämnade min kropp och jag kände mig hel igen för första gången på flera månader, det var som att jag varit halv ända sedan den där julikvällen jag fick veta att han var sjuk. Jag var liksom på sista steget i krisens alla steg, acceptans.

I mitten av maj började sista kursen för termin 4 och jag ville inget annat hellre än att få gå tillbaka till skolan och ha en normal vardag igen, så jag fick börja läsa kursen fastän jag missat alla tidigare kurser på terminen och det har aldrig förr varit så kul att få plugga. Att få gå på föreläsningar och träffa klasskompisarna igen var typ eufori. Att liksom få slippa vara den där outsidern som inte orkar delta för att ångesten alltid var ständigt närvarande och för att koncentrationsförmågan aldrig fanns där. Det var som att vinna högsta vinsten typ och jag tror det är svårt för andra att förstå hur mycket en uppskattar det om en inte upplevt det själv.

Jag vill också berätta om att jag faktiskt är otroligt stolt över vad jag åstadkommit den senaste månaden, jag klarade nämligen min tenta jag hade i kursen trots att jag två dagar innan den varit på min egen pappas begravning. Jag satt och pluggade i bilen ner till Helsingborg och sedan på vägen upp till Stockholm igen, för jag ville verkligen lyckas. Jag visste att jag hade de sämsta av förutsättningar till skillnad från resten av klasskompisarna men jag lyckades ändå, och det visar väl på att jag fått tillbaka min målmedvetenhet och koncentrationsförmåga. Impossible is nothing.

Jag vill avsluta detta inlägg med lite tankar om vad det senaste året gett mig för positiva erfarenheter och insikter, och jag kan förstå hur det låter märkligt men jag tror inte på att allt är svart eller vitt, det kan vara både och, och lite där emellan. Så här är lite av de sakerna jag lärt mig och typ "budord" som jag kommer att fortsätta leva efter.

Jag har lärt mig att inte ta vänner eller familj för givet, de är liksom byggstenarna i ens liv och relationer är värda att vårda.

Jag har lärt mig att våga prata om mina känslor, inget är för stort eller för litet.

Jag har lärt mig att våga säga till personerna i min närhet att de betyder mycket för mig, att berätta för andra att jag uppskattar deras existens och närvaro i mitt liv.

Jag har lärt mig att inte vara rädd för att visa mig svag inför andra, att våga visa svaghet är styrka och mod.

Jag har lärt mig att stanna upp en stund varje dag och tänka till och uppskatta det jag har nu istället för att fokusera allt för mycket på det jag förlorat.

Jag har lärt mig att njuta av de små stunderna i livet, att inte planera för mycket, allt har sin tid.

Läs mer
Publicerat: 2017-06-15 3 kommentarer

Jag älskar dig pappa

 

Imorse somnade pappa in. Det var lugnt och stilla. Hans kamp mot cancern är nu över. Jag saknar honom så mycket att ord inte ens räcker till att beskriva känslan.

Just nu sitter jag på golvet i min lägenhet och lyssnar på "Everything's Not Lost" av Coldplay på repeat. Den får mig att känna hopp och är den låt som varit med mig ända sen i somras då pappa fick sitt cancerbesked. Den kommer alltid vara förknippad med denna period i mitt liv.

Pappa, jag vill att du ska veta att du var den finaste pappa ett barn kan ha. Tack för allt du gjort för mig och mina syskon, tack för att du lärt mig bra värderingar, tack för att du så ofta tog med mig på museum och lärde mig saker, tack för att du outtröttligt satt och övade engelska med mig redan som 6-åring om kvällarna efter jobbet fastän du säkert var trött, men du gjorde det för att du tyckte det var viktigt att ta tillvara på barns intresse för kunskap, tack för att du alltid ställt upp för oss och gav oss en fin och trygg uppväxt. Tack för ditt engagemang. Det är de här sakerna som gör en människa stor, ditt avtryck i våra liv har gjort oss till de vi är idag och du ska veta att vi är dig evigt tacksamma.

Det gör mig så ont att veta att du inte får uppleva ditt äldsta barns bröllop på lördag eller ditt första barnbarn eller se mig ta examen. Men jag vet att du finns hos oss ändå, även om vi inte kan se dig.
Jag älskar dig pappa <3

 

Läs mer
Publicerat: 2017-04-26 4 kommentarer

Någon gång i framtiden ska jag blicka tillbaka och tänka att den period i livet då jag kände mig som svagast faktiskt gjorde mig starkare

Pappa har inte långt kvar nu, läkaren tror att det rör sig om dagar till en vecka ungefär. Men jag vet, det är ju svårt att säga exakt.

