Back to top

Min pappa dog förra månaden i lungcancer..

Christian, 16 år.

2014-02-04 23:28:31

Hej.

Min pappa (59 år) dog för ca. tre veckor sedan efter lite drygt 1 år med lungcancer. Två månader innan jul så fick jag reda på att han bara hade 2-3 månader kvar.

Jag hade inte träffat min pappa på kanske två veckor när jag åkte till sjukhuset för att träffa honom med min mamma och min bror. Jag hade fått veta att han inte skulle leva längre än 2-3 dagar men när vi åkte till sjukhuset förväntade jag mig inte att han skulle vara i det skicket han var.

För bara två veckor sedan då så mötte han upp mig i sjukhusets entré, han gick ner dit själv, han hade en kaffe i handen och pratade och var glad över att se mig, men den här gången var situationen inte sig lik. Vi gick in i rummet han låg i, jättesmal var han, såg ut som att han knappt kunde andas. Han såg helt borta ut pga. de smärtstillande han fick, läkaren förklarade att han kunde höra oss men kunde inte prata.

Jag fick inte ut några ord alls, hur hände det här? Hur kunde det gå så fort?

Vi satt där i kanske två timmar och mest kollade på honom, min bror pratade med honom men jag kom verkligen inte på någonting att säga, jag var helt förtvivlad och förstod inte att det var på riktigt. När vi skulle gå därifrån så bad jag om att få en kort stund ensam med honom. Jag försökte få ut "Jag älskar dig" ur min käft men det gick inte, jag är så jävla feg bara.. Jag sa "hejdå, jag kommer tillbaka imorgon och tittar till dig". När läkarna hade sagt 2-3 dagar så trodde jag verkligen inte att bara timmar efter att vi hade gått därifrån, så skulle han gå bort. Jag tänkte att jag säger att jag älskar honom imorgon istället. Jag ångrar att jag inte gjorde det och kommer definitivt göra det för resten av mitt liv.

Min pappa och jag var inte alltid jättenära varandra eller enade men jag älskade verkligen honom och jag vet att han älskade mig.

Folk undrar hur jag kan vara på så gott humör under dagarna nu efter att min pappa har dött, men sanning är att varje kväll när jag lägger mig i sängen för att försöka sova så kan jag inte tänka på någonting annat än min pappa. Jag gråter mig till sömns varje natt. Jag tänker på våra minnen tillsammans från när jag var liten och allt han har lovat mig att vi ska göra, t.ex. lovade han mig att vi skulle börja övningsköra till sommaren och resa runt i världen.

Det känns så sjukt overkligt att jag aldrig kommer att få se hans ansikte eller höra hans röst någonsin igen, eller gå in i köket på morgon och mötas av "god morgon" medan han gör frukost.

Förutom att jag bara ville skriva av mig så vill jag bara säga till alla där ute att ni inte får glömma bort att visa kärlek och påminna de ni älskar om att ni verkligen älskar dom innan det är för sent, även om ni kanske är lika feg som jag.

Christian, 16 år. - 2014-02-04 23:28:31
Julia

2016-07-01 17:38:14

Vill också bara skriva av mig lite men vart ska man börja?

Min pappa ligger just nu på sjukhus och har endast några dagar kvar. I april detta året fick han reda på att han hade en tumör i njuren. Opererades sedan efter en månad, dock blev operationen mycket större än läkarna väntat och flera organ och bitar av organ blev borttagna. Han återhämtade sig ganska bra men efter någon vecka började han få värk i ryggen och ner mot benet. Dröjde ytterligare någon vecka innan läkarna konstaterade att han hade en infektion i ryggen som vi bara för någon dag sedan fick reda på har orsakats av hans egna bakterier. Min pappa blev bara sämre och sämre och fick inte lämna sjukhuset, bara genom permission vissa helger... Nu, ca 2,5 månad senare har han som sagt bara några dagar kvar. Vad hände? Hur kunde det gå så snabbt? Jag känner inte igen honom, han har blivit så fruktansvärt smal. Han får dessutom väldigt mycket smärtlindring som gör honom så trött och förvirrad. Dessa dagarna har så många som möjligt kommit och hälsat på honom och jag och resten av familjen är där dygnet runt. Det som ändå ger en litet tröst i allt det här helvetet är att se hur otroligt fina människor han har i sin omgivning som verkligen bryr sig om honom. Att vi också får vara där med honom, säga hur mycket vi älskar honom, hjälper också. Han försvinner sakta men säkert ifrån oss, men på något sätt så känns det okej just nu för man har ändå fått ett litet litet avslut. Sen vet man aldrig hur man kommer reagera när det väl händer. Min tröst är att jag har fått säga hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag kommer sakna honom och att jag kommer vara där när han somnar in.

