Back to top

Min pappa dog förra månaden i lungcancer..

Christian, 16 år.

2014-02-04 23:28:31

Hej.

Min pappa (59 år) dog för ca. tre veckor sedan efter lite drygt 1 år med lungcancer. Två månader innan jul så fick jag reda på att han bara hade 2-3 månader kvar.

Jag hade inte träffat min pappa på kanske två veckor när jag åkte till sjukhuset för att träffa honom med min mamma och min bror. Jag hade fått veta att han inte skulle leva längre än 2-3 dagar men när vi åkte till sjukhuset förväntade jag mig inte att han skulle vara i det skicket han var.

För bara två veckor sedan då så mötte han upp mig i sjukhusets entré, han gick ner dit själv, han hade en kaffe i handen och pratade och var glad över att se mig, men den här gången var situationen inte sig lik. Vi gick in i rummet han låg i, jättesmal var han, såg ut som att han knappt kunde andas. Han såg helt borta ut pga. de smärtstillande han fick, läkaren förklarade att han kunde höra oss men kunde inte prata.

Jag fick inte ut några ord alls, hur hände det här? Hur kunde det gå så fort?

Vi satt där i kanske två timmar och mest kollade på honom, min bror pratade med honom men jag kom verkligen inte på någonting att säga, jag var helt förtvivlad och förstod inte att det var på riktigt. När vi skulle gå därifrån så bad jag om att få en kort stund ensam med honom. Jag försökte få ut "Jag älskar dig" ur min käft men det gick inte, jag är så jävla feg bara.. Jag sa "hejdå, jag kommer tillbaka imorgon och tittar till dig". När läkarna hade sagt 2-3 dagar så trodde jag verkligen inte att bara timmar efter att vi hade gått därifrån, så skulle han gå bort. Jag tänkte att jag säger att jag älskar honom imorgon istället. Jag ångrar att jag inte gjorde det och kommer definitivt göra det för resten av mitt liv.

Min pappa och jag var inte alltid jättenära varandra eller enade men jag älskade verkligen honom och jag vet att han älskade mig.

Folk undrar hur jag kan vara på så gott humör under dagarna nu efter att min pappa har dött, men sanning är att varje kväll när jag lägger mig i sängen för att försöka sova så kan jag inte tänka på någonting annat än min pappa. Jag gråter mig till sömns varje natt. Jag tänker på våra minnen tillsammans från när jag var liten och allt han har lovat mig att vi ska göra, t.ex. lovade han mig att vi skulle börja övningsköra till sommaren och resa runt i världen.

Det känns så sjukt overkligt att jag aldrig kommer att få se hans ansikte eller höra hans röst någonsin igen, eller gå in i köket på morgon och mötas av "god morgon" medan han gör frukost.

Förutom att jag bara ville skriva av mig så vill jag bara säga till alla där ute att ni inte får glömma bort att visa kärlek och påminna de ni älskar om att ni verkligen älskar dom innan det är för sent, även om ni kanske är lika feg som jag.

Christian, 16 år. - 2014-02-04 23:28:31
Agnes

2014-02-07 00:04:13

Hej. Känner igen mig så mycket i det du skriver! Min mamma dog i cancer för några månader sedan och mot slutet var hon som du beskrev din pappa. Jag hade också svårt att säga saker till henne, pratade nästan ingenting med henne när vi hälsade på på sjukhuset. Satt bara där helt förstummad.

Jag ångrar var dag att jag inte tog vara på den sista tiden med min fina mamma, men det är något man måste lära sig leva med. Din pappa visste nog om att du älskade honom, precis som du vet att han älskade dig.

Och du behöver inte sätta på dig någon mask på dagarna och låtsas att allt är ''bra''. Det är okej att vara hemma och gråta i dagar om man så känner för det.

Sen är du inte feg, du är stark. Fortsätt kämpa<3>

Agnes - 2014-02-07 00:04:13
jag

2014-12-25 15:26:20

min pappa dog i går på julafton. Sorgen går inte att beskriva men vi är glada att vi tog hem honom eftersom de på sjukhuset sa att det inte fanns mer de kunde göra då cancern angripit alla organ.

