Back to top

pappa..

anonym

2014-08-27 21:18:53

För ungefär två månader sen fick pappa besked om att han hade cancer. Hans cancer har spridit sig från tjocktarmen till levern och lungorna. För en månad sen började han med cellgift och i måndags var det andra gången han fick behandlingen. Kommer han att klara sig ? Är det någon som har förlorat någon nära vid samma sorts sjukdom ? Allt känns så meningslöst just nu. Ingen förstår mig.

anonym - 2014-08-27 21:18:53
Maja

2014-08-29 10:19:52

Hej! Min mamma har bröstcancer så alltså inte samma sjukdom som din pappa. Men jag förstår oron. Jag känner mig orolig konstant för min mamma. Kommer hon överleva? Vad händer med mig om hon inte gör det? Jag känner mig så rädd!

Maja - 2014-08-29 10:19:52
Anonym

2014-08-29 10:29:19

Precis.. Cancer handlar mest om tur! Och hoppas vi har tur Maja.

Anonym - 2014-08-29 10:29:19
Maja

2014-08-29 12:40:06

Ja det hoppas jag med! Stor styrkekram till dig från mig <3>

Maja - 2014-08-29 12:40:06
Anonym

2014-08-29 23:23:52

Tack detsamma! <3>

Anonym - 2014-08-29 23:23:52
Anonym

2014-08-30 20:34:04

Hej, min mamma har också cancer. Dock vet jag inte vad för cancer eftersom jag inte pratar med henne om det, men det är något i ansiktet... Jag hoppas verkligen att din pappa klarar sig! Massa kramar till dig och din pappa!

Anonym - 2014-08-30 20:34:04
Anonym

2014-09-02 10:51:57

Hej.. Jag hoppas att din mamma blir frisk och kry igen! Ja precis. Man kan märka det från ansiktet. Hoppas hoppas hoppas att din mamma och min pappa blir friska!

Anonym - 2014-09-02 10:51:57
Anonym

2014-09-03 08:28:00

Min pappa fick cancer. Jag är inte mig själv, det känns som att jag aldrig kommer bli mig själv igen för en del av mig är borta. Mitt liv har gått sönder min pappa dog några veckor efter beskedet. Vi tog hand om honom hemma in i det sista, allt känns overkligt. Som att jag var i en bubbla som sprack och nu ska jag bara fortsätta leva som ingenting? Jag känner mig ensam med den här nya känslan i min kropp. Jag vill fly men det spelar ingen roll vart jag är för känslan är kvar. Ibland tänker jag att jag vill ta upp mig själv och kasta mig själv in i väggen så känslan lämnar min kropp. Jag får panik över att stå och pilla i en hylla på jobbet, jag får panik över att livet bara fortsätter fast allt är förändrat. Jag känner inget för min kille längre, han är underbar men jag känner inget. Hur ska jag veta om jag blivit känslokall efter det traumatiska jag varit med om eller om det är vad jag verkligen känner?

Jag känner mig bortglömd av mina vänner, jag behöver mer stöd uppmuntran och att dom bara visar att dom bryr sig om mig. Jag vet att dom inte kan rädda mig men efter pappa dog så blev allt tyst. Dom förstår inte. När jag jobbat för mycket och är trött så bryter jag ihop, varje dag varje timme tänker jag på pappa. Jag är avundsjuk på andra som har sin pappa kvar, tjejer som är 40 år och har sin pappa kvar.. Jag är arg på min chef för att jag inte fick vara helt ledig när pappa låg hemma dom sista veckorna, jag var ledig sista veckan. Och när jag bröt ihop på jobbet och bara drog hem. Jag tänker säga upp mig snart och dra iväg några månader till Asien, jag måste få känna att jag lever. Att jag gör något spännande för livet kan ta slut när som helst.

Jag går sönder när jag tänker på att pappa var fast i en sjuk kropp, hur han kände efter ett döds besked hur han kände när han inte kunde gå längre vad han tänkte. När han sa att han tror att han inte kommer klara det här, när han grät för att han inte kunde gå en meter. När han var ledsen över att inte få träffa mina barn. Hur han kände sig när jag och min bror fick leda honom fram och tillbaka till toaletten när vi en natt efter spring fram och tillbaka inte orkade honom. Hur han hamnade på knä framför sängen och vi inte fick upp honom. Hur han kände sig när vi fick ändra liggställning åt honom med hjälp av att dra lakanet under honom. Hur han kände dig när han blev tvungen att ha blöja och kissa i den. Hur han kände sig när han dog med oss gråtandes runt hans säng. Min fina fina älskade pappa

Anonym - 2014-09-03 08:28:00
Anonym

2014-09-08 15:58:59

Styrkekramar till er alla! Kämpa på❤️

Anonym - 2014-09-08 15:58:59
Svar till anonym

2014-09-14 21:22:01

Anonym från 3 september. Jag förstår dig precis. Allt. Det är hemskt, jag vet själv. Jag förstår det du skriver. Du är inte ensam att känna dig ensam. Har samma erfarenhet.

Svar till anonym - 2014-09-14 21:22:01
Anonym

2014-09-21 00:06:10

Jag blir så orolig av detta. Min pappa har obotlig cancer och jag vet inte vart jag ska ta vägen när han försvinner. Gråter när jag skriver detta efter att ha läst allt här, för jag vet att jag kommer känna exakt likadant. Försöker förbereda mig men det går verkligen inte, mår bara sämre av att tänka på allt som kommer att ske utan hans närvaro.

Anonym - 2014-09-21 00:06:10

Skriv ett svar




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)

Forumregler

Forumet är till för dig upp till 30 år som står nära någon som har cancer.

Alla inlägg ska vara anonyma. Därför tillåter vi inte bilder i inläggen.Det går bra att använda sitt förnamn. Utelämna inga andra personers namn.

Vi granskar alla inlägg i efterhand och plockar bort innehåll som kan ses som stötande, kränkande eller inte följer ovanstående regler.

För att få mer kontakt med varandra än vad forumet kan erbjuda- anmäl er till vår kontaktförmedling Snacka

Reklam får inte förkomma. Länktips i foruminlägg tas bort. Här på Nära Cancer kan du hitta information och länkar som är granskade och utvalda av redaktionen. Kontakta oss gärna på kontakt@naracancer.se om du har tips på länkar vi borde lägga upp.

Materialet i forumet kan komma att användas för forskning.