Livet är orättvist och jag känner mest bara ilska. Han är bara 54 år och har så mycket kvar av livet. Det är det som gör mest ont. Mina föräldrar skulle ju bli gamla ihop. :(

Julia - 2016-07-01 17:38:14
TJ

2016-07-02 22:39:24

Hej. Känner mycket igen mig i det du skriver min mamma dog för 1,5 vecka sedan ungefär i spriden cancer. Ena dagen satt hon uppe och pratade hela kvällen och dagen. Nästa dag låg hon som din pappa i smärtstillande och lugnande helt borta. Folk frågar mig detsamma hur jag kan görs saker, försöka vara glad osv. Men jag tror inte jag har förstått att hon är borta, jag tror att hon är på en resa och snart ska komma hem. Sen vet jag även att man inte kan sitta hemma och gråta 24 h om dygnet det är helt okej om man gör det men för mig hade det bara blivit värre då. Usch för denna sjukdom

TJ - 2016-07-02 22:39:24
SE

2016-10-03 23:46:59

Jag får tårar i ögonen av allt jag läser.

Befinner mig nu i årets värsta månad, det är nämligen tio år sen min pappa dog i körtelcancer. Jag spenderade de första fem åren efter hans död med att låtsas som om allt var bra, tillät mig inte att vara ledsen och agerade familjens stöttepelare. Sen brast det totalt för mig. Nu mera mår jag bra och kan tänka på de fina minnen jag har av honom, förutom just den här tiden på året.

På hans dödsdag varje år lever jag i en lång rad av flashbacks, där jag minns varenda detalj av hans sista dag i livet, hur vi blev inkallade för att vaka vid hans sida tills han somnade in. Jag sa allt jag ville säga till min pappa när han dog, jag satt vid hans sida hela dagen, men hans sista dag i livet hölls han sovandes för att lindra lidandet.

Att han inte fanns där de sista timmarna, att han kanske inte hörde mig, att han inte ens kunde se på mig var och är fortfarande det dom gör mest ont. Jag vill inte påstå att tiden läker några sår, jag har bara lärt mig leva med mina ärr, men ärligt talat slutar det aldrig att göra ont.

SE - 2016-10-03 23:46:59
Mirja

2016-11-17 23:46:49

Pappa dog i förrgår i sin lungcancer. Jag älskar dej pappa.

Mirja - 2016-11-17 23:46:49
Anonym

2016-11-18 10:17:48

❤️styrkekaramar till dig Mirja!!

Anonym - 2016-11-18 10:17:48
Celine 17 år

2017-06-03 12:34:37

Skickar styrkekramar till alla som behövt se någon nära lämna på grund av cancer. Min fantastiska pappa gick bort igår på morgonen efter att ha kämpat i två år mot lungcancer i stadie fyra. Hade stannat två nätter på sjukhuset med min mamma och syster. Vi var alla där vid hans sida när han somnade in. Sorgen går inte att beskriva, men min fina pappa behövde inte lida längre.

Celine 17 år - 2017-06-03 12:34:37
Maja

2017-06-08 14:02:41

😥Ledsen för din skull Celine! Min pappa dog också flr ett år sedan. Stor Styrkekram till dig❤️

Maja - 2017-06-08 14:02:41
Sara

2017-06-12 06:54:46

Min mamma fick reda på att hon har cancer för en månad sen, som tydligen kommer från lungorna och har spridit sig. Mitt hjärta går sönder av att se henne må dåligt, jag älskar henne så obeskrivligt mycket och jag är så rädd för den dagen hon lämnar oss. 😭

Sara - 2017-06-12 06:54:46
Maja

2017-06-19 11:40:36

Tråkigt Sara att din mamma oxå fått denna hemska sjukdom! 😥Ta vara på tiden du har med din mamma. Styrkekramar ❤️❤️❤️

Maja - 2017-06-19 11:40:36
Simon

2017-07-27 01:31:31

Berörd av allas historier här. Tyvärr har jag också nu fått uppleva den här sjukdomens framfart och hur mycket den kan förstöra för människor. För tre veckor sedan somnade min pappa in, efter att SJU VECKOR tidigare fått reda på att han hade en stor tumör på njuren. 19 maj fick han det beskedet, 6 juli var det över.

Att livet kan vändas upp och ner så fort...det går inte att beskriva.

Självklart saknar jag min pappa och känner sorg för allt han inte får uppleva. Han blev endast 63 år och hade ju mycket kvar. Känns t.ex hårt att ett ev. framtida barn för mig inte kommer att få träffa sin farfar.

Men det som gör mest ont i mig är att se min mammas fruktansvärda sorg och saknad. Efter 33 år tillsammans står hon nu plötsligt själv och det hon går igenom nu gör så ont att se. Det är det som känns så hårt. De skulle ju bli gamla tillsammans.

Simon - 2017-07-27 01:31:31

Skriv ett svar




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)

Forumregler

Forumet är till för dig upp till 30 år som står nära någon som har cancer.

Alla inlägg ska vara anonyma. Därför tillåter vi inte bilder i inläggen.Det går bra att använda sitt förnamn. Utelämna inga andra personers namn.

Vi granskar alla inlägg i efterhand och plockar bort innehåll som kan ses som stötande, kränkande eller inte följer ovanstående regler.

För att få mer kontakt med varandra än vad forumet kan erbjuda- anmäl er till vår kontaktförmedling Snacka

Reklam får inte förkomma. Länktips i foruminlägg tas bort. Här på Nära Cancer kan du hitta information och länkar som är granskade och utvalda av redaktionen. Kontakta oss gärna på kontakt@naracancer.se om du har tips på länkar vi borde lägga upp.

Materialet i forumet kan komma att användas för forskning.