Allt inom mig gör så ont nu och jag vet att döden är oundviklig men sorgen är lika stor för det.

Jag känner mig som det största av öppna sår där salt hälls på. Jag vill bara läka ihop.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva just nu, jag har redan brutit ihop i gråt fyra ggr idag.

Det är en sån där dag då jag inte orkar lämna lägenheten, när jag inte orkar träffa folk eller orkar något annat än att endast existera.

Men jag lever på med mitt mantra, det är okej att inte vara okej. Det kommer komma bättre dagar, jag måste tro på det.

 

Läs mer
Publicerat: 2017-04-25 1 kommentarer

Känslostorm

Efter att ha varit nere i Helsingborg förra veckan så är det som att jag fortsatt leva i en dimma efteråt, det där mörka molnet ovanför mitt huvud vill liksom inte lätta. Det mesta känns så tungt, varje liten motgång, som om jag vore utan sköld. Jag har accepterat att jag kan börja gråta när som helst, ofta flera ggr per dag. Jag har gråtit ned tröjärmar, kuddar, filtar, det är mascarasvärta överallt. Jag har införskaffat vanish och jag har köpt vattenfast mascara, allt för att jag vill sudda ut alla minnen av denna period i mitt liv, för jag vill inte minnas detta sedan, jag vill inte påminnas om hur det var att gå igenom det här. När det här är över vill jag bara lämna det bakom mig, jag vill glömma sjukdomen men minnas pappa och för mig är det två skilda saker.

Jag har börjat känna mig arg, liksom så arg på den här situationen för att det gör så ont i mig att se min pappa dö ifrån mig och det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag är arg på all maktlöshet, jag är arg på avståndet mellan Stockholm och Helsingborg, jag är arg på att leva i det här vakuumet men mest av allt så är jag arg på den sjukdom som äter upp och plågar min pappa inifrån och tvingar honom att gå igenom detta samt till oss anhöriga att bevittna, som ett hån, för där står vi mitt i ett krig utan vapen. Jag är arg på dig cancer.

Ni vet när man var barn så sa man ofta "min pappa är starkare än din" men sen när man blir vuxen så inser man att det finns flera sorters styrka än den fysiska, att man kan vara stark på så många olika sätt. Min pappa han må ha tappat sin muskelstyrka och när jag nu kramar honom så känner jag varenda ben i hans sargade kropp men också hans mentala styrka och värme. Hans styrka att kämpa för att få lite mer tid. Men jag har insett den senaste veckan att kampen snart är över och att det faktiskt också är en styrka i sig att våga visa sig svag.

 

Läs mer
Publicerat: 2017-03-27 1 kommentarer

Tusen tårar

Varje gång jag får höra att pappa blir sämre så är det som att en ångestvåg sköljer över mig och jag börjar gråta. Det här är något jag lever med varje dag och har gjort sedan i somras men jag vet ju att ju mer tid det går, desto närmre slutet är det. Från den dagen vi fick veta så var det som att ett timglas vändes och sanden sinar mer och mer för varje dag och den dagen det är slut på sand är den dag han dör.


Det är så konstigt att skriva det liksom, dagen han dör. Jag vet att vi alla ska dö, det är oundvikligt för vem vill ens leva för evigt, men måste slutet ske på ett sådant smärtsamt sätt?
Jag tycker väl ändå själv att jag kommit till en punkt där jag accepterat situationen men det betyder ju inte att jag inte tycker att allt det här suger. Jag tänker mycket på den där dagen då jag aldrig kommer att kunna prata med honom mer och aldrig kunna krama honom, och det gör så ont i mig, det känns som tusen knivar i hjärtat. Jag kan inte ens skriva det här inlägget utan att gråta, allt känns så mycket.


På tisdag åker jag ner till Helsingborg, jag bara önskar att tiden tills dess kunde gå lite fortare för jag får ingen ro i kroppen. Jag önskar jag var där idag.

Läs mer
Publicerat: 2017-03-10 0 kommentarer

En önskan om att få vara som alla andra

   

Klockan är 02.43 och jag kan inte sova. De senaste fyra nätterna har jag somnat vid femtiden på morgonen, och ja jag önskar så innerligt att jag hade ett normalt sömnmönster som alla i min omgivning. Men jag har iaf en bra nyhet och det är att jag fått besked om att jag på måndag ska på samtal hos en psykoterapeut på vårdcentralen, så det känns hoppfullt.

