Back to top
Hem / Om cancer / Behandlingar / Hormonell behandling

Hormonell behandling

Hormonerna östrogen hos kvinnor och testosteron hos män styr många funktioner i våra liv. Det finns även lite testosteron hos kvinnor och östrogen hos män. Att minska hormonnivåerna är ett sätt att behandla cancer.

Hormonkänslig cancer

Bröstcancer och prostatacancer är de vanligaste typerna av hormonkänslig cancer. Det betyder att den cancern använder hormonerna för sin tillväxt. Det betyder inte att cancern har uppkommit för att personen har för mycket eller för litet hormoner. Genom att minska hormonet i kroppen, minskar cancerns näring och det blir mindre cancer. Den här metoden kallas hormonell eller endokrin behandling.

Testosteron påverkar prostatan och prostatacancer

Nästan all prostatacancer behöver hormonet testosteron för att växa. Hormonell behandling stoppar bildningen av testosteron och kan användas för att bromsa och lindra prostatacancer som spridit sig i kroppen. Behandlingen kan också användas för att minska risken för återfall efter strålbehandling mot prostatan. Personen som har cancer får äta tabletter eller ta sprutor. Det går också att operera bort testiklarna, där testosteron bildas.

Bröstcancer testas för hormonkänslighet

De flesta fallen av bröstcancer, men inte alla, behöver östrogen för att växa. När cancern undersöks i mikroskop efter operationen, så testar man alltid för att se om det är en sådan cancer som behöver östrogen. Man säger då att cancern är hormonkänslig eller östrogenreceptorpositiv. Med hjälp av tabletter, och ibland även sprutor, stoppas tillförseln av östrogen till cancercellerna. Det är vanligt att en person som opererats för bröstcancer får äta sådana här tabletter i flera år för att minska risken för återfall. Behandlingen kan också bromsa och lindra bröstcancer som spridit sig i kroppen.

 

Behandlingen kan ha biverkningar

Både män och kvinnor kan uppleva värmevallningar och svettningar av den hormonella behandlingen. Man kan också bli påverkad i humöret. Biverkningarna är värst i början, sedan blir det bättre.

 

 

Text: Katrin Bartfai Jansson, specialistläkare
Uppdaterad: 2015-02-25