Back to top
Hem / Hopp & sorg / Jag saknar dig lillebror!

Jag saknar dig lillebror!

Igår var det min lillebrors födelsedag. Han skulle ha fyllt 25 år, men han blev bara 6 och ett halvt. Hur kan det få vara så? Varje år vill jag uppmärksamma hans dag, jag vill hedra honom och minnas och visa att han var speciell och att han fortfarande är mycket viktig för mig. Jag får en klump i bröstet, inget blir rätt, för han är inte där.

En stor familj

Vi var sex syskon, han var yngst. Jag var storasyster, skulle ta studenten. Han gick på lekis, skulle börja skolan. Han hade varit sjuk länge, men fick hjälp och vi trodde allt skulle bli bra. Sista sommaren fick vi svåra besked, vi borde förstått, men det gjorde vi inte. Jag trodde allt skulle bli bra. Under hösten blev han sämre och sämre och efter jul blev det allvarligt. Han var ofta på sjukhus och mamma och pappa var med. Jag och min äldre bror tog hand om våra småsyskon. Det var inte ovanligt att vi lagade mat, nattade barn och fixade med kläder. Det var inget konstigt, det bara var så. Efter sportlovet skulle min lillebror opereras, det var inget stort ingrepp vad jag förstod, men mamma var orolig. De åkte tidigt dagen innan till en stad trettio mil bort, jag var trött, stannade inte för att vinka, ville sova lite till innan jag skulle till skolan. Vad jag har ångrat det efteråt.

 

Jag vaknade med ett ryck, det var en fågel i mitt rum, en stor örn flaxade med vingarna mot taket, kunde inte komma ut, jag såg den komma mot mig, knep ihop ögonen och öppnade dem yrvaket… och… fågeln var borta. Rummet var som vanligt, men oron fanns där.

Väntan

Nästa dag bakade vi pizza tillsammans, jag och mina tre yngre syskon. Jag visste att de skulle ringa när som helst. Operationen borde vara över nu, han låg säkert på uppvaknandet. Pizzorna såg goda ut. Vi hade gjort varsin, runda tallriksstora. Det hade vi aldrig gjort förut, vi gjorde alltid fyrkantiga, lika stora som plåten, vi var ju så många i familjen, varsin rund pizza skulle ta evigheter att göra. Just när vi satte oss att äta ringde telefonen. Det var pappa. Han sa att lillebror inte vaknat ännu, operationen hade blivit försenad och de satt och väntade. Han lät trött. Någon kom in i rummet där han var, han var tvungen att avsluta. Jag hörde något och kände skräck.

 

Jag berättade för de andra att han inte hade vaknat ännu. Vi bad bordsbön och la till en bön för lillebror. Vi bad att han snart skulle vakna upp och må bättre. Jag kunde inte äta. Jag sa att jag glömt att ringa ett viktigt samtal. Gick ifrån de andra till ett annat rum, ringde till min storebror och berättade att jag var orolig. Han sa att han skulle komma direkt, vilket han gjorde.

 

Vi väntade, skulle de inte ringa snart? Mina småsystrar såg på TV, min närmsta lillebror pluggade frustrerat inför ett prov han skulle ha dagen där på.  Min äldre bror och jag väntade. Vi förstod att det värsta som kunde ske var att någon ringde på dörren. De skulle inte ringa oss för att berätta dåliga nyheter utan att någon annan var där.

Beskedet

Det ringde på dörren. En nära vän till familjen stod där. Hon trodde vi visste, men hon behövde inget säga. Jag sprang in i huset, tårarna välde fram och jag sa nej, nej, nej oavbrutet. Sedan dröjde det inte länge innan alla mina syskon var där, skrek och grät. Vi hamnade i en kram, klängde fast vid varandra, kvidande frågade vi oss varför det hade hänt och hur det kunde hända. Det gjorde så ont.