Jag tänker så mycket om dagarna och nätterna och det är inte till min fördel precis. Jag tänker på mitt senaste samtal med pappa och att han känner sig så ensam och uppgiven. Det ger mig skuldkänslor och då har jag lätt till att klanka ned på mig själv och tänka att jag är en dålig människa som inte ställer upp för honom där nere just nu. Tidigare i terapin har vi pratat om att man inte behöver vara fysiskt närvarande hela tiden för att ställa upp och jag har ju i bakhuvudet att när jag var där för länge och för mycket så körde jag mig själv i botten p.g.a. det. Så man slits emellan alla beslut och tankar och de här skuldkänslorna är så svåra att leva med för de liksom äter upp en inifrån. Jag kommer att åka ner till honom snart igen, jag tänkte i mitten av mars nånstans. Men inte ensam denna gång för det var för mycket att hantera, det blir för mycket ansvar och känslor att gå igenom själv så mamma följer med mig, vet verkligen inte vad jag skulle göra utan henne, hon är bäst.

Mina kompisar frågar ofta hur det är med min pappa och även om jag vet att frågan ställs i all välmening så är svaret aldrig så enkelt som ett "bra" eller ett "dåligt". Alltså jag vet inte vad jag ska svara på den frågan så jag har liksom börjat säga att han är "stabil i sitt döende" för det utesluter ju ordvalet bra men samtidigt att han inte blir sämre för varje dag just nu. Sen om det är korrekt svarat det vet jag inte men ingenting är ju normalt med det här så det finns väl inget normalt svar heller tänker jag.

Ibland kan det vara lite jobbigt, t.ex. om jag är i sammanhang där jag träffar nya människor och naturliga frågor såsom vad man sysslar med kommer ju upp och när jag då svarar att jag har studieuppehåll just nu så blir den naturliga följdfrågan hur man klarar sig ekonomiskt och då kommer man automatiskt in på att jag får studiestöd p.g.a. att jag har en sjuk anhörig. Detta blir till en ständig påminnelse i ens liv, det går verkligen inte att fy ifrån. De stunder jag liksom bara vill glömma allt och försöka vara normal i ett sammanhang så blir jag ändå den som alla tycker synd om, och det vill jag verkligen inte. Det sätter liksom en stämpel på mig och en stämning i hela rummet och jag hatar det.

Okej så jag vet inte hur väl insatta ni som läser denna blogg är i studentvärlden men här i Stockholm så finns det ändå ett hyfsat rikt studentliv, d.v.s. om man vet hur man ska hitta det, och jag är en av de där studenterna som är med i ett klubbmästeri d.v.s. då man har en overall och samlar på sig märken från olika event och andra klubbmästerier m.m. Så alltså det jag vill komma till är att något som jag tycker är väldigt lugnande och något som faktiskt hjälper bra mot ångest är att sy. Så när jag har mycket ångest eller om jag ligger sömnlös så brukar jag ta fram ovven och sy på lite märken. Det blir liksom terapeutiskt för att man får då något annat att fokusera på än sina jobbiga tankar. Därför är det lite komiskt ändå när kompisarna frågar hur man haft tid till att sy på så mycket märken och jag tänker att ah det är egentligen ett resultat av att ha haft mycket ångest, men alla sätt är bra utom de dåliga antar jag.

 

 

Läs mer
Publicerat: 2017-02-22 1 kommentarer

Ibland glömmer jag bort om det är jag eller min situation som är galen

Att gå i skolan blev för svårt tillslut, så denna termin har jag uppehåll och kommer att börja termin 3 igen i höst eftersom jag ändå missat majoriteten av den terminen. Att ha studieuppehåll blev faktiskt till en lättnad för när kraven på att prestera om dagarna sjönk, så blev iaf en del av ångesten mindre och allt som kan minska ångest är ju värt nåt.

Jag har alltid varit en kreativ person och konsten har väl alltid varit som en kanal för att bearbeta känslor. Har mest sysslat med skrivande och musik innan men på sistone har jag även börjat rita lite för att illustrera hur allt känns men utan att behöva förklara i ord, för ibland är det som att jag känner mig så likgiltig inför saker och jag vet inte hur jag ska förklara så att andra förstår hur det känns att vara så ledsen och trött som jag är ibland.