jag - 2014-12-25 15:26:20
Moa

2014-12-28 22:50:12

Stor kram till dig "Jag"! <3>

Moa - 2014-12-28 22:50:12
Lone-Wolf McKrill

2015-01-01 22:49:10

morsan fick först diagnosen KOL. veckan därefter lunginflammation,med penicillin som åtgärd. efter sex dygns behandling hemma utan några tecken på förbättring, in med ambulans för andnöd. 14 dygn senare (15-12-2014) somnar hon in med uppenbara smärtor(trots kraftig smärtlindring). orsaken till detta: småcellig jävla lungcancer. jag må vara vuxen och tvåbarnsfar, men de enda jag kan tänka på e, vad hände?!? läst många gånger om liknande händelseförlopp förr,alltid med gråten i halsen för dom drabbade. men aldrig trodde jag detta skulle hända min mamma. inte min älskade mamma. men de gjorde de. och de gör så jävla ont. allt osagt, allt planerat allt allt allt... bara poff, borta. utan förvarning. och det har inte ens gått in riktigt i skallen än. än har jag lyckats lura mig själv till att de inte hänt, men blir allt svårare och svårare att ignorera fakta. vet ej riktigt hur jag hamnade här eller varför jag skriver detta. men så e det. mitt hjärta till alla som delat sina historier, till alla som håller de för sig själv, mitt hjärta går ut till alla drabbade. livet lär aldrig bli sig likt, men likväl måste man fortsätta leva. svårt, sugigt och totalt orättvist. älskar dig mamma, var du än e.. och saknar dig desto mer... så va rädda om varandra och våga via kärlek. för ett tu tre, så kan de otänkbara ske. Peace, Love and Understanding.

Lone-Wolf McKrill - 2015-01-01 22:49:10
Lone-Wolf McKrill

2015-01-01 22:53:36

ber om ursäkt för dålig stavning. Peace, Love And Understanding.

Lone-Wolf McKrill - 2015-01-01 22:53:36
Anonym

2015-01-27 17:29:26

Min pappa gick bort i en hjärntumör för några månder sen, natten när han dog hade han också så mycket smärtlindrande så han inte kunde prata. Jag förstår hur det känns att du inte hann säga jag äslar dig, det måste kännas hämskt. Jag har även samma problem alla i skolan frågar mig hur jag kan vara så stark efter att min pappa har gått bort, men jag gråter mig till sömns varje natt. Jag saknar också att min pappa kommer hem från jobbet och ger mig en kram och hjälper mig med läxorna. Men så är det inte längre.

Skickar en styrke kram från en person som precis förstår hur du känner.

Anonym - 2015-01-27 17:29:26
Saknar pappa

2015-05-26 22:30:37

Gråter av de jag läst , snart har det gått 2 år sen jag förlorade min pappa i hjärntumör .

Saknar pappa - 2015-05-26 22:30:37
Li-Li

2015-05-26 23:24:16

Stor kram, jag vet hur det känns. Min pappa dog för två veckor sedan och saknaden är enorm

Li-Li - 2015-05-26 23:24:16
Ångest

2015-10-28 22:54:36

Det är så jobbigt att läsa det ni skriver. Min pappa ligger på dödsbädden och vi pratar om dagar. Vet inte hur jag ska sluta gråta och känna ångest. Det är så tungt just nu.

Ångest - 2015-10-28 22:54:36
Sofia 20 år

2015-11-04 09:38:18

Känner igen mig i det du skriver min pappa dog för lite mer en ett år sedan i cancer.. Cancer är vidrigt och något som ingen borde få uppleva själv eller som närstående.

Vill bara ge dig massa kramar!

Jag hade lika svårt som du att säga de tre orden "jag älskar dig" och hann aldrig säga det. Man blir som stum när något sådant här händer! Men jag lovar dig att din pappa vet att du älskar honom och han älskar dig mer än ord kan beskriva!

Tiden läker inte alla sår, man lär sig bara leva med sorgen lite mer för varje dag.

Massa kramar till alla er som skrivit här!

Sofia 20 år - 2015-11-04 09:38:18

Skriv ett svar




Skriv in bokstäverna ovan (ej skiftlägeskänslig)

Forumregler

Forumet är till för dig upp till 30 år som står nära någon som har cancer.

Alla inlägg ska vara anonyma. Därför tillåter vi inte bilder i inläggen.Det går bra att använda sitt förnamn. Utelämna inga andra personers namn.

Vi granskar alla inlägg i efterhand och plockar bort innehåll som kan ses som stötande eller kränkande.

För att få mer kontakt med varandra än vad forumet kan erbjuda- anmäl er till vår kontaktförmedling Snacka

Reklam får inte förkomma. Länktips i foruminlägg tas bort. Här på Nära Cancer kan du hitta information och länkar som är granskade och utvalda av redaktionen. Kontakta oss gärna på kontakt@naracancer.se om du har tips på länkar vi borde lägga upp.

Materialet i forumet kan komma att användas för forskning.