 

Fler vänner anlände till vårt hus. Mamma och pappa ringde, de ville prata med oss en efter en. Vi skulle åka dit, till  sjukhuset. Vi behövde vara där, behövde se och vara nära. Tiden gick som i ”slow motion”. Jag skulle packa ihop det nödvändigaste, allas tandborstar och några extra kläder. Jag irrade i kring. Allt var förtvivlat. När vi satte oss i taxin kom dvalan, resan var som en mardröm, det var natt och det snöade.  Vi försökte ta hand om varandra. Mitt i natten ett par timmar efter midnatt kom vi fram. Vi kom in i foajen, gick fram till receptionen. ”Vår bror har dött” sa min storebror, ”vi ska till vår bror på barnkliniken”.  Vi stod i hissen, dörrarna gick upp och där tog de emot oss, visade oss till mamma och pappa. De grät. Vi grät. Sedan gick vi in till vår lillebror. Han låg där, först såg det ut som om han sov, men sedan såg jag det; han var inte där, kroppen var tom. Vi satt på sängkanten, höll hans händer. Ett ljus var tänt, stunden var helig.

Ett sista farväl

Nästa dag reste vi hem. En vän kom med sin bil så att vi alla kunde åka hem. Min yngsta lillasyster var bara 9 år. Hon pratade oavbrutet. Hon ställde tusen frågor, om vad som hade hänt, om vad som skulle hända och om massa andra saker som kändes helt ovidkommande. Till slut orkade ingen svara.

 

När vi kom hem var det kväll igen. Familjens närmsta vänner var där, min bästa vän också. Vi grät tillsammans. Jag minns att det gjorde ont att se henne gråta. Hon brukade alltid busa med min bror, han tyckte om henne och hon tyckte mycket om honom.  De bar in honom till hans säng. Vi samlades alla där inne.  Jag minns att jag trodde han skulle börja andas igen. Jag tyckte hela tiden att jag såg det ske, att hans bröstkorg rörde sig upp och ner, men det var bara som jag önskade. Vi bad en bön och sa farväl, sedan kom de och hämtade honom.

Sorgens olika uttryck

Närmsta tiden efteråt gick jag som i dvala. Först var allt så speciellt. Många kom och hälsade på. Alla ville lyssna, visa värme, omsorg och medkänsla. Mammas och pappas vänner från kyrkan kom med mat. Jag tror inte vi behövde laga middag en enda gång på två veckor. Huset luktade ständigt kaffe och tända ljus. Vi var alla hemma och var nära varandra.

 

Redan med det samma kunde man se att vår sorg tog olika uttryck. Mamma pratade mycket om allt som hade hänt, hon berättade, grät och återupplevde. Pappa var mer tyst, ville inte le, grät ibland, men i nästa stund mindes han något fint och skrattade och värmdes av minnet. Min äldre bror bodde inte längre hemma. Han skulle själv bli pappa visade det sig, kanske var det lättare för honom att gå vidare, även om han också sörjde. Min mellansyster gick omkring och ville ge kramar och leenden, sa inte mycket, lyssnade. Senare har jag förstått att hon behövde närhet, behövde tröstas, men vi var förblindade just då av vår egen sorg. Min yngsta syster reagerade med frågor och senare med rädsla.

 

Min yngre bror som då gick på gymnasiet blev apatisk. Han låg och stirrade i taket många timmar, gick långa promenader, åkte till skolan och kom hem på eftermiddagen utan att ha varit där. Ganska snart frågade fler mig om hur han mådde än hur det var för mig. Det gjorde inget, jag var också orolig, men det blev tydligt att jag var den starka. Jag grät tyst under täcket. Jag slängde porslinssaker i min säng, där de inte kunde gå sönder.

 

Samma dag som min bror dog hade jag haft ett matteprov. När jag skulle skriva det sista nationella provet innan studenten kunde jag inte göra det. Jag kunde bara inte, så jag uteblev.  Min mattelärare försökte övertyga mig om att det var viktigt, men jag satt bara och stirrade i matteboken tills tårarna började droppa ner i den. Jag tog studenten ändå, det blev en rolig dag, men jag skippade det mesta runt omkring; balen, ut med klassen och festandet på studentnatten. Det kändes inte viktigt. Jag delade inte mycket med mina klasskompisar och lärare. Alla visste, nästan alla var väldigt förstående och hjälpsamma, men de som inte var det struntade jag i, orkade inte försvara mig, orkade inte öppna mig.