Men det är också så olika från dag till dag hur jag mår och det där kan vara så svårt att förklara för ens omgivning för det är som att man har vissa förväntningar på sig om att man skulle gå runt och vara ledsen 24/7 men så är det ju inte, iaf inte för mig. Jag har ett jättebra stöd i mina vänner och det är de som gör att jag ändå kan ha ett relativt normalt liv fastän jag har en förälder som är döende, jag kan ha dagar där jag liksom glömmer allt elände och de är de bästa av dagar, när man hittar på roliga saker och skrattar och är sitt gamla jag liksom. Och så måste det få vara. Det betyder inte att jag inte känner sorg över situationen eller att jag lever i förnekelse över hur det är.

Sömnproblemen stör mig inte på samma sätt nu när jag inte behöver prestera på dagarna och kliva upp till skolan. Då kan jag ta igen förlorad sömn emellanåt istället och det har jag märkt är nåt som påverkar mitt mående positivt.

Efter att terapin tog slut vid årsskiftet har det känts som att det är svårt att ensam orientera sig mitt ibland alla känslostormar och jag fick då börja med antidepressiva men blev tvungen att sluta med dessa plus de sömnmediciner jag tog då hjärtat blev påverkat så nu ska jag istället få remiss för samtal vilket är en enorm lättnad. För detta är ju en normal reaktion på en onormal situation. Allt man önskar när man är i en sån här situation är förståelse, det och bekräftelse av ens känslor.

Avslutar inlägget med en illustration jag gjorde av mig själv för ca två veckor sedan när jag hade haft några riktigt dåliga nätter i rad.

 

 

 

Läs mer
Publicerat: 2017-02-15 1 kommentarer

Man känner sig aldrig så hjälplös och ensam som på natten

Klockan är 22.58 när jag handlöst faller i gråt. Utan förvarning och utan fallskärm.
Allt känns så mycket, i varenda ben och i varenda cell.
Ibland kommer känslorna över mig som en våg och drar ned mig i djupet.

Mina sömnsvårigheter har eskalerat de senaste veckorna,

Jag vet inte om det har att göra med att jag inte har terapi längre i väntan på nytt läkarbesök,
Men jag har så svårt för att somna och ingen av de sömnmediciner jag har fått hjälper.

Det handlar inte om att jag inte är trött, för det är jag, men det är när jag lägger mig för att sova så har jag bara mig själv och mina tankar och då kommer oron tillsammans med hjärtklappningen och jag blir jättestressad.
Det känns som att kroppen bråkar med sig själv och kan inte välja om den ska vara trött eller pigg.
Natten blir ofta till morgon och jag tittar ut genom fönstret, i lägenheterna mitt emot är det släckt i varenda fönster.
Alla sover utom jag tänker jag. Tillslut brukar jag somna av utmattning.

Läs mer
Publicerat: 2017-01-20 0 kommentarer

Nytt år

Hej igen efter en tids frånvaro. Jag har nog inte något jättebra svar på varför,annat än att jag varit psykiskt trött och stängt in mig i mig själv ganska mycket, på gott och ont antar jag.

December känns som en enda stor dimma jag tagit mig igenom men jag kan inte riktigt minnas vad jag gjort egentligen. Jag har varit lite i skolan, iaf försökt men det är väl nog så bra.

På mitt program så läser vi en stor del av utbildningen på Kungliga Tekniska Högskolan för att förstå oss på ljus genom att läsa fysik, så det är där vi läser nu. Jag har inte riktigt hängt med i kursen men jag har iaf deltagit i laborationerna och det har liksom fått räcka. Alla sitter just nu med tentaplugg inför terminsslut nästa vecka och jag vet att jag inte kommer att klara den tentan pga min höga frånvaro från föreläsningar och kommer därför inte delta i tentan, men jag har accepterat det nu. Det är okej att inte orka.

Så hur mår pappa nu då? Jo han är faktiskt mindre virrig nu och det går att föra samtal med honom på en okej nivå så det är en lättnad. Han har dock nu drabbats av en infektion i buken (igen) så nu får han antibiotika. Han har också fått medicin mot hans oro och är gladare i humöret för alltså som det var när jag var nere hos honom sist så hade han dödsångest och trodde att han skulle dö medan jag satt bredvid honom vid sängkanten. Det var så hemskt att se. Då grät han massor. Och det var första gången jag sett min pappa gråta i mitt liv. Han grät och grät och berättade allt han ångrade i sitt liv, t.ex. att han önskar att han varit mer närvarande under 90-talet och inte åkt på alla de där jobbresorna. Mitt hjärta gick sönder. Så jag satt där och grät jag med. Han sa att han är otroligt ledsen över att inte kunna närvara vid min äldsta brors bröllop i vår och han sa också att det är viktigt för honom att jag tar examen. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i offentlig kollektivtrafik som de dagarna jag var där nere. Jag tror att busschauffören kände igen mig som den gråtande tjejen på linje 6 från Kungshult.

Då kändes det som att jag bar hela världen på mina axlar och att jag sjönk längre och längre ner under jorden. Det här med att bli förälder åt sin egen förälder, det är det svåraste jag någonsin behövt gå igenom.

 Till sist vill jag tacka er för era fina kommentarer, alltså det betyder så himla mycket att ni delar med er av det ni varit och är med om <3

Läs mer
Publicerat: 2017-01-05 1 kommentarer

Decemberdagar

Nu är jag nere hos pappa igen. Kom hit i torsdags men jag stannar bara till måndag. Jag vill inte hamna i samma vakuum som förra gången jag var här nere, Jag funderar mycket och har väl tänkt på att den här sista tiden som är kvar är väl kanske inte den tid jag vill minnas mest. Livet är inte som på film, många tror att detta är en tid då man tar vara på tiden och gör saker man inte hunnit innan. Men det är inte så, han är ju svag, han är ju inte samma pappa som innan. Det här är ingen tid man njuter av. Man sitter inte och skrattar runt ett middagsbord, man hoppar inte fallskärm eller testar bungee jump, man åker inte jorden runt, liksom det är inte så det ser ut. Han ligger i en säng hela dagarna. That's it. Det händer inte mer än så.

Och så som pappa är nu, är inte den pappa jag känt hela mitt liv, sjukdomen tar över mer och mer och det ligger en enorm sorg över det, att han aldrig mer kommer komma tillbaka för varje steg åt det sämre hållet allt går. Och hur mår pappa då? Han är mer förvirrad nu och säger de konstigaste saker, om allt från åka skidor, till plåster, sälar och knäskålar alltihop mitt i samma mening. Det är sällan man lyckas hålla en konversation igång utan att det blir en massa nonsens.

Jag drömmer mycket om nätterna, och väldigt mycket om cancer och döden på olika sätt och den senaste tiden har jag vaknat flera ggr per natt helt kallsvettig med hjärtklappning. När sömnen är sämre så blir jag mer skör märker jag, och jag hamnar lättare i det nattsvarta.

Tiden jag var i Stockholm var omtumlande. Varje dag jag vaknade jag med skuldkänslor över att jag inte är på plats men jag vet att det inte är något jag ska ha, det är inte mina känslor att känna. Att vara hemma var precis vad jag behövde, jag har umgåtts med vänner, levt studentliv igen med pubar och sittningar och allt vad det innebär och jag har gått i skolan och skrivit en tenta. Jag fick känna mig lite mer normal igen, iaf i vissa stunder. Och det betyder nåt.

Såklart, vissa dagar är bättre och vissa är sämre. Ibland räcker det med en tanke på hur situationen är och så brister jag ut i gråt och när det händer så känns det som att ett stort svart moln hänger över mig och greppar tag i all logik och kvar är jag, mina känslor och min ångest. Och sånt sätter stämningen för hela dagen, de dagarna orkar jag inte plugga, inte träffa vänner eller äta. Det är som att man stänger av helt. Och jag vet att jag måste tänka på mig själv då och acceptera att okej denna dag behöver jag inte prestera något och att det är okej att bara va hemma i mjukisbyxor och dricka te.

Jag är i kris, och jag bär på så mycket sorg, prestationsångest och skuldkänslor att jag drunknar i mig själv. Jag känner mig inte trygg när jag är här nere och därför beställde jag idag ett samtal med en kurator här på palliativa avdelningen där pappa vårdas. Det är så skönt att få prata om sig själv och ens egna behov för när man är anhörig till någon som är svårt sjuk så slutar man sätta sina egna behov i fokus och man tappar bort sig själv så lätt.
Jag har ju jobbat hela hösten i terapin med att försöka lära mig att vara snäll mot mig själv, sänka kraven i skolan och jobba bort mina skuldkänslor. Jag vet att acceptansen är i ständig korrelation till ångest men det är som att jag i vissa stunder inte vill lyssna på logiska resonemang vi kommit fram till. För när man när som sämst så slutar allt vara logiskt.