Bemötande

Ibland hände det att människor vi mötte storgrät och var förtvivlade över vad som hänt oss. Jag minns särskilt när det var parentation i kyrkan, det är det tillfället då det berättas i kyrkan att en människa har dött. En kvinna som jag aldrig hade sett förut kom fram och storgrät och kramade om mig och mina syskon. Jag kände mig bara hård och kall inuti och alldeles torr i ögonen. Samma sak var det på begravningen, alla ville visa omsorg och medkänsla, men jag kunde inte ta emot, jag kände mig som en sten inuti, önskade bara att det aldrig skulle ha hänt. Det värsta var när någon sa ”Han har det bättre nu när han slipper vara sjuk.” Det orkade jag bara inte höra, han hade väl det bra hos oss och han kunde väl fått leva sitt liv.

 

När tiden gick märkte jag att det var svårt att vara med i stora folksamlingar och grupper. Jag började känna mig annorlunda. En del kompisar visste inte hur de skulle vara. Jag hade min bästa vän och det var skönt, det räckte just då.

Livet efteråt

Jag visste inte längre vad jag ville göra med mitt liv. Ett halvt år senare flyttade jag från stan för att gå på folkhögskola. Vänner till familjen hade fixat fram blanketter till mig. Jag hade svårt att se någon mening med någonting. Det kändes svårt att lämna mina syskon. Hur skulle de klara sig?  Jag visste ändå att jag var tvungen att göra någonting. Jag tyckte om att måla och jag kom in på en skaparlinje där man fick måla, fota och hålla på med keramik. Jag trivdes bra, det var roligt.

 

Efter några veckor på nya skolan träffade jag min man, det bara kändes rätt. Jag ville vara med honom, han var enkel, lyssnande och lite allvarlig. Vi trivdes ihop, han gjorde mig lugn och gladare.  När jag hade insett det, kom verkligheten ifatt mig. En kväll satt jag på mitt rum och tecknade av bilder på min bror. De blev bra, alldeles verkliga. Jag började gråta, ingen tyst gråt denna gång, utan uttömmande, jag grät och grät tills jag inte kunde gråta mer.  Jag behövde inte vara ensam och stark mer. Det fanns någon som lyssnade och kunde vara stark åt mig, någon som inte skulle ge vika och inte bli skrämd av min sorg.

 

Idag är jag så tacksam för att jag träffade honom just då när jag behövde honom som mest, att han fick lära känna mig då när jag var som ett öppet sår. Nu när vi kommer till olika årsdagar, som till exempel min brors födelsedag, hans dödsdag, till studenten eller jul så gör sig sorgen påmind. Vissa dagar eller händelser öppnar liksom dörren till alla minnen och då kommer det över mig. Går jag för långt in kan jag inte stänga till, då är jag förlorad i smärta och gråt. Då är jag glad att han förstår och vet att det är en del av mig, något som jag kanske inte ens vill eller kan göra mig kvitt.

Jag valde att leva

Det fanns ett tillfälle under det första året efter att han dog då jag var tvungen att välja hur jag skulle leva nu. En del av mig ville ge upp, men det kändes omöjligt, jag kunde inte utsätta alla runt om kring mig för ännu en sorg, de behövde mig och jag ville inte att de skulle uppleva fler motgångar, så jag valde att leva och skulle jag leva, då skulle jag leva fullt ut!

Eftertext

Denna fruktansvärda händelse önskar jag fortfarande aldrig hade hänt, men nu när den hände har den ändå fått ge en positiv inriktning på mitt liv.

 

Jag har mycket musik och skapande i mitt liv. Det ger mig glädje, inspiration och utlopp för känslor. Att musicera tillsammans med andra människor är också ett fantastiskt sätt att umgås på utan att man måste kunna prata om allt eller funka till 100% socialt, vilket  kan vara otroligt befriande.


Jag upplever att mina erfarenheter gör mig väldigt rädd om de dagar som jag får leva. Jag har så mycket som jag vill göra och jag är alltid motiverad till att vilja göra skillnad. Det är också därför jag berättar om min och min familjs sorg för att du kanske ska känna igen dig och se att fler känner och upplever som du. Sorgen kan vara en del av ditt liv.

Text: Linda Larsson