Jag är för det mesta oförmögen till att ta beslut numera men det hjälper att ha utomstående professionell hjälp som kan puffa en åt rätt håll. Jag har bara ett liv och det är mitt att leva. Jag finns för pappa även om jag inte kommer att vara här fysiskt, jag kan ringa, jag kan prata med honom ändå, och det känns så skönt att ha fått det bekräftat att det är inte jag som tänker fel i det här. Bara för att jag inte är hos honom hela tiden fysiskt så betyder inte det att jag sviker honom. Men man slits så lätt emellan andras åsikter och sina egna och börjar då ifrågasätta sina egna tankar när jag eg kommit fram till det i terapin. Jag måste lära mig att lyssna mer på mig själv för det är bara jag som vet vad jag mår bra av. Nu blev det här superlångt men det är skönt att få skriva av sig.

Läs mer
Publicerat: 2016-12-13 2 kommentarer

Mina axlar de värker av ryggsäcken jag bär på

Det är verkligen sant som alla säger, att man omvärderar allt när man inser hur skört livet är.

En sådan sak som att få gå i skolan, att få träffa klasskompisar, att få vara en normal individ igen om än bara för en stund, det betyder så mycket för mig.
Mer än jag någonsin kunnat ana förut när jag inte behövde göra ett val. Att ta en paus från livet där nere och inte behöva vara nära anhörig 24/7, det gör mig lite mer hel just nu.

Om än det smärtar mig att inte vara på plats hos pappa just nu så har jag insett att det spelar ingen roll hur jag än gör, för är jag där nere så har jag ångest över att jag inte får något avbrott från cancern och när jag är hemma i Stockholm har jag ångest över att jag inte är hos honom, för det känns som att jag sviker honom i en tid då han behöver sin familj mer än någonsin.
I onsdags var jag hos min psykoterapeut, det var skönt att få prata av sig igen.

Jag försöker att jobba bort mina skuldkänslor över att jag är här just nu, för jag vet att pappa har det så bra han kan, och dessutom är min mamma kvar hos honom. Men allting är alltid lättare sagt än gjort, det är som att man har en inre kamp med sig själv om de beslut man tar. Jag brukade vara något av en envis person och visste alltid vad jag tyckte om saker och ting men jag har nog aldrig varit så påverkad av andras åsikter som nu. Jag känner liksom inte igen mig själv och det var en ganska skrämmande känsla till en början men nu har det liksom blivit mitt nya jag, så då funderar jag inte lika mycket på det. Det är lite likadant med sömnen, jag har blivit så van att ha dåliga nätter med konstanta uppvaknanden med hjärtklappning och ångest att jag numera blir glad över att ha bra nätter, dvs en natt där jag kan sova flera timmar i sträck utan att ha stressdrömmar. Oftast kommer det en bra natt efter en rad av dåliga för då är kroppen så trött att den vill sova.

Jag uppskattar mina vänner mer än någonsin, att de finns där för mig är det som gör att jag orkar. Jag har insett hur viktigt det är att ha saker att se fram emot, för även om jag vet att allt kommer att bli värre innan det blir bättre så måste man försöka hitta ljuset i allt mörker. Vissa dagar är det lättare och vissa dagar är det nästintill omöjligt men då vet jag att det kommer alltid en ny dag imorgon, man måste tänka så för att se någon mening med allt.

Att vara inne i en kris känns som att vara instängd i ett rum med förseglade fönster och man hittar ingen väg ut, man har bara sig själv och sina tankar. Därför är skrivandet väldigt viktigt för mig, för det gör att jag kan ha tankarna någon annanstans än i mitt huvud, och det betyder väldigt mycket att ens tankar och funderingar blir bekräftade av andra, så tack för att ni läser <3

Läs mer
Publicerat: 2016-11-28 1 kommentarer

Timmar, timmar som tysta gå

                       

 

Dagarna här i Helsingborg är mest jämnt likadana, de spenderas här på palliativa avdelningen och vi i familjen upplever inte så mycket mer än väggarna i denna byggnad.

Vi har börjat planera lite med försäljning av hans lägenhet och såna där jobbiga saker som man helst gärna hade sluppit ha hand om. Eftersom mamma och pappa är skilda så blir det jag och mina syskon som ärver och har hand om dödsboet, begravningen osv.

Pappas mående har varit hyfsat stabilt de senaste dagarna vilket är skönt. Han får nu dock sedan några dagar tillbaka antibiotika intravenöst p.g.a. en infektion där han hade bukdränet så de fick ta bort det. Eftersom pappa är relativt stabil just nu så kommer jag i nästa vecka att ta tåget hem till Stockholm och stanna där ett tag.

Jag behöver en paus, jag behöver samla energi.

Jag saknar att göra såna där normala saker som att umgås med vänner och gå i skolan. Såna saker som gör att man orkar med att vara en stöttande anhörig, för som det är just nu så känner jag mig trasig inuti och så uttömd på energi.

Mina vänner säger att jag är stark, men egentligen känner jag mig mest som en blomma som inte var beredd på den där första frosten då hösten blev till vinter.

Jag har vissnat och jag vill blomma igen.

Läs mer
Publicerat: 2016-11-18 1 kommentarer

Det sista stoppet

I onsdags flyttades pappa från Helsingborgs lasarett till en palliativ avdelning i Kungshult här i Helsingborg.
Detta är alltså det sista stoppet.
Det kändes så definitivt och tungt att veta att det är i detta rum på denna avdelning i denna byggnad han kommer att ta sina sista andetag.

Pappa blir sämre och sämre. Han blir också mer förvirrad och har svårt att komma ihåg saker.
Det känns så fruktansvärt hemskt att se honom dö framför ögonen på en och att livet bara sugs ut mer från hans kropp för varje dag som går.
Man känner sig ofta maktlös när man står bredvid och ser detta pågå och det finns inget någon kan göra.

Allt har gått så fort de senaste veckorna och adaptionsförmågan sätts på prov. För både honom och för oss i familjen.
Livet har nu blivit dränpåsar, kateter, rollator, larmknappar, morfin, näringsdrycker och landstingskläder.
Det är så långt ifrån den pappa man känner. Juristen som alltid var klädd i kostym och som tidigare jobbat på Regeringskansliet.

Min starka pappa, åh vad jag önskar att du slapp genomgå detta helvete.

Läs mer
Publicerat: 2016-11-14 2 kommentarer

Hejdå Stockholm

Pappa fick i fredags efter flera dagars väntan åka med ambulansflyg ned till Helsingborg. Mina bröder har varit där nere hos honom och så även min mamma. Mina bröder åker nu tillbaka till Stockholm men mamma stannar.

Därför sitter jag just nu på tåget ned till Lund för att sedan åka vidare till Helsingborg.
Vemodet infann sig som väntat på perrongen när jag lämnade Stockholm. Om jag ska försöka analysera mig själv beror det nog på att jag vet att jag kommer att förlora pappa och vill därför klamra mig kvar i all trygghet jag kan, dvs vänner, min lägenhet, vården, ja den trygga vardagen jag byggt upp och vänt mig till när ångesten varit för stor att hantera. Vardagen är mitt skyddsnät och jag känner mig nu som en soldat som ger sig ut i strid fast utan en armé.

Vill prata lite om den psykiska påfrestning som man utsätts för som nära anhörig, för jag tycker det tar för lite plats i det offentliga rummet, som om det är nåt man ska dölja och skämmas för.
Och det gör mig arg.
Det är okej att känna, det är okej att må dåligt och det är okej att säga det högt.
Instagram må ha filter, men det har inte verkligheten.

Det känns som att andra skäms å mina vägnar, typ som att det är skämmigt att bryta ihop på offentlig plats eller att behöva äta Atarax varje kväll för att bli så dåsig så att man inte ska orka ha ångest när man ska sova.

Men jag tycker inte det är skämmigt, för det är verkligheten och jag känner att jag kan lägga min energi på betydligt viktigare saker än att skämmas över något som en naturlig reaktion på kris.
För här finns inga rätt och fel.
Det är okej att inte vara okej.

Läs mer
Publicerat: 2016-11-07 0 kommentarer

I väntans tider

                     

Pappa är kvar på Norrtälje sjukhus i väntan på att förflyttas ned till Helsingborg. Först var problemet att det inte fanns några vårdplatser lediga i Helsingborg men att det fanns sjuktransportsbil redo att köra upp till Norrtälje, hämta honom för att sedan köra ned igen.

Nu idag så är det tvärtom, det finns platser men inga bilar lediga.
Åh Sverige och dess landstingssjukvårdsproblematik.

Själv så förbereder jag mig inför att åka ned dit och stanna där på obestämd tid.
Och ska jag vara ärlig så känns det jättejobbigt att lämna Stockholm.
Det är vardagen och tryggheten här som gör att jag ändå håller mig ovanför ytan, inte nödvändigtvis simmande men åtminstone flytande.

Det finns en rädsla hos mig över att jag kommer att kvävas i mina egna tankar och min misär där nere för att jag inte har några distraktioner såsom vänner och skola.
För det här med att vara med vänner är det som får mig att må bra, i de stunderna är det som att allt känns så mycket lättare att hantera, och det är ju värt något.
Där nere har jag ingen plats att fly till när allt blir för övermäktigt och svårt och så får jag halvpanik av att jag inte kan ringa min psykoterapeut och boka tid när jag är i behov av att prata.

Det är väldigt många i min närhet som frågat mig om varför jag inte varit i Helsingborg på heltid dessa månader, som att allt var så enkelt, men jag har nog gett upp på att få folk att förstå.
Det är jättelätt för andra att tycka saker om min situation men det är ju jag som lever den, inte de.
Och det här har gett mig mycket skuldkänslor, men sen tänker jag att nä varför ska jag sitta och försvara mig? Det här är beslut som jag och min familj tagit tillsammans, inte jag enskilt.

Men det är lite det jag vill visa också med denna blogg, att cancer drabbar inte bara en person, det drabbar alla och hela ens vardag rubbas.

Och jag ber om förståelse, stötta hellre beslut istället för att ifrågasätta dem.
Tack <3

Läs mer
Publicerat: 2016-11-02 1 kommentarer

De längsta tre månaderna i mitt liv

Hej, det här är mitt första inlägg här så jag tänkte berätta lite om mig, min familj och hur det kommer sig att jag hamnat här. Jag bor och pluggar i Stockholm, mina två äldre bröder bor även de i Stockholm, vi är uppväxta här men sedan våra föräldrar skildes så bor vår mamma i Hallstavik utanför Norrtälje och vår pappa bor i Helsingborg nere i Skåne. I somras så förändrades allt och jag minns den där julikvällen så väl. Jag hade precis kommit hem från jobbet när jag tog emot telefonsamtalet från pappa.

Orden ekade i mitt huvud "det är cancer, det är i flera organ och det är allvarligt".

Gråten stod mig upp i halsen och jag hade svårt att få fram några ord. Jag sa till pappa att jag inte kunde prata mer just då och vi lägger på. Jag minns hur jag då står lutad mot köksbänken, faller ner till golvet med händerna framför ansiktet och brister ut i tårar. I den sekunden kändes det som att hela världen rasade ihop framför mig och att jag inte kunde göra någonting åt det.

Morgonen efter gick jag till jobbet som vanligt, jag tryckte ned känslorna om dagarna och bröt ihop om kvällarna när jag kom hem. På nätterna låg jag sömnlös med hjärtklappning och panikkänslor, jag var ett vandrande vrak men jag visste inte vad jag hade rätt till att känna, för det var ju inte jag som var sjuk, det var ju pappa. Såhär höll det på i nästan två veckor innan jag sökte hjälp på vårdcentralen, jag blev sjukskriven för akut stressreaktion samma dag och blev vidareremitterad till psykoterapeut, där jag faktiskt fortfarande går idag.

Det här är nu ca tre månader sedan och för snart 2 veckor sedan fick vi besked om diagnos och prognos. Och jo det var inget med den informationen som var positiv, men det var ändå ett besked. Ovissheten har varit så jobbig. Denna frustration och maktlöshet jag känt under dessa månader har resulterat i så mycket ångest att sömnlöshet mer varit en regel än ett undantag.

Efter beskedet tog pappa tåget upp till Stockholm 22 oktober för att träffa oss. I lördags blev han dock snabbt sämre och fick såna buksmärtor att han fick åka in med ambulans till Norrtälje sjukhus och här har han stannat tills nu. Han vill nu tillbaka hem till Helsingborg och ska förflyttas med sjuktransport till Helsingborgs lasarett de närmsta dagarna.

Det är som att livet sätts på paus och man kan inte göra nåt annat än att ta en dag i taget, för man vet inte hur många man får tillsammans. Det känns som allt går så fort helt plötsligt.

Det här som jag precis har berättat är det inte så många i min närhet som vet om och den här bloggen kommer förmodligen vara det mest utlämnande jag nånsin gör. Men jag vill visa att det är okej att inte vara okej jämt, för när man är anhörig till en cancersjuk så är ingenting normalt längre.

Läs mer
Publicerat: 2016-11-01 6 kommentarer
Tillbaka till blogg-arkivet